Sex över gränsen – Michael Tapper

Alice i Underlandet möter Skräcken i Svarta Lagunen och heta känslor uppstår mellan Skönheten och Odjuret. Så kan man sammanfatta Guillermo del Toro senaste film, som han till stor del finansierat med egna medel. The Shape of Water är, enligt regissören och manusförfattaren (tillsammans med Vanessa Taylor), ett drömprojekt som han närt sedan barnsben.

Barndomsfantasin har gett filmen ton och tema. En rosafärgad saga övervinner ett gråmelerat USA. Det är kallt i både politisk och mänsklig mening, såsom det speglas i scenografins och klädernas färgsättningar.

Denna vinnare av Guldlejonet i Venedig och trettonfaldigt Oscarsnominerade fantasyproduktion utspelar sig under kalla krigets paranoida höjdpunkt. Året är 1962, tiden för Kubakrisen, då världen stod på randen till ett kärnvapenkrig mellan NATO och Warszawapakten. På ett hemligt, underjordiskt laboratorium i Baltimore upptäcker den stumma städaren Elisa (Sally Hawkins) en antropomorf vattenvarelse (Doug Jones) från i Sydamerika.

Elisas enda vänner är grannen Giles (Richard Jenkins), en åldrad, homosexuell reklamtecknare, och städarkollegan Zelda (Octavia Spencer). Alla tre är marginaliserade av arbetsplatsens ”mad men”, den vita, manliga militärelit som styr över laboratoriet. En av dem är överste Strickland (Michael Shannon), som fångat vattenvarelsen och försöker tämja den med en elektrisk kofösare innan den ska dissekeras i vetenskapligt syfte.

Naturen är för honom något hotfullt som måste betvingas med våld, underordnas samma maktstrukturer som håller Elisa på plats. Men varelsen slår tillbaka genom att bita av två fingrar på Strickland, en symbolisk kastration som förebådar hans fall. Elisa ser i stället sin like i den plågade laboratoriefången. Snart finner dessa två språk- och maktlösa en alldeles egen gemenskap i sex – fristaden från omvärldens ord och blickar i vilken hon kastar såväl sina egna som civilisationens kläder.

The Shape of Water hämtar sin titel från en fiktiv dikt som berättaren Giles citerar i filmens slutbild: ”Unable to perceive the shape of You, I find You all around me. Your presence fills my eyes with Your love, It humbles my heart, For You are everywhere.” Kärleken har samma undflyende gestalt som vattnet. Känner inga gränser. Ändrar sig i enlighet med betraktarens öga.

Filmen blir, som dikten, en lovsång till kärleken i sin mest nakna och skyddslösa och oförställda form. En utopisk fantasi som tänker sig att kärleken ska kunna stå över all kulturell prägling, alla sociala tabun. En sådan kärlek som vi bara upplever på bio och i såpor, just för att dramaturgin kan lägga till rätta det vi bara alltför ofta har svårt med i det verkliga livet.

Kvinnan och monstret blir till symboler för ytterligheterna i de nationalistiska hotbilder som återkommit med högerpopulismens frammarsch. Hon är ”vi” i en idealiserad form, den sköra, oskuldsfulla civilisationsvarelsen som måste skyddas från yttre hot. Han är ”dom” i motsvarande demoniserad form: de primitiva drifterna till våld och sex personifierad i en monsterskepnad hämtad från en outforskad vildmark bortom civilisationen.

Aldrig mötas de två utom i sagans, propagandans eller pornografins världar. I sagan – vi talar då om den borgerligt moralredigerade sagan i 1800-talstappning som fortfarande dominerar i barnkulturen – lyckas kultur alltid tämja natur (Skönheten och Odjuret). Nationalistisk propaganda, från västernmyt till nazifilm, skildrar däremot kulturens nederlag i ett brutalt våldtäktsscenario som antingen dödar den våldtagna kvinnan bokstavligen eller i social mening genom att göra henne till en utstött.

Den enda fiktionsformen som historiskt vågat gestalta naturens triumf över kulturen som lockande är pornografin. Där har sex över alla tabugränser (ålder, kön, etnicitet, hudfärg etc.) alltid varit både lustfyllt och säljande. The Shape of Water använder sig av pornografins tabusprängkraft genom att betona kärlekshistorien som en sexuell passion och ge den en politisk kontext som vänder på 1800-talssagans sensmoral.

Guillermo del Toros Alice i Underlandet, filmens Elisa, är inte civilisationens skyddsling, utan en lågbetald och hunsad Askungen-städerska i en militärindustriell maktapparat av sexistiska, rasistiska och sadistiska män. Genom att hon är stum betraktas hon som förståndshandikappad, därmed jämställd i makthierarkin av klass, kön och hudfärg med sin afroamerikanska kollega Zelda. Den enda som står lägre i rang är monstret.

Dramat kan bara få två slut: död eller flykt undan civilisationens bojor. Filmen ger oss båda, och det är ingen slump att sagan slutar just i vattnet. Det var där svenska skådespelerskan Kristina Söderbaums rollfigurer i nazityska spelfilmer sökte döden efter att ha våldtagits av judar eller andra icke-arier. Hon gjorde det i så många titlar att hon hos hemmapubliken snart blev känd som ”riksvattenliket”. Det ödet trotsar Elisa i The Shape of Water. För henne är vattnet och naturen inte döden, utan livet och kärleken.