Piraternas sista strid

År 1718 intog kaparen Woodes Rogers pirathamnen Nassau med sin privatarmé. Under brittiskt beskydd inrättade han sig som imperiets guvernör över ögruppen Bahamas för att kunna profitera på den explosivt växande handeln mellan Karibien och Europa. Erövringen av den strategiska hamnen blev början till slutet för det som kallats piraternas guldålder. Säsong 4 av Black Sails handlar om efterspelet till den förändrade maktbalansen och blir även TV-seriens svanesång.

Blandningen av verkliga pirater med romanfigurer i denna prequel till Robert Louis Stevensons romanklassiker Skattkammarön (1882) har lagt grunden för seriens stora poetiska friheter. Det spelar förstås ingen större roll om piraten Charles Vane hängs i Nassau 1718, som i serien, eller i Port Royal på Jamaica 1721, som i historieböckerna. Viktigare är försöken att göra upp med populärkulturens sjörövarmyter, modellerade efter bästsäljaren A General History of Pyrates (1724).

Boken bygger till stor del på den av brittiska staten sanktionerade kaparen Woodes Rogers berättelser. Det är alltså segrarens tillrättalagda bild av piraten som mordisk vilde, dömd till undergång av sin oförmåga att bli civiliserad. Inte helt olikt hatpropagandan mot den amerikanska urbefolkningen.

Myten skulle dölja den verkliga utmaningen som piraterna representerade och som dokumenterats av modern forskning (se till exempel historikern Marcus Redikers Pirater): ett liv i frihet, demokrati och jämlikhet. Alltså fröet till de amerikanska och franska revolutionerna. Säsong 1 av Black Sails börjar med att gestalta piraterna som en multietnisk samling europeiska sjömän och afrikanska slavar som alla har en röst i besluten på skeppen och som delar på bytena. Deras skrämmande yttre är krigstaktik för att avväpna fienden och därmed minimera dödandet.

I avsnitt ett bordas ett fartyg, och medan lasten inventeras värvar en av piraterna nya besättningsmän genom ett brandtal mot sjömännens usla villkor: skitlön, långa arbetspass, ingen talan och en ständig förnedring under det hierarkiska styret ombord. Något som skapar igenkänning för många av dagens löneslavar. Men snart tippar säsongen över i skildringen av Nassau som ett slags pirat-Sodom marinerat i sex, våld och machojargong.

Visserligen hade piraterna ett frivolt sexliv. Bland annat levde verklighetens piratkändisar Calico Jack Rackham, Anne Bonny och Mary Read i ett polyamoröst förhållande, och det var sannolikt vanligt med sexuella relationer mellan män. Kvinnor var förbjudna på skeppen – Bonny och Read klädde sig i manskläder – och chansen att ragga kvinnor i land var liten. Men filmen intresserar mest för Playboy-inspirerade interiörer från bordellerna.

Säsong två handlar huvudsakligen om hur påhittade James McGraw faller från sin position som brittisk sjöofficer och gentleman till att bli piratkaptenen Flint. Bilden av piratvärlden blir alltmer lik myten: odisciplinerad, barbarisk och brutal. Det demokratiska patoset förvandlas i säsongerna 3 och 4 till interna maktstrider som utmynnar i att diktens Long John Silver yrar om att bli ”sjörövarkung”. En minst sagt bisarr händelseutveckling som svär mot såväl historieskrivningen som mot seriens upptakt.

Piraternas vandring mot ett misantropiskt mörker speglar vår egen tids flykt från friheten. Woodes Rogers tal om det brittiska imperiets stränga men civiliserande fadershand som kan tukta buset påminner om många av dagens auktoritära statsmän och populistledare. Det skulle därför inte förvåna om han kliver fram som hjälten vid ridåfallet för Black Sails.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-02-10.

Black Sails
TV-serie på HBO Nordic. USA 2014–17. Skapad av Jonathan E. Steinberg och Robert Levine. Skådespelare: Toby Stephens, Jessica Parker Kennedy, Luke Arnold, Hannah New, Toby Schmitz, Clara Paget. Längd: cirka 60 minuter/avsnitt. Recensionen baserar sig på de tidigare tre säsongerna (28 avsnitt) plus de två första avsnitten av säsong 4.