Samhällets baksida som skräckfilm: Intervju med Marc Evans

Walesiske regissören Marc Evans har en brokig karriär av TV-serier, dokumentärer och lågbudgeterade spelfilmer bakom sig. Långfilmsdebuten House of America (1996) handlade om några unga walesares självförbrännande, eskapistiska livsstil, inspirerad av amerikansk beat-kultur. Men det var först med den kontroversiella Resurrection Man (1997), efter Eoin McNamees dokumentärroman om ett protestantiskt mördargäng i Nordirland, som Evans på allvar blev omskriven i hemlandet.

Internationellt är Marc Evans främst känd för skräckfilmen My Little Eye, vars försenade premiär 2002 sammanföll med det globala genombrottet för snarlika realityshowen Big Brother. Sydsvenskan fick ett samtal med honom inför hans ankomst till årets Fantastisk Filmfestival i Lund med Trauma, en psykologisk skräckthriller med Colin Firth och Mena Suvari i huvudrollerna.

I My Little Eye avviker du från skräckfilmens estetik, präglad av mycket rörlig, ofta subjektiv kamera och musik som hamrar in dramatiken. Men i Trauma faller du mer tillbaka på just sådana grepp. Hur kommer det sig?

Jag kom inte till skräckfilmen som någon expert på genren. När vi bestämde att My Little Eye skulle se ut som om den filmats med dolda, fasta webbkameror så förändrade det också själva iscensättningen. Motsvarande valde vi bort traditionell musik och försåg ljudbandet med elektroniska toner och ljud som gick på tvärs mot skräckfilmens vanliga grepp. I backspegeln kan det förstås te sig helt vansinnigt, men det gav filmen unika kvaliteter.

Trauma är inte heller den en traditionell skräckfilm utan mer introspektiv och melankolisk. Subjektiv kamera var själva förutsättningen för att kunna skildra perspektivet från en huvudperson utan förmåga att skilja på fantasi och verklighet, väsentligheter och oväsentligheter. Med den kunde vi också frångå ett strikt logiskt och linjärt berättande. Trauma ligger tekniskt mer i linje med skräckfilmen men blev i slutänden ändå inte någon skräckfilm. Därmed riskerar jag förstås också att alienera en publik som kommit för att se ännu en My Little Eye.

I huvudrollen använder du Colin Firth på ett sätt som bryter mot den Mr. Darcy-image som blivit hans kännemärke alltsedan Stolthet och fördom. Hur resonerade ni om det?

Vi är jämnåriga och känner varandra sedan tidigare. Jag har alltid tänkt att Colin har så mycket mer på sin repertoar än Darcy, och det slog mig att hans roll i Trauma var lite som att se James Stewart i Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo, 1958). Det fanns en möjlighet att utnyttja publikens uppfattning om honom som en fundamentalt sett god människa och spela med det under större delen av filmen. Colin fick en Hollywoodkarriär med sin Darcy-liknande roll i Bridget Jones dagbok (Bridget Jones’s Diary, 2001), något som han ser som en språngbräda till bättre och intressantare roller. Trauma erbjöd just en sådan roll där han kunde visa andra sidor och använda egna erfarenheter från sin tid som fattig skådespelare i London.

Skildringen av London som en kall och ogästvänlig plats i förfall är också en annan än den vi blivit vana vid från Cool Britannia-filmer som Bridget Jones dagbok.

Definitivt, och om filmen har någon politisk dimension så är det i de upprepade bilderna av Colins sinnessjuke, alienerade och av samhället övergivne huvudperson i en otrendig förort som Hackney. Delar av filmen – sjukhusscenerna till exempel – är inspelade på järnvägsstationen St. Pancras, som är det kanske mest extrema uttrycket för en inhuman Victorian Gothic-arkitektur du ofta stöter på i London.

Hitchcock ångrade i en intervju att han haft med en lögnaktig återblick i Rampfeber (Stage Fright, 1949) eftersom publiken kunde uppfatta det som ett förtroendesvek. I Trauma och flera andra sentida thrillers och skräckfilmer finns det emellertid gott om sådana. Hur ser du på det?

Det var det helt klart största problemet när jag gjorde filmen. Samtidigt ville jag utforska huvudpersonens sinnessjukdom och göra det till skräckelementet i filmen. Om filmen överhuvudtaget kan kategoriseras som skräckfilm så ligger själva skräcken just här – i att vi tvingas dela huvudpersonens vanföreställningar, hans förvrängda verklighetsbild och minnen.

Marc Evans nästa film heter Snow Cake, och ska spelas in i Canada med Alan Rickman och Sigourney Weaver i huvudrollerna. Mer finns att läsa i Evans dagbok på BBC:s hemsida: www.bbc.co.uk/films/directorsdiary.