På 1980-talet konstruerade den amerikanske filmkritikern John Bloom ett alter ego, skräpfilmskonnässören Joe Bob Briggs. Med sin omvända värdeskala om godtyckligt våld, sex och tabubrott parodierade Briggs såväl konstfilmsnobberiet som den nya kanoniseringen av kult- och kalkonfilm. Men hans tvåfrontsattack gic
k dessvärre många förbi.
Sett till de senare årens finkultursbiografier (Bergman, Troell) men också till fulkulturssvärmeriet (Blomdahl och Ekeroths böcker nedan) har fortfarande inte mycket hänt. Som varandras spegelbilder är de mindre intresserade av att förstå upphovsmännen och deras verk i ett socialt, historiskt och konstnärligt sammanhang än att skaffa sig kulturellt kapital genom genidyrkan och paraderande av rätt – god respektive ”dålig” – smak. Intellektuellt ligger man ofta generande nära idoltidningens nivå, och likheterna är slående i vonobenposeringarna gentemot den förhatliga mittfåran, Hollywood.
Som när Magnus Blomdahl i inledningen till boken Äkta skräck utbrister att hans bok minsann inte handlar om ”fucking Saw” utan om ”skräckfilm på riktigt” och ”som ständigt passerar gränsen för vad man trodde var tillåtet”. Det är svårt att inte dra på munnen när vuxencensuren avskaffats och den intervjuade genregurun Jörg Buttgereit (Nekromantik) några sidor längre fram säger att han har slutat regissera eftersom det finns ”ingenting som skiljer skräckfilmen från mainstreamfilmen längre, så vad är vitsen?” Likväl fortsätter författaren storma som en skräckelestetikens Don Quijote mot den repressiva toleransens väderkvarnar.
En besläktad själ är Daniel Ekeroth (ex-Dellamorte) som i sin Swenglish-översatta Swedish Sensationsfilms saluför Midnattssolens land som perversionernas fristad. Från 1930-talets ”beer films… in which fat men sang songs about brotherhood”, via ett 1950-tal där ”Swedish boobs probably knocked out more men than world champion boxer Ingmar Johansson’s ’toonder and lightning’ right fist”, till 1970-talets sex & fyllångescht och vidare till 1980-talets videovåld är inga stereotyper för grovkorniga. I stort sett varje svensk regissör kvalitetsmärks här som pornograf och/eller våldssensationalist.
Liksom finkulturens överstepräster är Blomdahl och Ekeroth själva innanför fenomenet de ska studera. De är fans, nördar, som snarare än att gräva i filmerna de skriver om – och därmed riskera att rasera världen de lever i – i stället fokuserar på schabloner som bekräftar deras på förhand givna föreställningar.
En antiintellektuell klichéreplik mot kritiska reflektioner är att dessa skulle döda glädjen i filmupplevelsen. I så fall har man inte läst Ernest Mathijs & Xavier Mendiks böcker om kultfilm, The Cult Film Reader och aktuella 100 Cult Films. Där står inte analysen i vägen för engagemanget. För man kan faktiskt både njuta och tänka samtidigt.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-11-14.
Magnus Blomdahl Äkta skräck: Den nya vågen av extremfilm Vertigo förlag.
Daniel Ekeroth Swedish Sensationsfilms: A Clandestine History of Sex, Thriller, and Kicker Cinema Bazillion Points.
Ernest Mathijs & Xavier Mendik (red.) The Cult Film Reader The Open University Press och 100 Cult Films British Film Institute.