Crockett Island utanför Massachusetts kust i tv-serien Midnight Mass är en gudsförgäten plats söndrad av gamla oförrätter. Tiden tycks ha stannat för de 127 vindpinade öborna i de slitna gamla trähusen med avflagnad färg efter att en oljekatastrof några år tidigare förstörde det lokala fisket. Då anländer två män till ön: Unge alkoholisten Riley Flynn (Zach Gilford), som tvingas flytta hem till föräldrarna efter fyra år i fängelse för rattfylleri och vållande till annans död, och den nye katolske prästen Paul (Hamish Linklater).
Riley plågas av skuldkänslor för sina brott men finner tröst hos gravida ungdomskärleken Erin Greene (Kate Siegel). Hon har brutit upp från en misshandlade make för att ta jobbet som lärare på ön i väntan på att föda sitt barn. Fader Paul blåser nytt liv i mässorna efter lång tids förfall under den åldrade föregångaren. Han får en lojal hjälpreda i den beskäftiga ”Bev” Keane (Samantha Sloyan), avskydd av öborna vars fastigheter hon lurat av dem efter oljekatastrofen.
Med prästens ankomst börja märkliga saker hända. En blodtörstig varelse, kanske stigen ur Bibeln, kanske ur en roman av H P Lovecraft (vi är trots allt i Lovecraft Country), hemsöker ön. Djur och människor försvinner. Samtidigt inträffar en rad mirakel som blir början på en religiös väckelse i församlingen.
Midnight Mass är ett konstnärligt fall framåt för regissören och manusförfattaren Mike Flanagan, även om den dras med samma problem som den överskattade tv-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE (2017) och biofloppen DOCTOR SLEEP (2019). Tempot är länge långsamt, handlingen händelsefattig och skräckinslagen undviker visserligen billiga chockeffekter men är inte särskilt skrämmande. I gengäld har Flanagan blivit en bättre skådespelarinstruktör och dialogförfattare, men då för att han lånar en del från en bättre förlaga.
Porträttet av den Riley som motvilligt återvänder till barndomshemmet i Massachusetts har i mycket kalkerats på den asociale outsidern Lee (Casey Affleck) i Kenneth Lonergans flerfaldigt prisbelönta Manchester by the Sea (2016). Båda är ordknappa, inbundna arbetarklassmän, märkta för livet av att ha begått brott de betraktar som oförlåtliga. Båda dömer sig själva långt hårdare än omgivningen, och det är först i mötet med andra som de förmår påbörja något slags försoning med självföraktet.
Mer originell är i så fall personteckningen av Fader Paul, en man med många hemligheter, det största hans mirakulösa chans att få leva om sitt liv på nytt. Han är en modern Faust, vars pakt med övernaturliga makter ser ut som en gudomlig plan tills den förverkligas. Om serien har någon sensmoral, skulle den kunna sammanfattas med orden: Se upp med vad du önskar, man vet inte vem eller vad som uppfyller den.
Den som har tålamod med de fem första avsnitten, som hade vunnit på att klippas ned till två, får en desto intressantare final i del sex och sju. Då dras inte bara de dramatiska skruvarna åt, även de teologiska diskussionerna om ont och gott och om ändamålen helgar medlen dras till sin yttersta spets. Kulmen blir en rad dueller i bibelcitat som visar hur farligt det är med bokstavstroende fanatism, särskilt i ett land där hatretorik på tema vi mot dom flyttat från periferin till centrum i samhället. Aktuellt inte bara i USA utan också i Sverige och många andra länder.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-09-24.
Midnight Mass
Tv-serie i sju avsnitt på Netflix. USA 2021. Regi, manus: Mike Flanagan. Med: Kate Siegel, Zach Gilford, Rahul Kohli, Samantha Sloyan, Hamish Linklater. Längd: 0.40–1.10/avsnitt.