Alex Haleys bästsäljare Rötter (1976) skrev TV-historia när den året därpå blev en av världens genom tiderna största publiksuccé. Framgången kom just som Black Panther Party låg i ruiner och blaxploitationvågen ebbade ut. Afroamerikanska aktivister sökte nu traditionella politiska karriärer för att förändra samhället. I populärkulturen märktes förändringens tider i 1980-talets publiksuccéer som Dödligt vapen-filmerna och TV-serien Cosby.
Nyinspelningen 2016 kan blicka tillbaka på fyrtio år av framsteg i etnisk jämlikhet med kulmen i valet av Barack Obama som president. Ändå har i grunden inte mycket hänt eftersom maktstrukturerna är desamma, och med dem distinktionen mellan hög och låg, härskare och undersåte. Det är också därför serien rör vid en nerv i oss alla, jorden runt. Slaveriets alla fysiska övergrepp är ju egentligen bara handgripliga uttryck för maktens härskarteknik, byggd på systematisk förödmjukelse.
Nyckelrepliken i serien lyder ”man kan inte köpa en slav, man måste göra en slav”, och det är precis vad som händer Mandinkakrigaren Kunta Kinte (Malachi Kirby). På 1760-talet rövas han bort från Gambia till en plantage i Virginia, där misshandel, stympning, hån och olika tvångsmetoder bryter ner honom till undersåte – om än motvillig. Bland annat tvingas han acceptera slavnamnet ”Toby” som tecknet på att han blivit någons ägodel och inte längre är en fri människa.
Den övergripande storyn är förstås densamma som 1977, men den har blivit rikare och mer komplex. Kintes uppväxt vid Gambiafloden får större utrymme, och hans far Omoro blir en av seriens färgstarkaste rollfigurer i den nigeriansk-amerikanske skådespelaren och kampsportsmästaren Babs Olusanmonkuns gestaltning.
Kungariket Gambia skildras som ett välmående land, fastän söndrat av stammar som söker vinna makt genom att sälja slavar till engelska fartyg i utbyte mot moderna vapen. Männen i byn nerför floden, inte vita slavjägare, är de som sätter Kinte på slavbåten till Amerika. Mer framträdande är också kvinnorna och deras dubbla förtryck, även de vita och privilegierade kvinnorna i slavägarnas guldburar.
Seriens viktigaste grepp är förstås att skifta perspektivet på den tidigare Borta med vinden-romantiserade amerikanska Södern. Detta nyfeodala skräckvälde – legitimerat genom Bibeltolkningar och vulgärdarwinistiska påfund – visas genom slavarnas ögon upp i all sin råa brutalitet och mänskliga ynkedom. Tajmingen är välfunnen eftersom tankegodset levt vidare i 1900-talets nazism och nu åter försöker göra sig rumsrent i högerpopulistisk kostym.
Roots 2016 är fortfarande traditionell melodrama byggd på känslostarka scener av kärlek mot alla odds, smärtsamma avsked, bittra livsöden och en del humor mitt i de förnedrande livsvillkoren. Det fungerar tack vare en utmärkt ensemble, där stjärnorna Forest Whitaker, Jonathan Rhys Meyers och Anna Paquin mixas med nyare förmågor som Malachi Kirby, Babs Olusanmonkun, Anika Noni Rose och Regé-Jean Page.
En plump i protokollet – 2016 som 1977 – är emellertid att man stannar vid slavfrigörelsen efter inbördeskrigets slut 1865. Alex Haley ville visa hur få generationer som gått sedan dess. Hur vi fortfarande lever i efterspelet av en tid som berövade miljoner människor allt, både mänskligt och ekonomiskt, för att sedan befria dem till egendomslöshet och fortsatt diskriminering. Men kanske kommer det, liksom 1979, en uppföljare som täcker perioden 1865 tills idag.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-06-03.
Roots, TV-serie i fyra delar på HBO Nordic med en sammanlagd speltid på cirka 6.30. Regi: Philip Noyce, Mario van Peebles, Thomas Carter, Bruce Beresford.