I säsong 2 av Tunna blå linjen grubblar polisen Magnus (Oscar Töringe) över om han är en god människa, om det överhuvudtaget finns något sådant som goda människor. Kollegorna i kåren öser tröstande ord över honom. Han är en god polis – ja, till och med ett inspirerande föredöme. Ändå är det som om han kidnappats av sin depression; alla beröm rinner av honom.
Rullstolsbundne pappa Gert (Rolf Lydahl), själv en veteran från kåren, har däremot misantropin ingraverad i hjärnbarken: Man kan inte lita på nån, allt annat är kärringsnack. Hans ord nöter sig in i sonen, kanske för att de har ekat i olika tonarter sedan barndomen.
Magnus existentiella ökenvandring efter att kollegan Sara (Amanda Jansson) gjort slut i säsong ett ska förklara hans taggighet mot såväl kollegorna som hela jävla världen. På jobbet sitter han som en osäkrad granat och blänger på hur Sara smyghånglar med nye kollegan och pojkvännen Khalil (Mustafa al-Mashhadani). På gatorna brusar han upp för minsta mothugg, så att konflikterna han ska lugna hotar att urarta till fysiskt våld. Och raseriet dämpas knappast av att charmknutten till rival titt som tätt rycker in för att reda ut kaoset som uppstår.
Först när Magnus konkret hjälper en papperslös, svartjobbande vietnamesisk flykting är det som om nådens ljus letar sig in i de dunklaste vrårna av hans själ. Livsgnistan flammar upp. Han börjar tro på sig själv, tro på att jobbet inte är en enkelriktad golgatavandring mot hopplöshetens tåredal.
Problemformuleringen, liksom dramaturgin och upplösningen, är symtomatisk för Tunna blå linjen. Det är genom att komma till insikt om man tappat den inre kompassen som man kan hitta tillbaka till vett och sans och försonas med det faktum att världen ser ut som den gör.
Oavsett författaren Cilla Jackerts protester, så ser Tunna blå linjen på gott och ont ut som en senkommen svensk version av Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues, 1981–87). I alla fall för oss som är gamla nog att komma ihåg Steven Bochcos mångfaldigt prisbelönta åttiotalsserie. Då som nu kontrar man destruktiva trender inom polisgenren och står upp mot det ”hårdare tag”-tungomålstalande inom politiken som strider mot all forskning och beprövad erfarenhet på området.
Spanarna på Hill Street kom som ett svar på ett 1970-tal präglat av polisfilmer av Dirty Harry-typ, med sina paranoida fantasier om storstäder där hederliga medborgare springer gatlopp mellan samvetslösa kriminella rovdjur som helst bör stoppas med en kula i pannan. Tunna blå linjen fick sin premiär efter decennier av svenska serier, som Beck (1997– ), Johan Falk (1999–2015) och Wallander (1995–2013), om en helvit svensk idyll under belägring av vettlösa skurkmonster från utlandet eller förorten.
Mot dessa verklighetsfrämmande skräckkarikatyrer ställer Bochco och Jackert en avmystifierad, vardagsrealistisk bild av polisarbetet. Där både kåren och gatan speglar samhället så som det faktiskt ser ut, med folk ur olika etniska grupper som i stället för att reduceras till typer skildras som verkliga, sammansatta individer oavsett på vilken sida av lagen de står. En värld där ”Dirty Harry” Callahan och svenska kopior som Gunvald Larsson och Johan Falk hade varit ett långt större hot än buset.
”The Dirty Harry problem” blev snart efter filmens premiär 1971 ett både populärkulturellt och sociologiskt begrepp för poliser som tror sig vara höjda över lagens råmärken och därför tar till rättsvidriga metoder som att plantera bevis, hota och tortera folk oavsett om de är skäligen misstänkta eller inte. Konflikter löser han – det är så gott som alltid en han – med våld, ofta genom att ta till vapen och trappa upp situationerna till dödliga konfrontationer.
