Hollywoodregissören och manusförfattaren Paul Haggis hade just nått den magiska nivån Operating Theta III. Efter många års trogen tjänst i Los Angeles Scientologiavdelning – rörelsens största och viktigaste lokalorganisation – skulle han äntligen få ta del av den yttersta sanningen. Den var nedtecknad för hand av grundaren L. Ron Hubbard och fanns bara i ett enda ovärderligt exemplar som förvarades i ett kassaskåp skyddat av beväpnade vakter. I det fanns hemligheten bakom målet för varje rättrogen scientolog, att uppnå Cleared Theta Clear och därmed få en supersjäl med gränslösa förmågor.
Haggis läste Hubbards text flera gånger men tänkte att det måste vara något fel. Ett skämt, kanske? Eller ett test för att se om man är sinnessjuk? Han kollade med en av vakterna. Nej då, det här var den äkta varan. Storyn var som hämtad ur en av Hubbards otaliga kalkonartade science fiction-kioskromaner, och efter succén 1977 för första Star Wars-filmen hade han förgäves försökt sälja den som filmmanus med titeln ”Revolt in the Stars”.
Texten berättade om den Galaktiska Konfederationens onde diktator Xanu, som för 75 miljoner år sedan bestämde sig för att lösa överbefolkningsproblemet. Han lät droga ner och frakta miljarder av sina undersåtar, thetanerna, till jorden. Där lades de vid vulkaner som vätebombades. Sedan fångades själarna in för indoktrinering i enorma 3D-biografer. Dessa förtappade själar invaderar och förgiftar numera oss människor med irrationella tankar, känslor och till och med sjukdomar. Att bli ”clear” är alltså att bli fri från dessa själsparasiter.
Haggis vittnesmål är ett av flera från Scientologirörelsens avhoppare som ingår i Oscarbelönade Alex Gibneys (TAXI TO THE DARK SIDE, 2007) dokumentär Going Clear: Scientology and the Prison of Belief. Filmen bygger på New Yorker-journalisten Lawrence Wrights bästsäljare och har blivit vårens stora filmsnackis i USA efter att ha dragit stor publik på bio och tv. Scientologirörelsen har inte oväntat svarat med hot om åtal – det gör man regelmässigt mot alla kritiker – men den här gången kan det bli en självmordshandling. Dålig publicitet är ingen tillgång för en rörelse som tappar medlemmar i rasande fart.
Även om filmen inte avslöjar något radikalt nytt har den fogat samman alla fakta och vittnesmål i ärendet till ett grävande reportage om en sekt som mångmiljonskoncern. Det vi får se är en alarmerande skildring om varför även de som fått kunskap om rörelsens stolliga fundament stannar kvar och blir ”trons fångar”. Svaret finns delvis i Mark Twain-citatet: ”Det är lättare att lura folk än att övertyga dem om att de blivit lurade”. Men det finns också en mer handfast och skrämmande sida av disciplinering i rörelsen.
I en historisk tillbakablick kartlägger man L. Ron Hubbards väg från massproducerande kioskförfattare med drag av både mytomani och storhetsvansinne till kultledare. Via kontakter med ockulta och satanistiska sekter i efterkrigstidens Kalifornien föddes idén om religion som affärsidé, men först efter att självhjälpsboken Dianetik (1950) ratats som vetenskaplig studie av både amerikanska psykologförbundet och psykiaterförbundet. Båda yrkesgrupperna såg Hubbard och rörelsen därefter som sina huvudfiender.
Med Dianetik och en egenhändigt hopsnickrad mätare av ”tankemassa”, kallad e-mätare, gav sig Hubbard under 1950-talet ut på frälsningsturné. Efter föreläsningarna introducerade han sin så kallade auditering. Nyfikna ur publiken kopplades till e-mätaren och fick svara på frågor i sessioner som liknade psykoterapi. Skillnaden var att Hubbard påstod sig kunna locka fram bortträngda minnen av psykologiska trauman och även av tidigare liv. Här ringer förstås en varningsklocka hos oss som tagit del av de senaste årens debatter om bortträngda minnen.
Auditeringen blev rörelsens kärnverksamhet. Genom den och olika kurser skulle medlemmarna guidas till de olika nivåerna av ”clear”. Ju högre nivå desto högre avgifter, ibland upp till hundratusentals kronor. Förutom de ideella eller extremt lågbetalda arbetsinsatserna från framförallt ungdomarna i Sea Organization lade auditeringarna grunden för rörelsens enorma intäkter. Men de var också ett verktyg för att göra medlemmarna till det boken och filmen kallar ”trons fångar”.
Auditeringarna dokumenteras nämligen omsorgsfullt, både på papper, i ljudinspelningar och via videokameror. Dokumentationen går till den egna underrättelsetjänstens arkiv och fungerar utmärkt som utpressning. Den som vill hoppa av kan räkna med att rörelsen börjar läcka känslig information till olika myndigheter, till exempel skatteverket om man har pengar undanstoppade eller socialtjänsten om man ligger i vårdnadstvist. Kändisar, som rörelsens affischnamn Tom Cruise och John Travolta, kan få se sina privataste hemligheter som rubriker i skandalpressen.
Så länge man donerar pengar och är lojal backas man av rörelsens ansenliga juridiska och fysiska muskler. Kändisarna kan utnyttja rörelsens nätverk i film- och musikindustrin. De har en gräddfil till lyxevenemang, får privata medhjälpare, ibland flickvänner och kan utnyttja rörelsens VIP-center och avskilda rekreationsställen i lyxklass. I gengäld får Scientologirörelsen affischnamn med feta plånböcker och politiskt inflytande.
Den som kliver av får rörelsens muskler emot sig. Värst blir det om man går ut offentligt med kritik. Som tidigare toppmännen i rörelsen, Mike Rinder och Mark Rathbun, kan vittna om väntar då ett helt batteri trakasserier, från hotfulla påringningar till datorintrång och rena fysiska provokationer. I Rathbuns fall hyrde rörelsen grannhuset, från vilket man övervakade, filmade och drev kampanjer mot honom i grannskapet under ett år.
Internt håller man ordning med hjälp av Rehabilitation Force Project, som kan sätta folk i straffarbete, spärra in dem eller skicka familjemedlemmar till olika städer. Det saknas inte exempel på när rörelsen omhändertagit och vanvårdat barn under föräldrarnas tvångsarbeten, tvingat fram aborter och skilsmässor. Det mest kända exemplet på det sistnämnda är nog skilsmässan mellan Tom Cruise och Nicole Kidman, som bedömare menar berodde på hennes ovilja till frälsning och att hennes far var en framstående psykolog.
Lawrence Wrights bok och Alex Gibneys film har aktualiserat frågan om Scientologirörelsens religiösa status. Den uppnådde man 1993 efter en rad aktioner mot amerikanska skatteverket IRS, och den är nyckeln till den ekonomiska framgångssagan. Som religion erhåller man nämligen både ett formidabelt legalt skydd i den amerikanska konstitutionens första tillägg och skattebefrielse på alla intäkter. Förlorar man den statusen väntar förmodligen både en organisationskollaps och stora rättsprocesser när de lurade tar sin revansch.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-05-03 under rubriken ”Aktiebolaget Lydnad”.
Lawrence Wright, Going Clear: Scientology, Hollywood & the Prison of Belief, New York: Vintage Books
Alex Gibney, Going Clear: Scientology and the Prison of Belief, HBO/Jigsaw Productions
Sveriges Televisions DOX visar Going Clear den 18.5 kl. 22.00, repris den 20.5 kl. 23.35.