Skånsk filmhistoria = Edvards hatt?

En rumpnisse. Filmen Liv till varje pris. Kurt Wallanders kostym. Kortfilmer av skånska regissörer. P A Lundgrens skisser till de fejkade kyrkomålningarna i Det sjunde inseglet. Några av Lumières kinematografier från 1895. Urnan från Hoberts sju dödssynder. Teckningar från Per Åhlins Resan till Melonia. Den portabla balkonglådan från Äppelkriget. Stillbilder från de tidigaste produktionerna i Kristianstad till Reza Baghers nya, ännu odöpta film med inspelningsplats i Malmö. Edvard Perssons hatt.

Kommendanthusets försök att ringa in begreppet skånsk film saknar inte en generös kärlek till sitt uppdrag – så generös att allt och alla som på det minsta vis kan knytas till landskapet fått vara med. Söder om landsvägen och Lilja 4-ever är alltså lika skånska, trots att den senare filmen har en ytterst perifer koppling till det Malmö som skymtar i bakgrunden till slutscenerna. Liknande svårigheter uppstår i den gemensamma omfamningen av Nils Poppe och Björn Kjellman, där sistnämnde nog mer förknippas med stockholmska komedier som Zingo och Adam och Eva än gästspelet på lokaldialekt i Så vit som en snö.

Men det finns ett mer grundläggande problem som alltid dyker upp vid museiutställningar: historiska föremål förmedlar inte nödvändigtvis historia. I stället ligger de där utanför alla sammanhang som reliker eller fetischobjekt – föremålen som var där då något historiskt hände. Det är trevligt att se Edvards hatt, men i sig överför den inte någon nämnvärd kunskap om skånsk film.

Mer fruktbart hade det kunnat bli om man slagit sig ihop med grannen Teknikens och Sjöfartens hus för att försöka fånga hur filmen kom till Skåne som en del av industrialismens och modernitetens förändringstider. Här hade filmen Så vit som en snö blivit en perfekt utgångspunkt med sin handgripliga skildring av hur en ny värld med radio, bilar, film och flygmaskiner plötsligt kommer till bondgården där unga Elsa Andersson bor. Hennes horisonter blir nu långt vidare än betåkern utanför huset, helgfärderna in till staden eller dagdrömmarna vid pianot.

Skånsk film är nämligen inte bara den produktionshistorik man fokuserat på i Kommendanthuset, utan i hög grad även den filmkultur i vidare mening som växt fram sedan de första filmvisningarna 1896 på Industri- och Slöjdutställningen i Pilstorp och fram till idag: biografarkitektur, publikkategorier, idolkultur, filmklubbar, lokalpressens mottagande, regionala entreprenörer inom produktion och visningsverksamhet med mera. Material och inspiration finns det gott om i en rad böcker om lokal, skånsk filmhistoria. Några av dem säljs på utställningen: Bengt Liljenbergs Filmen kommer till Sverige, Lars Åhlanders Filmen i Lund och kollektivarbetet Nu är han kommen! Kinematografen.

Ett slående exempel på levande, lokal filmhistoria är Lunds Studenters Filmstudio, den äldsta ännu verksamma filmklubben i Sverige. Den startade 1929 som en del av en internationell, intellektuell rörelse på tvärs mot kulturkonservatismens stämpling av filmen som lågbrynt arbetarklassnöje. Många är de akademiker, journalister, författare, kritiker, teater- och filmregissörer som genom åren präglats i syn på den nya konstarten och dess möjligheter. Filmstudion borde alltså ha en given plats i en utställning om skånsk film.

Det finns förstås ändå många förtjänster i Kommendanthusets utställning. Inte minst bör arrangörerna ha en eloge för sina många visningslokaler, där publiken nonstop bjuds på både hela filmer och brottstycken i urval. Dessutom varar den länge – ända tills den 10 augusti nästa år. Till dess hoppas jag att arrangörerna inte räds löpande och genomgripande förändringar för att utställningen inte bara ska samla damm på Edvards hatt.