”Äppelkindad och leende” gällde länge som kritikernas inte helt orättvisa klichébild av Anna Greta Sickan Carlsson. Själv lät hon i biografin från 1977, Sickan: minnen berättade för Anna Nyman, läsaren förstå att hon hade velat spela några fler roller utanför komedifacket. Men på gott och ont blev hennes okuvliga goda humör både en naturkraft i och ett varumärke för det svenska lustspelet på scen och i film.
Redan som tioåring knatade hon och klasskamraten Birgit Tengroth ner från hemtrakterna på Östermalm till Radiotjänst på Malmskillnadsgatan för att medverka i S
ven Jerrings program Barnens brevlåda. Medan Birgit läste en dikt sjöng Sickan ”Blåsippan ute i backarna står”, och snart blev hennes medryckande trallande känt även för revymakarna. År 1930 fick hon, femton år gammal, sin första stjärnroll i en amatörrevy. Två år senare scendebuterade hon hos Naima Wifstrand och skrev samtidigt kontrakt med Svensk Filmindustri.
Snart ilade hon mellan teatern, revyn, radion, och filmen, men Karl-Gerhards revyer 1935–39 betraktade hon som sin verkliga scenskola. Från skivdebuten med revynumret ”En man som han” 1933 blev hon också en av våra flitigaste sångerskor, något man förstås utnyttjade också inom filmen. För trots alla minnesvärda insatser fram till Seniorteaterns uppsättningar på 1980-talet och fortsatta sångturnéer i hög ålder på servicehem är det ändå insatserna på vita duken som gjort henne odödlig.
Debuten var i Erik ”Bullen” Berglunds komedi Jag gifta mig —aldrig (1932), den sista blev Selma Lagerlöf-filmatiseringen Charlotte Löwenskiöld (1979). Hon gjorde sig först bemärkt som Fridolf Rhudins beundrarinna i Simon i Backabo (1934) men blev 1939 Sickan med hela Sverige som den kavata och hett omsvärmade lottan Elsa Strid i Landstormens lilla Lotta. Det var hennes trettonde film, och den blev så populär att hon fick upprepa sin paradroll under brinnande krig två år senare i Landstormens lilla argbigga.
Regissören Schamyl Bauman gjorde henne mer stramare och mer allvarsam i filmer som Skolka skolan (1949) och Älskling på vågen (1955). Hasse Ekman ryckte däremot med henne i betydligt vildare farskaruseller, som Sjunde himlen (1956) och Med glorian på sned (1957) i lyckat samspel med Gunnar Björnstrand. En av hennes favoritfilmer var just mot Björnstrand: Alf Kjellins Lustgården (1961) efter manus av Ingmar Bergman och Erland Josephson.
Ska man välja en sång att minnas henne för är den mest passande ”Glittrande glad” från 1946.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-11-03.