Nittioett år med film är inte nog

Gösta Werner är fortfarande full av idéer och uppslag. Inspirationen är långt ifrån slut för världens äldste aktive regissör.

Nittioett år gammal är regissören och filmhistorikern Gösta Werner fortfarande full av idéer till filmer och böcker om film. Med några månaders marginal till portugisen Manoel de Oliveira är han just nu den .äldste aktive filmregissören i världen.. På en direkt fråga ställer han sig tveksam till om han ännu en gång ska sjösätta något av sina uppslag. Men osvuret är bäst gäller Gösta Werner. Det var ju trots allt bara häromåret som han återkom bakom kameran med Spökskepp.

Hans liv har genomsyrats av filmen. Född 1908, just då den första svenska filmindustrin startade sin verksamhet i Kristianstad, har han ett livslångt perspektiv på den nya konstartens betydelse för seklet som snart varit.

– Filmen är en del av vad jag kallar det visuella genombrottet på 1900-talet: film, tv, bild-och senare kvällstidningarna fotoreportage och så vidare. Det är något jag egentligen borde skriva en bok om. Artonhundratalets betoning på ordet har nu ersatts av bilden. Idag är vi ständigt omgivna av ett visuellt berättande som finslipats och utvecklats i film och tv. Till och med litteraturen är idag starkt påverkad bildmedierna i sitt berättande.

Du har ju både skrivit om litteratur och om film. Hur har du själv bearbetat litterära källor till film?

– Min egen ledstjärna då jag gjort film har just varit att lägga tonvikten på ett visuellt berättande, där det talade ordet reducerats så mycket som möjligt. Midvinterblot (1946) har bara två korta texter och Tåget (1948) berättas helt utan ord. I några fall har jag dock valt att utgå från texter som läses av en berättare på ljudbandet och som jag sedan försökt att vidareutveckla i bilder. Så är fallet med Att döda ett barn (1952) och Väntande vatten (1965) efter Stig Dagerman respektive Lars Ahlin.

I Att döda ett barn, som spelades in vid Haväng på Österlen, lade jag till exempel in varsel om vad som skall ske. Man ser svartklädda kvinnor på vägen: ödesgudinnor, nornor. Och vid vattnet ligger en svartmålad båt: Charons-båt-som för de döda till andra sidan. Vid olyckan hör man ett skrik, men det är inte barnets skrik utan bilen som tvärbromsar mot asfalten. I många sådana detaljer har jag utnyttjat filmmediets möjligheter att gå bortom Dagermans text.

Kan du nämna några som du anser särskilt har lyckats med ett visuellt berättande?

Hitchcock är ett självklart val. Som få andra förmår han att berätta i bild på ett sätt som blir till upplevelser omöjliga att överföra i ord. Ta scenen i Illdåd planeras (1941), då Cary Grant går upp för trappan med ett mjölkglas som kanske eller kanske inte innehåller gift. Regissören hade dolt en glödlampa i glaset för att rikta blickarna mot det under dess färd på en bricka upp till ett rum, där det sedan töms. På senare år är det främst Theo Angelopolous. I synnerhet har jag slagits av Odysseus blick (1996) och skildringen av den fantastiska flodfärden med Leninstatyn.

– Jag har ju sysslat en del med James Joyce. I hans böcker finns det långa och detaljerade skildringar av miljöer, människor, gester, uttryck och visuella förnimmelser som hos honom löper över många sidor men som starkare skulle kunna sammanfattas i några filmbilder. Det menar jag att de skickligaste regissörerna lyckas göra, och Joyce ju ändå en av de verkligt begåvade författarna.

Du är också samtida med modernismens genombrott. Vad har det betytt för dig?

– Självklart har det haft stor betydelse. När jag gick i skolan i Lund flyttade Viking Eggeling till Paris, och GAN kände ju alla i staden till. Eggeling har jag ju sedan skrivit om, och för mig representerar han filmens förmåga till abstraktion och bearbetandet av abstrakta ämnen. Det är något jag även försökt göra i mina egna filmer, exempelvis vissa bilder i Tåget får en sådan abstrakt prägel.

Du har ju inte bara gjort kortfilmer. Av de sex långfilmer du regisserat anser emellertid din filmhistorikerkollega Rune Waldekranz att samtliga, undantaget Gatan (1949) och Två trappor över gården (1950), är olycksfall i arbetet.

Tyvärr får jag nog ge honom rätt på den punkten. Men Två trappor över gården tyckte jag om. Tråkigt nog förstördes både negativet och alla kopiorna, så den är en försvunnen film.

Vad gjorde att du fann din styrka i kortfilmerna?

– Koncentrationen och reduceringen. Det har alltid varit min ambition att ständigt reducera, förenkla och koncentrera. Genom att i några få bilder förmedla en berättelse i ett koncentrat och reducera orden så styr jag inte publikens associationer. Filmerna blir mångtydiga och spännande för åskådaren att uppleva.