– Samma film, annan rollbesättning.
Så krasst brukar Maggie sammanfatta sin make, ex-Monty Python-medlemmen Terry Gilliams alla fullbordade och ofullbordade projekt. I söndags var det dags igen.
Sju långa år efter förra långfilmen, Fear & Loathing in Las Vegas. Fyra år efter att The Man Who Killed Don Quixote lagts till raden av många havererade försök att fånga Cervantes riddare på film, förevigat av dokumentären Lost in La Mancha. En timme efter att en både glad och förundrad Gilliam blivit den första mottagaren av Fantastisk Film Festivals nyinstiftade Jätten Finn-pris i Domkyrkans krypta för att ha ”vidgat fantasins gränser inom filmens område”. Då fick Terry Gill äntligen introducera en ny film på kärt tema. Men med nya skådespelare.
I Bröderna Grimm, svensk biopremiär den 14 oktober, tar Gilliam än en gång publiken på en resa till gränslandet mellan fantasi och verklighet i moraliskt kantstötta antihjältars sällskap, nu med Heath Ledger och Matt Damon som bluffande spökjägarna och sagosamlarbröderna Grimm. Dagen efter fick Sydsvenskan en intervju.
– Fantasin är en väsentlig del av livet. Utan den skulle livet bli outhärdligt.
Den politiskt föreskrivna socialrealism som så många i hans egen fyrtiotalistgeneration ägnat sig åt har aldrig varit intressant för Terry Gilliam.
– Varje film jag gör börjar med ett manus men också med skisser som inspirerats från konsthistorien och tecknade serier. Skönhet är inte det väsentliga, jag söker anslående, starka bilder där varje byggnad, varje scenografisk detalj har en funktion i berättelsen, en innebörd, en personlighet.
Utvecklingen av datoranimation för att bygga fantasivärldar på filmduken ser han som ett bra, praktiskt verktyg men knappast något som gör filmerna bättre.
– Det finns många visuellt anslående filmer – framförallt Star Wars-serien – där man med hjälp av den nya tekniken manipulerar till och med rollprestationerna. Den sortens neurotiska kontrollbehov har jag inte längre. I stället ser jag film som ett kollektivt arbete, där jag alltmer lämnar storyboards bakom mig för att på plats forma filmerna med filmteamet och skådespelarna.
Han instämmer i att hans filmer blivit mörkare med åren, och menar att det kan ha att göra med att han blivit allt äldre och alltmer desillusionerad på sitt födelseland USA:s flykt in i en skönmålad eskapistisk fantasivärld.
– Mina filmer handlar om drömmare som fångas i nattmara och sedan tvingas kämpa sig tillbaka mot ljuset igen. Ibland, som i Brazil, misslyckas de. I Bröderna Grimm går det bättre. Men de kommer inte ur mardrömmen oskadda. Resan mot ljuset kräver sitt offer.
Denna nedstigning i det han kallar sina hyperrealistiska världar är nödvändig för att klargöra konturerna i världen, inte fördunkla den. ”Trovärdighet”, inte ”verklighetsillusion”, är nyckelordet. Och han jämför gärna med teaterns och den tecknade filmens formspråk.
– När vi väl accepterat ett stiliserat universum, kan vi med fantasins hjälp göra världen tydligare. Toy Story bygger inte på realism utan på trovärdiga karaktärer i en igenkännbar om än stiliserad verklighet.
Till The Man Who Killed Don Quixote och Bröderna Grimm byggde Gilliam på motsvarande sätt upp världar avpassade för den resa i fantasin som huvudpersonerna gör. I Bröderna Grimm möter vi en sagovärld som hämtar näring ur såväl de välkända folksagorna bröderna publicerade som skräckromantiska motiv ur samtidens konst. Till Don Quixote, som han med Johnny Depps hjälp hoppas kunna slutföra om några år, byggde han bland annat marionettdockor i människostorlek efter inspiration från spansk karnevaltradition.
– När jag såg dessa karnevalers suggestiva marionettspel upplevde jag något som enbart kan beskrivas som magi. Jag blev som hypnotiserad, och det är nog så jag ser fantasivärldar när de är som bäst. De förmår gå bortom en banal registrering av verkligheten och tränga ner i en annan del av hjärnan.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-09-20.
OBS: En betydligt längre, engelskspråkig version av intervjun publicerades i Film International 2006:1. KLICKA HÄR.