En man och en kvinna möts på en terrass i en svartvit nattvärld med sporadiska färgstänk. Hon i urringad blodröd klänning med matchande läppstift, han i svart kostym, vit skjorta, svart slips. Mjuk jazzmusik tonar in.
Mannen vill ge kvinnan en cigarett men också sin kärlek. Kvinnan besvarar hans locktoner. De omfamnar varandra samtidigt som svartvitt skiftar till ett negativ. En kyss. Ett skott.
Världen skiftar tillbaka till vanlig gråskala. Kvinnan sjunker ihop, död.
Mannen omfamnar henne med en rykande pistol i sin hand. Kameran gör en hastig uppåkning till fågelperspektiv och titeltexten Sin City lyser i rött mot den monokroma bakgrunden.
Nostalgi
I blockbusters tidevarv är förpackningen allt. Marknadsföringsfilosofin high concept har varit på modet sedan 25 år och föreskriver att säljande filmer bäst görs på lätt igenkännbara genreklichéer, vars bildspråk kan sammanfattas på en filmaffisch och vars handling kan uttryckas i affischens reklamslogan.
Sin City har drivit den visionen till perfektion i serieform. Varje bildruta – inklusive den blaffiga, copyrightade loggan – ser ut som ett bibliotek av referenser till film noir, kioskdeckaromslag och halvpornografiska kriminaltidningar. Scenen ovan är hämtad ur Sin City-novellsamlingen Booze, Broads and Bullets och har överförts ruta-för-ruta till spelfilmsversionens prolog.
Här finns en nostalgisk fläkt från film noirs asfaltsdjungel. Gatorna är omslutna av ett mörker långt större än nattens. Varje kärleksbevis är lika dödlig som inledningsscenens variation på Phyllis Dietrichsons och Walter Neffs sista famntag i Billy Wilders klassiker Kvinna utan samvete (1944). Varje hisnande kameraåkning och extrem kameravinkel är ett citat av Orson Welles eller Sam Fuller.
Retro
Men Sin City vill också vara nu och rock’n’roll och retro-trendig genrehybrid. In kommer därför strax hjältarna Marv, Dwight och Hartigan – alla sammanbitna hämnare i Dirty Harrys skola. Men om de verkar vara mordgalningar så är det inget mot de fullfjädrade psykopater och halvmänniskor de har till motståndare: sexdårar i sadomasochistkläder, muterade sexdårar med gul, stinkande hy, kannibalistiska sexdårar… Vi talar här om ett släktträd som hämtats från B-skräckfilmens och heavy metal-skivomslagens rekvisitalager.
Sedan har vi kvinnorna. Miller talar i intervjuer om ”girl power”. Men han menar nog ”whore power”. För nästan alla är prostituerade. Men inga heroinskelett till knarkluder från 1970-talsfilmens ghettokvartar, utan välformade glamourbabes från 1980-talets Mad Max-filmer, hårdrockvideor, gangstarap. Eller underklädesreklamen utanför biografen. Vi talar fisknät, raffset, läderstövlar och valda attiraljer ur porraffärens kinkyhörna.
Och så har vi Lucille, Marvs lesbiska övervakare. En av få kvinnor som inte är prostituerad, men som av ohejdad vana ändå ständigt ställer ut sin gymtränade hårdkropp i identiska kläder. Alla är förstås dödliga faror för männen. Det var också noir-filmens fatala femmes. Men ”girl power”?
Ultravåld
Ingen självmedvetet skräpig pulp fiction utan våld, och då inget vanligt snaskigt vardagsvåld utan stiliserat ultravåld. Raffinerad misshandel. Tortyr. Medeltida avrättningsmetoder. Allt till splattereffekter och taskiga skämt. Ironiskt förstås, liksom könsrollstereotyperna och genreklichéerna. Men vadå ironiskt?
I Stanley Kubricks filmatisering av Anthony Burgess roman A Clockwork Orange är en av ligisten Alex specialiteter att misshandla och våldta med dansant stepp till tonerna av ”Singin’ in the Rain”. Senare söker en moraliskt indignerad statsapparat ”bota” honom med än mer raffinerade övergrepp. Det är klassisk ironi med satirisk udd riktat mot ett samhälle som bakom en humanistisk mask och borgerlig anständighetsfasad döljer en avhumaniserad våldsapparat.
Sin City vill verka djärv, ung, vågad och utmanande på samma sätt som Kubricks film. Frågan är bara: Var finns måltavlan för ironin? Världen och dess människor är abstraktioner utan historia eller synbara motiv. Inga verkliga maktinstitutioner verkar existera, enbart olika slags bildligt (och ibland bokstavligen) ruttna typer fyllda av en irrationell, sexuellt sadistisk ondska.
Sodom
Med andra ord passar Sin Citys apokalyptiska skildring av ett Sodom i moraliskt mörker perfekt som fundamentalistisk kristen sinnebild av dagens sekulariserade värld. Utan Gud som ledstjärna är människorna ur stånd att själva fatta moraliska beslut eller upprätta någon verklig lag och ordning. Civilisationen upphör.
I stället glider vi in i en primitiv brutalisering sammankopplad med ”oanständig” sexualitet som blir kärnan i Sin City som begrepp. Männen förvandlas till dreglande monster, kvinnorna till hypersexualiserade hondjur. Världen blir en syndernas kloak, och allt vi – liksom Travis Bickle i Taxi Driver – kan hoppas på är att det ska komma ett renande syndafall som sköljer bort det mänskliga avskummet.
I Martin Scorseses film var det just den bigotta puritanismen som gjorde Bickle till ett monster, i Sin City hade han av samma anledning blivit en av hjältarna. Bush II och hans kärntrupper i den kristna högern har bara att applådera.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-07-02.
Fotnot: Scenbeskrivningar och dialog är hämtade ur Frank Miller & Robert Rodriguez Frank Miller’s Sin City: The Making of the Movie (Troublemaker Publishing). Det är ett illustrerat manus till filmen och innehåller även essäer och intervjuer av och med upphovsmännen och deras medarbetare samt jämförelser mellan filmen och Millers serieromanförlagor. Samtliga Sin City-böcker har nyligen återutgivits på Dark Horse Books.
En recension av filmen på engelska publicerades i Film International, no. 16, 2005:4, pp. 58—59. KLICKA HÄR.