Xi Jinpings Kina är inte det enda landet med filmskapare som lydigt ställer sig i regimens propagandatjänst. Även Vladimir Putins Ryssland håller sig med hovsamma ”auteurer”. Nikita Michalkov (Brända av solen / Utomlennje soltsem 1 och 2, 1994 och 2010) och hans nu bioaktuelle bror Andrej Kontjalovskij (Kamrater! / Dorogije tovaritjchi!, 2020) är två exempel på internationellt uppburna namn som ställt sig i givakt för hans autokratiska högernationalism.
Men så följer de också i fotspåren på sin far, författaren Sergej Michalkov. Han är idag främst känd för sina tre olika texter till Sovjetunionens och senare Rysslands nationalsång: Först under andra världskriget som hyllning Josef Stalin. Sedan på sjuttiotalet i avstaliniserad form. Och slutligen år 2000 i enlighet med den nya tidens vurm för det gamla tsarrikets glans. Som belöning hängde Putin landets två högsta utmärkelser, Fäderneslandets förtjänstorden och Andreasorden, på hans bröst. Bredvid Leninorden och rader av medaljer i Stalins tjänst.
Av Michalkovs söner är Nikita (ovan till höger om Putin) den oslagbart mest inställsamma undersåten, vilket bekräftas av mängden officiella bilder på honom och Putin i vänskapligt samförstånd. Han har inte bara fått pengar att göra den dyraste filmen i det moderna Rysslands historia, krigsfilmfiaskot Brända av solen 2, utan också äran att göra en hyllningsfilm till Putin för rysk tv. Föga överraskande kan han därför tävla med sin far vad gäller antalet medaljer ur den ryske presidentens personliga hand. Sedan 21 år styr han de ryska filmfotografernas organisation. Med järnhand förstås.
Andrej Kontjalovskij (ovan till vänster om Putin) var länge mer moderat i sin hållning. År 2012 skrev han till och med på ett upprop till stöd för Pussy Riot. Samtidigt gav han sitt stöd till Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin, medlem av Putins parti Enade Ryssland och känd hbtq-motståndare som sedan 2011 förbjudit Pride-parader i stan. På senare år har Kontjalovskij alltmer närmat sig sin brors hållning, bland annat när de båda gick ut som entusiastiska flaggviftare för Putins annektering av Krim 2014.
Nationalbolsjevismen som brobyggare mellan kommunism och nationalism
Kontinuiteten mellan auktoritär kommunism och auktoritär högernationalism är inget nytt för Ryssland efter Sovjetunionen. Redan under ryska revolutionen och i mellankrigstidens Tyskland fanns ideologiska strömningar som kallades nationalbolsjevism. I båda fallen rörde det sig om nationalistiska och fascistiska aktivister som i bolsjevismens idéer om statlig centralstyrning av ekonomin, social reformpolitik och antidemokratiskt förtryck av politisk opposition såg nyckeln till nationalismens förnyelse.
Nationalbolsjevismens idéer fick genomslag i Tyskland hos nazistiska opponenter mot Adolf Hitler. Mest kända blev bröderna Otto och Gregor Strasser, som rensades ut under De långa knivarnas natt 1934. Otto gick i landsflykt, Gregor var en av hundratalet partifunktionärer som mördades av SS. Men den ideologiska pionjären var en ryss: Nikolaj Ustrjalov, brorsonson till den kände ryske imperiehistorikern med samma namn.
Även Ustrjalov tvingades i landsflykt, men då stämplad som klassfiende av Vladimir Lenin. Stalin lät honom komma tillbaka 1935, bara för att två år senare låta fängsla och avrätta honom i ett Gulag-läger. Ändå menar historiker att Stalin vid det laget gjort nationalbolsjevismens idéer till sin partilinje, nu omdöpt till ”teorin om socialism i ett land”. Ett tecken i tiden var storfilmen Peter den store (Pjotr pervij, 1937) med paralleller mellan Stalin och den imperiebyggande tsaren som var mer än tydliga för dåtidens publik.
