Povel Ramels flugiga filmfnattigheter

Den Stora Povel Ramel-boxen
Dvd (Studio S). Innehåller långfilmerna I dur och skur (1953), I rök och dans (1954), Hoppsan! (1955), Ratataa eller the Staffan Stolle Story (1956), Far till sol och vår (1957) och Den store amatören (1958) samt extramaterial på skivan Skåpmat 1951–1958.

För jazzfrälste ynglingen Povel Ramel blev mötet med den crazyhumoristiska musikalen Galopperande flugan (Hellzapoppin’, 1941) en upplevelse han aldrig hämtade sig ifrån. Filmen fortsatte på Bröderna Marx bärsärkagång av vansinne med anarkistiska upptåg, nonsensdialoger, genreparodier, knasiga musikalinslag och självmedveten metahumor. Allt i ett vilt uppskruvat tempo och i en improvisatorisk anda som lockade till halsbrytande infall. Den flugiga komediflugan var med andra ord jazzålderns humor och Povel blev dess profet som grundare av Föreningen för Flugighetens Främjande.

Aristokratsonen Ramel sågs av kulturkonservativa stofiler som en vulgär kulturell avfälling medan vänstern tyckte han var opolitiskt trivial. Tage Danielsson kontrade med att Povel var en oumbärlig kulturriddare i strid mot klichéer och banaliteter. Aldrig var han så rolig som i sina bitande satirer på allt från folkmusik till aktuella örhängen.

Kärleken till filmen stod knappast efter med tanke på den iver med vilken han attackerade biodukens samlade stolpskott. Med ett tiotal biobesök i veckan kunde Povel hela katalogen av schabloner, publikknipande grepp och dramaturgiska banaliteter.

Den givna publikfavoriten bland långfilmerna är Ratataa eller the Staffan Stolle Story (1956), där Sommarnattens leende, Fruktans lön, Rififi och andra samtida succéfilmer utsätts för satiriska påhopp. Själv ser jag snarare I rök och dans (1954) som gycklarkronan på verket. Den nöjer sig inte med att ta nacksving på enskilda titlar utan kopplar ett större grepp på utnötta filmklichéer. Povels favoritinstrument för mördande karikatyrer, Martin Ljung, är i sitt livs form som sheriff, stridsflygare, Karl XII, monster, skeppsredare, filmregissör, Martin Ljung och ytterligare nio roller.

Särskilt parodin på landsbygdsfilmen är en komisk pralin. Förvecklingarna mellan det älskande paret Alvard (Ljung igen) och Anna-Marja, barn till de antagonistiska storbönderna Snål-Jampe och Stor-Hugge, späckas med slagsmål på logdansen, famntag i höstacken och hotet från Tattar-Martins (Ljung, förstås) förföriska fioltoner. Under det obligatoriska nakenbadet dyker texten ”För export” upp på duken, och i eftertexterna tackar man bland andra Vegamössinstitutet, Storvästboden och Förenade Snusdosor.

För de verkliga ramelofilerna är skivan Skåpmat boxens stora behållning. Yngve Gamlins absurdistiska förfilmer blandas med reklamuppdrag och en ramelsk hitparad i Ramelbuljong. Ur familjens privata arkiv har man letat fram en rad guldkorn, som amatörfilmerna Hinken, Törst och Dang där Povel leker loss med Yngve Gamlin, Hasse Alfredson, Sten Broman och familjemedlemmar i några sanslösa äventyr.

Rubriken Knäppsafari döljer en bakom-kulisserna-film om Ramel & Gamlins legendariska filmprojekt i Uganda 1955 som man tvingades avbryta efter att inbördeskrig brutit ut. Att döma av bilderna på Marilyn Månssons (Gunwer Bergquist) och Gregory Perssons (Martin Ljung) kamp mot kannibaler (spelade av en khoikhoi-stam) lyckades man snarare befästa än krossa gamla klichéer. Povel tyckte själv det blev misslyckat, och det är bara att hålla med. Ibland ska man också ha modet att inte göra film.