Filmen föddes i kolonialtidens skräckbilder om det främmande och exotiska. I alla genrer hotades liljevita västerlänningar av blodtörstiga och perversa svartskallar som östeuropén Dracula, kinesen Fu Manchu, afrikanska voodoopräster och den amerikanska präriens indianer. I ljuset av nazismens kriminella ideologi som del av den europeiska idétraditionen bröt Alfred Hitchcock med dessa traditioner i Psycho. Den fick svensk premiär för 50 år sedan idag.
På Bates Motel i soliga medelklassidyllen Kalifornien möter vi vårt 
mörka hjärta. Viktoriansk familjemoral och europeisk högkultur – Beethovens krigshyllning till Napoleon på skivspelaren, klassiska målningar med våldtäktsmotiv på väggarna – ramar in morsgrisen Normans sexualsadistiska vansinne. Vi blir hans medbrottslingar.
När han drar ifrån duschdraperiet i mordscenen byter kameran perspektiv så att publiken inte längre är offret utan förövaren. Sedan engageras vi i undanröjandet av brottsspåren. Sänkningen av bilen i träsket är ett mästerstycke på Hitchcocks ständiga tema om voyeurism och skuld. Normans ängslan för att upptäckas innan bilen med liket och bevismaterialet sjunkit ner i glömskan blir också vår.
När offrets anhöriga kommer dit är det som om ingenting hade hänt. Kakelväggarna lyser vita. Först med den symbolladdade nedstigningen i källaren avslöjas den smutsiga hemligheten i Normans och vårt eget omedvetna: den perversa sexualmoralen dold bakom andlig renhet.
I den avslutande bilden gömmer sig mördaren åter bakom en mask av oskuld, men i en övertoning låter Hitchcock oss se dödskallegrinet och bilen som hissas upp ur träsket. Brottet kan inte längre döljas.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-10-31.