Idag finns det flera nationalbolsjevikiska partier i Ryssland med flaggor och symboler som korsar ikonografin från Sovjetunionen med den från Nazityskland. De stod länge i opposition mot Putin för den korruption och skenande ojämlikhet som blev följden av hans kleptokratiska regim, uppbackad av ett hov oligarker som berikat sig på folkets bekostnad. Sedan kriget mot Ukraina bröt ut har dessa partier emellertid lojalt slutit upp bakom presidenten.
I gengäld flirtar Putin med nationalbolsjevikernas hjälte: Stalin, vars personkult fått en renässans bland Rysslands många fattiga. Och varför inte? Deras regimer har ju så mycket gemensamt: dyrkan av en stålhård manlig ledare, militarismen och en auktoritär nationalism som pekar ut dissidenter och etniska minoriteter som samhällets fiender. Det är i dessa politiska vatten Andrej Kontjalovskijs Kamrater! fiskar.
Kamrater! – sorgen efter Stalin, längtan efter Putin
Kamrater! är en film som än en gång bekräftar att dramatiseringar av historiska händelser snarare speglar tiden de är gjorda i än tiden de skildrar. Den handlar om KGB och Röda Arméns massaker 1962 på strejkande arbetare i Novotjerkassk, donkossackernas historiska huvudstad i sydvästra Ryssland. Huvudpersonen Ljudmila, kallad ”Ljuda”, är en Stalintrogen krigsveteran och ensamstående mamma som först manar partiet att med alla medel slå ner strejken eftersom de strejkande inte är riktiga arbetare utan samhällsfarliga före detta fångar – och kosacker.
Hon har rätt. Efter Stalins död återvände många kosacker till stan från Gulag och tvångsförflyttningar för att bland annat ta jobb på den 13 000 man starka lokomotivfabriken som var centrum för strejken. Men Stalin blir aldrig filmens ideologiska måltavla.
Tvärtom sjunger Ljuda lovsånger om hur landsfadern Stalin sänkte matpriserna efter andra världskriget. En avsiktlig kontrast till de höjda matpriser filmen pekar ut som strejkens orsak och som även eldar på de fattiga ryssarnas missnöje idag. Strax därefter tar hennes alkoholiserade far på sig sin undangömda kosackuniform från den antibolsjevikiska sidan i inbördeskriget 1918–22 för att kliva ut ur garderoben med en ortodox ikon i handen.
Han kommer som en fläkt från tsarrikets maktordning, byggd på militaristisk nationalism och den ortodoxa kyrkan. Men när han läser ur döda familjemedlemmars brev om Röda Arméns övergrepp, så handlar de inte om Stalins 1930- och 40-tal utan om Lenins 1920-tal.
På så sätt rundar filmen Stalin för att i stället kritisera kommunistpartiets förbrytelser före och efter honom. Det senare understryks av en scen där de lokala partitopparna motiverar hårdhänta tag mot de strejkande genom att hänvisa till sittande regeringschefen Nikita Chrusjtjovs blodiga krossande av Ungern-revolten 1956. Men Ljudas redan skakiga lojalitet till ett parti som brutit med arvet efter Stalin faller först när hon inser att hennes dotter Svetlana, kallad ”Svetka”, kan vara ett av offren i massakern.
Hon bryter samman och faller på knä i ortodoxkristen bön för att vädja om hjälp från högre makter. Ljudas räddande ängel blir KGB-officeren Viktor (Andrej Gusev), som halvvägs in i filmen bryter med roll som kommunistregimens verktyg för att med sin karriär och sitt liv som insats hjälpa henne söka efter dottern. Associationen till hur KGB-agent Vladimir Putin klev upp ur ruinerna efter det gamla Sovjetunionen för att blir det pånyttfödda Rysslands frälsare är given.
