Till en färgsprakande jorduppgång över den livlösa månen reflekterar David Attenborough i sin introduktion till nya naturdokumentärserien Our Planet– inte att förväxla med History Channels serie med samma namn – över de femtio år som gått sedan Apollo 11. På denna evolutionära nanosekund har människornas antal mer än fördubblats från 3,5 miljarder till dagens 7,5 miljarder medan antalet vilda djur minskat med 60 procent. Vi befinner oss på kulmen av antropocen, människans tidsålder, då Homo sapiens, alltsedan vår migration från Afrika inleddes för 100 000 år sedan, utrotat eller trängt tillbaka faunan till den grad att vi idag står inför en ekologisk katastrof som hotar också vår egen framtid.
Men Our Planet är ingen undergångsprofetia. Den vänder i stället på perspektivet för att visa hur snabbt vi kan vända på utvecklingen. Teamet bakom tidigare globala publiksuccéer som Planet Earth och Blue Planet har spenderat 3000 inspelningsdagar i 50 länder för att ge exempel både på den fantastiska mångfalden som ännu finns och hur man efter år av rovjakt och utfiskning lyckats återställa havererade biotoper.
Som fortsättning på Rob Stewarts uppmärksammade dokumentär SHARKWATER (2006) handlar ett långt inslag om hur världshaven dammsugits på hajar. Under de senaste 30 åren har hajpopulationen minskat med 90 procent i jakten efter råmaterial till den äckliga hajfenssoppa som efterfrågas av Ostasiens växande över- och medelklass.
Begäret på hajfenor bygger främst på myten om att hajar inte drabbas av sjukdomar, vilket översätts till att människor som äter hajfenssoppa skulle få ett skydd mot cancer och artros. I kontrast visar Our Planet på betydelsen av hajar för ett fungerande ekosystem vid exempelvis korallrev, där balansen mellan koralldjurens tillväxt och korallknaprande fiskar annars hotas.
Motsvarande har den länge svårt decimerade havsuttern spelat en avgörande roll för att bevara de artrika kelpskogarna utanför Nordamerikas västkust. Vid de kuster där uttern försvunnit har bottnen förvandlats till en öken och fisken har försvunnit. Förklaringen är att uttern äter de kelpslukande sjöborrar som annars förökar sig okontrollerat. När havsuttern nu åter växer i antal och utbredning hämtar sig kelpskogarna snabbt, och fisken med dem.
Precis som man nyligen diskuterat i SR:s Vetenskapsradion blir alla spekulationer om vilka och hur många djurarter som är försumbara för mänsklighetens överlevnad absurda. Dels är det ett högt spel som kan få förödande effekter, dels är naturen ingen industri- eller tjänstesektor med lönsamhetskalkyler. Jordens livsformer är inte till för oss, kommer inte med någon prislapp, utan har ett existensberättigande för sin egen skull.
Som vanligt står Planet Earth-producenterna som garanter för vetenskaplig noggrannhet och tekniskt hög kvalitet. Our Planet sänds i 4K Ultra-HD, men eftersom strömning alltid är en kompromiss med bandbredd får den ljud- och bildkräsne vänta på skivsläppet om något halvår Själv kopplade jag upp min mediebox till hembioprojektorn och surroundsystemet i 5.1.4 och tyckte att det räckte mer än väl.
Men alldeles oavsett vilken plattform man har för att se serien är den en hisnande upplevelse av skönhet och förskräckelse. Att få se utrotningshotade rovdjur som fossan i något av Madagaskars snabbt försvinnande urskogar eller sibirisk tiger ströva i sitt 2000 kvadratkilometer stora revir någonstans i den ryska tajgan är fängslande men samtidigt också sorgligt. Det kan mycket väl vara sista gången de fångas på film.
Min enda invändning mot Our Planet är att Steven Prices (Gravity, 2013) musik alltför ofta slår över i öronbedövande bombasmer. Visst, naturen är underbar. Men när jag nu får tillfälle att se alla dessa unika miljöer så vill jag gärna höra ljudet av dem också.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-04-05.
Our Planet
Tv-serie i åtta avsnitt. Storbritannien/USA 2019. Producenter: Alastair Fothergill, Keith Scholey, Colin Butfield. Berättare: David Attenborough. Längd: cirka 0.50/avsnitt. Premiär på Netflix: 2019-04-05.