På bio efter 9-11, del 2 – Michael Tapper

”Det var precis som på film.” Har ni hört den förut. Visst har ni det. Och alldeles särskilt om händelserna den 11 september i New York: 9-11. Chockupplevelserna av terrorattentatet mot World Trade Centers skyskrapor skapade naturligtvis en stark overklighetskänsla. Särskilt som det inte alls såg ut som på film. Här fanns inte en accelererande klippning eller ett musikaliskt crescendo som förberedde vittnena på att något skulle hända den där tisdagsmorgonen. Kort sagt: Vi blev alla tagna på sängen.

Strax efter dåden inleddes ändå en bisarr debatt om att attentatsmännens, trots omvittnad antiamerikanism, skulle ha använt sig av Hollywoods produktioner som en slags instruktionsmanualer. Inte oväntat ebbade snart den vinklingen ut i obekräftade spekulationer. För pseudodebatter som den här var snarast ett uttryck för en oförmåga – eller rent av en ovilja – att ta upp de verkliga orsakerna bakom det inträffade.

Men den fick konsekvenser. Bruce Willis deklarerade att han, till följd av 9-11, aldrig mer skulle medverka i en actionfilm av typen Die Hard. Kanske föreställde han sig att hans rollgestalt John McClane hade lärt fienden ett knep för mycket.

Man drog också in några planerade biopremiärer av filmer på temat terrorism, bland annat komedin Big Trouble och hämnarthrillern Collateral Damage, med Arnold Schwarzenegger. Ett av skälen var förstås att man inte ville stöta sig med publiken, ett annat var den ökade osäkerheten på allmänhetens inställning till hot- och hatbilderna som länge varit förhärskande i amerikansk spelfilmsproduktion.

Från mitten av 1980-talet och ett decennium framåt kunde nämligen Willis, Schwarzenegger och Sylvester Stallone dra en masspublik genom att segra i tvekamper med de mest befängda fiendeskildringar. Ingen karikatyr tycktes här för plump för att användas. Från mitten av 1990-talet har det emellertid skett en viss omsvängning. I filmer som Fredsmäklaren (1997), Belägringen (1998) och Three Kings (1999) är konfliktscenariot mer komplicerat och porträtten av den muslimske fienden nyanseras.

Dessa filmer blev inga större framgångar, men det blev inte heller traditionella ”döda alla barbarer”-skildringar som Rules of Engagement (2000) samt – efter 9-11 – Behind Enemy Lines och Black Hawk Down (bägge 2001). Och när Big Trouble och Collateral Damage väl fick premiär i våras så försvann de från den amerikanska biorepertoaren lika omärkligt som de gått upp.

Till en del kan omsvängningen hos såväl branschen som publiken bero på att även amerikanska muslimer har organiserat framgångsrik opinionsbildning och renodlad lobbyverksamhet via till exempel The Council on American-Islamic relations. Men det finns också en reaktion mot monopoliseringen och den ideologiska likriktningen i amerikanska massmedier som bland annat tagit sig uttryck i att Noam Chomskys bakgrundsbeskrivning till USAs förhållande till arabländerna och tredje världen i boken med just titeln 9-11 blivit en oväntad bästsäljare.

Framgången för Chomsky är än mer anmärkningsvärd eftersom denne anarkosyndikalistiske lingvistikprofessor och samhällsdebattör, som både uppmärksammats och respekterats i Europa, oftast ignoreras eller förlöjligas i amerikanska medier. Nu har han efter många år som populär föredragshållare och fruktad debattmotståndare fått sitt publika genomslag. Samtidigt släpper det lilla amerikanska filmbolaget Zeitgeist den tio år gamla men ytterst sevärda dokumentärfilmen om Chomskys politiska tankar och föredragsturnéer: Manufacturing Consent. Också den säljer över förväntan.

Ryktena surrar förstås om när den första filmen om 9-11 ska komma. Att sådana filmer kommer är det ingen som tvekar om. En kollega i amerikanska filmtidningen Cineaste ser redan framför sig hur ett gulligt kärlekspar möts vid Twin Towers den där soliga tisdagsmorgonen, hur folk i byggnaderna får (alternativt missar) avgörande telefonsamtal och hur vi slutligen får följa med i passagerarkabinen på Flyg 93.