Kosackernas återkomst
Stalin, kyrkan och kosackerna är en historiskt sett omaka kombination men passar Putins maktpolitik. Under sina drygt tjugo år vid makten har han mobiliserat och finansierat allt från ortodoxt religiösa moralpoliser till motorcykelgäng, högerextremister, monarkister, patriotiska ungdomsföreningar, kampsportsklubbar och mer eller mindre öppet fascistiska kosackrörelser till stöd för sig och sitt parti Enade Ryssland. Det har kartlagts av historiker, bland andra Richard Arnold och Andres Rumland i kapitlet om Ryssland i antologin The Oxford Handbook och the Radical Right (2018) och Marlène Laurelle i rapporten ”Russia’s Militia Groups and Their Use at Home and Abroad” (2019) för Institut Français de relations internationales (Ifri).
Deras undersökningar visar hur Putin och hans maktelit utnyttjar dessa civila organisationer som paramilitära stödtrupper både i hemlandet och i krig. De skolar in nya generationer att bli lojala soldater för den sittande makten och har använts som insatsstyrkor i bland annat Tjetjenien, Ossetien, och i det pågående kriget mot Ukraina. Men de skolar också in utländska sympatisörer.
Den 7000 man starka motorcykelklubben Notnije Volki, ”Nattvargarna”, är ett känt exempel som Putin flera gånger framträtt med offentligt under omsorgsfullt tv-filmade motorcykelturer. De är både statligt finansierade, har nära band med den ortodoxa kyrkan och skickar medlemmar till fronten i Donbasskonflikten i östra Ukraina. Genom dem kan Putin hämta sympatier i en manlig subkultur som annars gjort sig känd för att ställa sig utanför samhället och lagen.
Flera organisationer har byggt potentiellt subversiva nätverk i väst. ”Nattvargarna” har nära kontakter med motorcykelklubbar på Balkan. Ryska nynazister har bedrivit militär träning för svenska aktivister i Nordiska Motståndsrörelsen. Och som en del i informationskriget odlar regeringstrogna tankesmedjor, medier och trollfabriker nära kontakter med europeiska högerextremister. Våra så kallade nationalister är påfallande ofta Putins papegojor.
Med sin historiska roll som tsarens gränsförband, en population på uppemot fem miljoner och kring en halv miljon registrerade medlemmar i etniska organisationer utgör kosackerna den enskilt viktigaste civila stödgruppen för Putin. I gengäld har han officiellt sanktionerat deras idag elva olika paramilitära förband, där ”generalerna” lyder direkt under honom. Likheterna till hur Adolf Hitler byggde upp paramilitära organisationer parallella med statens polis och militär är slående.
För att odla relationen hedrar Putin kosackernas historia med jämna mellanrum genom att delta i olika minnesceremonier för fallna krigshjältar. Sedan tjugo år tillbaka har han då och då återkommit till tankarna om att återupprätta donkossackernas republik kring Novotjerkassk i sydvästra Ryssland. En särskilt viktig ceremoni var därför den officiellt mediebevakade kransnedläggningen vid minnesstenen över de strejkande arbetarna som massakrerades i stan för snart sextio år sedan.
Vi har under senare år sett hur Kina mobiliserat filmindustrin för sin sak. Wu Jings Rambo-liknande Wolf Warrior-filmer, där kinesiska elitstyrkor räddar världens fattiga undan amerikanska skurkar, är de hittills mest framgångsrika. Deras kulturella genomslagskraft märks inte minst på att filmtiteln blivit ett officiellt begrepp. Numera kallar Kina sina mest hårdföra diplomater för just ”wolf warriors”. En typisk sådan är Kinas skamlöst oförskämde Sverigeambassadör Gui Congyou.
Kontjalovskijs Kamrater! är en betydligt subtilare form av propaganda som utgår från George Orwell-citatet: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden.” Filmen dramatiserar en historisk händelse på ett sätt som syr ihop alla de spretiga delarna i Putins maktideologi – nationalism, stalinism, militarism, kyrkan – och säljer in den till publiken. I hemlandet som i väst.
Regissörens mångåriga position som ”auteur” inom den internationella konstfilmen, bekräftad av officiella medaljer och prestigefyllda festivalpriser, skänker autenticitet åt Kamrater! Filmen får status som en sann tolkning av historien även hos den intellektuella publiken i väst. Det gör Kontjalovskij till en värdefull kosack i Putins informations- och kulturkrig.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-06-13.