Roger Ebert – kritikern som åt, drack och andades film

Roger Ebert, 1942–2013, var inte bara filmkritiker, han var ett kulturfenomen. Vid sin död hade han producerat cirka 280 recensioner om året sedan han anställdes 1967 på Chicago Sun-Times. År 2012 slog han dock sitt tidigare rekord och publicerade 306.

Efter att som första och hittills enda filmkritiker ha tilldelats Pulitzerpriset 1975 blev han även tv-stjärna i en rad succéshower. Där gjorde han och en kollega – fram till 1999 Gene Siskel (t.v. på bilden med Ebert i tv-succén At the Movies) på konkurrenttidningen Chicago Tribune – tummarna upp eller ner för aktuella filmer medan de tävlade i raljanta repliker om filmkonstens tillstånd.

Han drev en egen filmfestival och skrev för alltid in sig i kultfilmhistorien som manusförfattare till Russ Meyers psykedeliska hippiesexfilm Beyond the Valley of the Dolls (1970, totalförbjuden i Sverige). Böckerna han skrev såldes i massupplagor, också de självutlämnande memoarerna Life Itself (2011). Och hans blogg och twitterkonto följdes av en läsekrets kring miljonen. Ingen annan samtida filmkritiker är i närheten av en sådan genomslagskraft.

Undra på att han fick en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Hade han levt lite längre skulle han säkert ha belönats med en heders-Oscar.

Eberts mentor var den fruktade New York-kritikern Pauline Kael. Men till skillnad från hennes rasande formuleringar genomsyrades hans recensioner av en avväpnande humor inspirerad från favorittidningen MAD. Särskilt sågningarna och de vassa genmälena har blivit legendariska.

Armageddon kallade han för ”den första 150-minuterstrailern”. Åskådaren upplystes om att oavsett kostnaden för inträdet så var utträdet mera värt eftersom filmen var ett angrepp på ”ögonen, öronen, hjärnan och en mänsklig längtan efter underhållning”. När Vincent Gallo kallade honom ”en fet gris” efter att han dömt ut The Brown Bunny, parafraserade Ebert Winston Churchill: ”Jag må vara fet, en dag är jag slank, men Mr Gallo kommer fortfarande att vara regissör till The Brown Bunny”.

Bland hans många summariskt avrättade filmklichéer i Ebert’s Movie Glossary är min favorit ”Undead dead”, där någon vi trodde var död plötsligt vaknar till liv och attackerar igen. Tyvärr gäller den inte filmkritiker.