Dirty Harry och hans svartvita världsbild är en förföriskt enkel problembeskrivning och lösning på kriminaliteten. Tills man själv står öga mot öga med honom. Då blir han en mardröm. Och en katastrof för en rättsstat byggd på medborgarnas förtroende till myndigheterna.
Magnus är i säsongens början på god väg att bli något av en Dirty Harry som vänder självförakt till folkförakt. Det hade säkert gjort honom till hjälte för nätets lynchmobb, men handlingen faller inte i populistfällan. Tvärtom gör Jackerts manus något vi sällan ser i genren, nämligen understryker vad ett samhälle är i ordets rätta betydelse: sammanhållning och gemenskap, inte misstro och splittring.
Så långt är Tunna blå linjen en etisk frisk fläkt i en unken och rent ut sagt samhällsfarlig kriminaldebatt. Problemet är att serien aldrig höjer blicken från sin såpasentimentala horisont. Vart och vartannat avsnitt slutar i tårar och melankoli efter någon hemsk händelse på jobbet. Polisarbetet och kriminaliteten reduceras till frågor om känslor och moral, som om ingen av huvudpersonerna kan eller vill reflektera över varför brottsligheten ser ut som den gör.
Det rimmar illa med alla de riktiga poliser på gatan som i samklang med kriminologer och jurister pekar på hur kontraproduktiv politikernas höga tonläge och skrivbordstuffa mentalitet är. Många inom rättsväsendet sitter inte bara och gråter av uppgivenhet utan drar också slutsatser utifrån sina erfarenheter.
Poliser som jobbar i förorter stämplade som ”utsatta” ropar aldrig på dubblerade straffsatser eller visitationszoner, de talar om behovet av att rusta upp skolor, satsa på fritidsaktiviteter och sociala insatser. Advokatsamfundet och forskare i juridik – senast Richard Sannerholm häromveckan i HD/Sydsvenskan – som granskat politiska förslag om anonyma vittnen, godtyckliga skäl för husrannsakan, sänkta trösklar för buggning och annan övervakning pekar på att de kan visa sig bli förödande för rättssäkerheten.
Varken politiker eller väljare tycks dock ta någon som helst notis. För sådana lagar kan väl aldrig drabba oss vanligt folk, det vill säga medelklassen? Tills de en dag gör det.
De som har åtminstone en ryggmärgsreflex kvar av sin rättskänsla menar att åtgärderna ändå är motiverade av att samhället idag är drabbat av en kriminalitet vi aldrig tidigare sett maken till. SD odlar till och med en nostalgisk bild av ett Sverige som de påstår var så mycket tryggare förr, oklart när. Man kallar Malmö för ”Sveriges Chicago” och Sverige för ”Nordens Chicago” trots att jämförelserna är milt sagt överdrivna.
545 människor mördades enligt polismyndigheten år 2021 i Chicago, en stad med 2,7 miljoner invånare och totalt 9,5 miljoner i storstadsområdet. I Sverige med 10,5 miljoner invånare mördades samma år 113 människor, varav 45 med skjutvapen. I Malmö har siffran för antalet ihjälskjutna, tack vare insatser från polis och socialtjänst, sjunkit från 22 år 2017 till i fjol: 3. Illa nog, då varje skjutning är en för mycket. Men tanken om Sverige eller Malmö som en kriminell krigszon saknar all rim och reson.
Fast nog har väl våldet rent allmänt ökat på senare tid, tänker ni? Nej, faktiskt räcker det att gå tillbaka till början av 1990-talet, för att konstatera att mordsiffrorna låg högre än idag, innan den så kallade massinvandringen. Än mer slående är det om man på Brottsförebyggande rådets hemsida granskar den samlade statistiken över anmälda misshandelsbrott på gatan och i hemmet. Våld mot män, oftast från andra män, har då minskat med hela 29 procent under perioden 2011–2021. Kvinnomisshandeln ökar med 2 procent för samma period, men det kan förklaras med en ökad anmälningsbenägenhet.
