Blir du förbannad på att se storföretag tjäna rekordvinster medan du knappt har råd med mat och hyra till familjen? Det har du gemensamt med alla de amerikanska manusförfattare som roar dig varje dag med pratshower, tv-serier och biofilmer. Liksom andra proletärer i alla länder är det de som faktiskt producerar något. Men eftersom de inte har guldjobben i underhållningsindustrins näringstopp – vd:ar, producenter, regissörer eller stjärnor – tjänar de bara småpengar.
Idag hotas deras jobb dessutom att ersättas av AI-program som kan en enda sak: spotta ut urvattnade robotmixar av inlärda film- och tv-klichéer. Om det inträffar är det slut på originella och säregna produktioner, sådana som vunnit stor publik just för att de inte stryker oss – eller rättare sagt mediekoncernernas marknadsavdelningar – medhårs.
Varje gång manusförfattare går ut i strejk blir många förvånade över att deras pratshow plötsligt slutar sändas eller att man skjuter upp inspelningarna av en påkostad tv-serie eller storfilm. Det är inte bara mediekoncernernas fel utan också den absurda auteurteorin inom film- och tv-kritik som levt kvar sedan 1960-talet. Den proklamerade att regissören var drömfabrikens store konstnär; manusförfattaren sågs bara som en hjälpreda, om man överhuvudtaget tog någon notis om deras arbete.
Ärligt talat, hur många stora manusförfattare i historien känner du till? Kanske några som också blev regissörer, typ Francis Ford Coppola och Nora Ephron. Eller kända författare som också skrev för film, som William Faulkner eller nyligen bortgångna Faye Weldon. Att få manusförfattare blev säljande affischnamn som just manusförfattare har branschen kunnat utnyttja för att dölja deras betydelse och hålla nere lönerna.
Fackföreningen Writers Guild of Americas (WGA) konflikter med arbetsköparna i Alliance of Motion Picture and Television Producers (AMPTP) har alltid främst gällt arvoderingen. Den fyra månader långa strejken 2007–08 handlade om intäkterna från hemvideomarknaden, som då växt till att tjäna in mer än dubbelt så mycket till medieindustrin som biobiljetterna (fem respektive nästan två miljarder dollar). Idag rör det sig om mångmiljardrullningen från strömningstjänsterna, krav på fasta anställningsvillkor i stället för osäkert frilansarbete och begränsningar i användandet av AI.
WGA kräver totalt 429 miljoner dollar per år till sina medlemmar, AMPTP:s bud är ynka 89 miljoner dollar. Snacka om att stå långt från varandra.
Något snack om vem som fått sympatierna på sin sida är det däremot inte. Stjärnor som Susan Sarandon och Rob Lowe, vars son John Owen Lowe är manusförfattare, har anslutit till strejkvakterna vid filmbolagsgrindarna, andra, som Snoop Dogg och Scarlett Johansson, har uttalat stöd. Nyss deklarerade president Biden offentligt att han backade upp manusförfattarnas krav, detsamma gjorde andra nationella förbund för manusförfattare.
Svenska Dramatikerförbundet skriver på sin hemsida, under en bild på en knuten näve, att man ser att branschen här som där hittar på olika sätt att hålla nere ersättningsnivåerna. Ord som dessa kan bli fröet till manusförfattarnas internationella kampenhet. Stridsropen kan man hämta ur de egna medlemmarnas klassiska arbeten, från Dalton Trumbos ”I am Spartacus!” ur Spartacus (1960) till David Franzoni, John Logan och William Nicholsons ”If we stay together, we survive!” ur Gladiator (2000).
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-05-10.