Femtioårsjubileet för maj 1968 lockar, som tidigare jubileumsår från 1978 och framåt, till nya reflektioner över denna legendomspunna och samtidigt sönderanalyserade upprorstid. En som tar ett annat perspektiv på tillbakablicken än de sedvanliga – vänsternostalgin, högerföraktet, den liberala avunden – är Göran Olssons (THE BLACK POWER MIXTAPE 1967–1975, 2011) film Maj 68, som premiärvisas på SVT idag den första maj och därefter finns att se på SVT Play. Det gör han genom att använda utdrag från maj 1968 ur Maja Ekelöfs då bästsäljande dagboksroman Rapport från en skurhink (1970) som kommentarspår till sitt filmkollage av tv-material inspelat under månaden och hämtat ur SVT:s arkiv.
År 1968 var Maja Ekelöf femtio år gammal, vilket gör henne till en hundraårsjubilar i år. Hon dog 1989, utarbetad efter ett hårt liv både som städerska på kommunhuset i Karlskoga och som frånskild fembarnsmor. Ingen som har tid och ork för politisk aktivism kan det tyckas för dagens bekvämlighetsknarkande medelklass, barnbarnen till Ekelöfs arbetarklass. Likväl står hon där i filmens öppningsbild från en lokal demonstration mot kriget i Vietnam. Hon ser ut att hålla ett tal, förmodligen skrivet hemma i köket där hon också författade sin roman.
Bland de församlade ungdomarna står hon ut i mängden, men hon var inget undantag i sin generation. Snarare en typisk representant för dåtidens bildade arbetare som utifrån egna studier på kvällskurser i allt från litteratur till utrikespolitik tyckte samhällsutvecklingen mot världsfred och ekonomisk jämlikhet borde gå snabbare, betydligt snabbare än i den socialdemokratiska regeringens takt. De var humanistiskt besjälade och välformulerade röster bland arbetarrörelsens fotfolk som statsminister Tage Erlander i ett tal 1956 sammanfattande beskrev som ”de stora förväntningarnas missnöje”.
Det är svårt att inte sympatisera med Ekelöf. Hon arbetade långa dagar, ibland övertid, för en skitlön på 280 kronor i månaden, vilket motsvarar cirka 2 500 kronor i 2018 års penningvärde. Långt under existensminimum även idag. Ändå vänder hon aldrig sin känsla av orättvisa och hopplöshet till trångsynt hat mot andra utsatta, invandrare eller andra.
Tvärtom begrundar hon med sin lågmälda humor i stället det faktum att hennes månadslön motsvarar vad en turkisk bonde tjänar på ett år. Glappets storlek kan variera, men klassamhället är i grunden likadant över hela världen. På samma sätt känner hon hur napalmbomberna över Vietnam och svälten i Biafra plågar henne in i märgen. Ord som blåser dammet av det idag nästan helt bortglömda begreppet solidaritet.
Ibland kan avståndet tyckas hisnande mellan Ekelöf vid mangeln i hopp om att snygga till sina utslitna linnetyger och storstrejken i Frankrike. Inte för henne. Medan hon stryker och städar väntar och hoppas hon otåligt på att förändringens vindar strax ska blåsa in från Paris till Karlskoga.
På sätt och vis kom de faktiskt också, om än inte som gatubataljer mellan demonstranter och polis. De kom som ett resultat av hur feministiska debattörer i bland annat Grupp 8 fick upp ekonomisk jämlikhet mellan könen på den politiska dagordningen. Och hur demonstrationer runt hela världen, inklusive Karlskoga, fick USA att avsluta sin krigsinsats i Vietnam.
Som vanligt i Göran Olssons filmer spelar musiken en viktig politisk roll. I maj 1968 gav Aretha Franklin konsert i Stockholm, och tv sände en inspelad stockholmskonsert med Miles Davis. Hon med en kraftfull soulröst som tog världen med storm. Han i början på den nyskapande experimentella jazzstil som ledde fram till det revolutionerande albumet Bitches Brew (1970). I avkolonialiseringens 1960-tal blev de båda genom sin popularitet och konstnärliga betydelse välbehövliga kontraster till kvardröjande rasistiska vanföreställningar.
Men det mest slående intrycket från ögonblicksbilderna dag-för-dag i maj 1968 är det levande framtidshoppet om en bättre värld trots att villkoren på många sätt var sämre då än nu, inte minst materiellt. Varför skulle annars någon som Maja Ekelöf trotsa värken i ryggen och tröttheten från de långa arbetspassen för att gå ut och visa sitt stöd till Vietnams folk på andra sidan jorden? Varför annars skulle Miles Davis våga sig ut på konstnärligt och kommersiellt osäker mark?
Och varför annars skulle Göran Olssons läromästare i den amerikanska dokumentärfilmens 1960- och 70-tal gå ut med sina kameror och bandspelare i verkligheten? Om inte för att de alla hoppades på att öppna dörrar mot nya horisonter, mot en ny värld av idéer, livsstilar, bilder, ljud. Och därmed förändra såväl mentaliteten hos sina medmänniskor som de politiska villkoren i samhället.
Jag tror att det är förklaringen till att vi idag så ofta blickar tillbaka mot den här tiden, snarare än mot andra decennier på 1900-talet: att det var en både politiskt och kulturellt dynamisk tid. Politiska frihetsvindar och kulturell förnyelse har gått sida vid sida från renässansen till 1968.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-05-01 (i tryck 2018-05-02).
Se: Göran Olssons dokumentär MAJ 68 PÅ SVT PLAY.
Läs: Maja Ekelöfs dagboksroman Rapport från en skurhink (i nytryck 2010).