Det som har hänt i den allmänna opinionen är i stället att toleransen för våld har minskat i takt med att lagar stiftats mot övergrepp som förr var osynliga i rättsskipningen. På så sätt har exempelvis barnaga, kvinnomisshandel och våldtäkt inom äktenskapet blivit straffbara. De betraktades inte som kriminella handlingar förr. Idag är det knappast någon som skulle förespråka en återgång till det gamla. Eller hur menar nostalgiförespråkarna?
Samtidigt har kriminaljournalistiken fått en mer framskjuten position i dagspressen, och våldsskildringarna i svenska polisromaner, filmer och serier har blivit mer spektakulära för att konkurrera med amerikanska motsvarigheter. Nordic noir har såväl här hemma som internationellt spridit bilden av ett land invaderat av rysk maffia, terroriserat av militanta miljöaktivister och där tungt beväpnade kriminella gäng krigar öppet på gator och torg. Utomlands har konservativa kritiker tagit fiktionen till intäkt för att bekräfta sin dröm om att folkhemmet de avskyr äntligen har havererat.
Möjligen har den alarmistiska kriminalfiktionen också påverkat verklighetsuppfattningen hos många svenskar med tanke på vår dramatiskt ökade mediekonsumtion på olika plattformar sedan 1990-talet. Populariteten för Tunna blå linjen kan i så fall bli något av en vändpunkt. För här har man inte behövt locka den stora publiken med spektakulära våldsbrott.
Tvärtom är det idel vardagsgrå händelser som stirrar tillbaka på oss i på säsong två. En dement man försöker ta sig in på trygghetsboendet där hans fru bodde eftersom han glömt att hon dog för två år sedan. På kallbadhuset haffar man en ynklig medelålders man som blottat sig. Några moderna raggare och ett mopedgäng stör omgivningen.
Först mot slutet av första avsnittet uppdagar man ett grövre brott när många papperslösa flyktingar brinner inne i en lagerlokal i hamnen. En parallell till internationellt uppmärksammade traffickingfall i Storbritannien och USA med flyktingar som dött av syrebrist i låsta lastbilar. I sammanhanget ter sig blotta tanken på att seriemördare eller lokala brottsgenier med egna arméer skulle vara Malmöpolisens största problem som skrattretande.
Fast nog borde gängvåldet haft en plats i serien. Det har ju inte precis gått upp i rök bara för att dödsskjutningarna minskat i antal. I år har till exempel Saturdarah Assassins varit inblandad i en biljakt med skottlossning mitt under rusningstid i Bunkeflostrand, flera sprängdåd och senast som måltavla för mordattentatet i Emporia den 19 augusti.
Man behöver varken spela med i krigsrubrikernas sensationalism, näthatarnas demonisering eller gangstarapens Scarface-glorifiering; verkliga brott är allt annat än spektakulära shownummer. Men att blunda för den här typen av kriminalitet i skildringen av polisarbetet i en stad där gängvåld – dödligt gängvåld – faktiskt förekommer, är som att dra ner brallorna och tigga om pisk. De som inget annat önskar än att spä på nidbilderna av Malmö eller lägga ned dramaproduktionen på SVT kommer att raljera om ideologisk beröringsskräck och skönmålning.
Och det hotar att överskugga förtjänsterna i Tunna blå linjen: att ge både polisen och kriminaliteten rimliga, mänskliga proportioner. Det, om något, saknas i dagens skruvade och uppskruvade debattklimat. Men då måste Cilla Jackert och hennes medarbetare höja blicken för att se hela verkligheten i Malmö och inte bara vädja till publikens känslor utan också väcka våra tankar.
© Michael Tapper, 2022, filmkritiker och författare till doktorsavhandlingen Snuten i skymningslandet – en historisk studie av svensk polisroman och film. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-09-16.
Tunna blå linjen, säsong 2
DRAMA/SPÄNNING. Tv-serie i åtta avsnitt på SVT. Sverige 2022. Skapad av: Cilla Jackert. Med: Amanda Jansson, Oscar Töringe, Mustafa al-Mashhadani, Gizem Erdogan. Längd: cirka 1.00/avsnitt.