Robin Wood: Kritiker med världsrykte

En av de mest kända och inflytelserika filmvetarna i världen har dött 78 år ung. In i det sista var nämligen Robin Wood som få andra en vital, nyfiken och entusiasmerande röst som med sin stora bildning om inte bara film utan om alla konstarter gjorde sina filmanalyser till en kulturell upptäcktsresa. Karriären började 1961 med att han skrev en uppskattande essä om Hitchcocks Psycho i den franska filmtidskriften Cahiers du Cinéma som han 1965 utvecklade till den banbrytande monografin Hitchcock’s Films. I Cahiers-grundaren André Bazins anda avvisade han begrepp som kvalitetsfilm och avvecklade gränsen mellan fin- och populärkultur. Hollywoods genretraditioner jämställdes 1500-talets elizabethanska teater och Hitchcock med Shakespeare.

Trots den uppskattande grundtonen i monografierna som följde om Howard Hawks (1968), Antonioni (1968, reviderad 1971) och Ingmar Bergman (1969), släppte han aldrig sin kritiska blick. Boken om Hawks innehöll till exempel en avdelning om ”misslyckade eller marginellt intressanta filmer”, och i en intervju många år senare var han fortfarande förbannad på Hawks försonande gest mot Waynes fascistoide boskapsbaron i västernklassikern Red River. Antonioni kritiserade han och medförfattaren Ian Cameron för att bara intressera sig för stilgrepp och ignorera mer komplexa estetiska och sociala frågeställningar.

Under 1970-talet hamnade Wood i polemik med i stort sett alla nya litteratur- och filmvetenskapliga trender, något han tog upp 1976 i debattboken Personal Views. Mot förment objektiva reduceringar av filmanalyser till en slags språkvetenskapliga studier ställde han sina engagerade läsningar, där formella aspekter som användningen av kamera, musik och klippning inte var målet utan utgångspunkten för vidare sociala, politiska och moraliska frågeställningar. Och när krutröken skingrades var trenderna bortblåsta medan Wood stod kvar. Personal Views har med åren blivit en eftersökt klassiker, i nytryck senast 2006.

Det betydde inte att Wood var oföränderlig. Tvärtom. År 1977 kom han ut som homosexuell, feminist och socialist med manifestet ”Responsibilities of a Gay Film Critic”, flyttade till Canada, där han blev filmprofessor och startade filmtidningen CineAction! Med den inflytelserika essän ”Return of the Repressed” inspirerades han av Marx, Freud och Gramsci till en symptomatisk analys av skräckfilm som uttryck för allt det som den dominerande ideologin i det vita, patriarkala västerländska samhället vill tränga bort – ”avvikande” sexualitet, ”främmande” kulturer, underklassen, kvinnlig frigörelse. Det resonemanget skulle han sedan utveckla även för andra genrer i böcker som Hollywood from Vietnam to Reagan (1986) och Sexual Politics and Narrative Film (1998).

Hans tankar fick stort genomslag bland filmstudenter världen över, så också i Lund på 1980-talet. Under min tid som ordförande i den nu tragiskt insomnade Lunds Studenters Filmstudio inspirerade han till både kritiska regissörs- och genreretrospektiv men framförallt till de minnesvärda söndagsnattvisningarna av skräckfilmer som rullade under hela decenniet. Olof Hedling, då en av styrelsemedlemmarna, gjorde 2001 hans kritikergärning till föremål för en doktorsavhandling. Och när jag 1998 gjorde om Filmhäftet till en internationell tidskrift – från 2003 som den engelskspråkiga Film International – var han en av de första att ansluta sig som medarbetare.

Robin Wood var en enormt produktiv essäist, men framförallt minns alla vi som korresponderat och träffat honom hans värme, öppenhet och generositet. Diskussionslustan, villigheten att ständigt pröva nya idéer, aldrig fastna i dogmer utan alltid pröva nya tankebanor utmärkte honom både privat och i hans arbete. Därför reviderade han ständigt sina gamla texter och böcker, som exempelvis Hitchcock’s Films Revisited (1989). Sorgligt nog dog denne kritiker av kapitalismen – som han såg som ett hot mot inte bara demokratin och humanismen utan ytterst också mot själva livsbetingelserna på jorden – just som klimatmötet i Köpenhamn havererat. Det är en händelse som manar till fortsatt kritiskt tänkande i såväl ord som handling.