När Werner mötte Gorby

”Jag ville ha mer demokrati… och mer socialism,” svarar Michail Sergejevitj Gorbatjov på Werner Herzogs fråga om hur han ville förändra Sovjetunionen när han 1984 tog över posten som generalsekreterare för kommunistpartiet. Mer än denna svepande formulering får vi inte veta om hans vision av ett reformerat Sovjetunionen. Inga följdfrågor. Inga fördjupningar.

Framför kameran sitter ett levande stycke 1900-talshistoria, men intervjun låter stundvis som ett sämre inslag i SVT:s Agenda. Hur såg han på Sovjets invasioner av Ungern 1956? Tjeckoslovakien 1968? Afghanistan-kriget 1979–89. Månkapplöpningen med USA? Gulag? Det och mycket annat får vi inte veta ett dyft om. Självbiografin Som jag minns det (Naedine s soboj, 2013) ger inga svar. Snarare väcker dess många blinda fläckar nya frågor.

Intervjun om Gorbatjovs politiska karriär späs ut med klipp ur hans liv och den mumifierade politiska teatern kring Leonid Brezjnev med kortvariga efterträdarna Andropov och Tjernenko. Mer information än en snabb wikipediaslagning får vi dock inte. Varför Herzog och medregissören André Singer (Where the Wind Blew, 2016) vill göra filmen framstår som oklart. Det enda som på allvar intresserar dem är Tysklands återförening.

Ämnet överskuggar allt annat, för att dominera helt när Herzog gör en lång utvikning om hur Gorbatjovs reformiver fick satellitstaten Ungern att i maj 1989 riva gränsens taggtrådsstängsel. Början på slutet för Berlinmuren, Järnridån och hela det sovjetiska imperiet. Gorbatjov förpassas till birollen i en helt annan dokumentär när det ska pratas om den tyska lyckan och Helmut Kohls återföreningsprogram i tio punkter.

Sedan återstår inte mycket av speltiden. Snabbt summeras den misslyckade statskuppen, Sovjetunionens sönderfall i Ryssland och en rad nya, självständiga länder samt Boris Jeltsins maktövertagande. Ingenting om livet efter makten, grundandet av Gorbachev Foundation, världsturnéerna som populär föreläsare eller försöken att starta nya socialdemokratiska partier i opposition mot Jeltsin och senare Vladimir Putin.

Finalen blir i stället personlig när man kommer in på hustrun Raisas död i leukemi 1999. Gorbatjov blir synbart rörd men är fåordig, som tidigare. Herzog tvingas ta hjälp av en annan dokumentär, Vitalij Manskijs Gorbatjov: Efter imperiet (2001). I den är Michail Sergejevitj betydligt öppenhjärtigare och gråter över sin hustrus minne.

Någon stor politisk eller personlig intervjuare är inte Herzog, och genren tycks vara en utrotningshotad konstart i dagens journalistik. Meeting Gorbachev ropar därför efter ett kunnigare och mer ambitiöst filmteam som kan locka Gorbatjov att fylla i de många hålen i hans livshistoria. Kanske i en dokumentär, men ännu hellre som en del i en rejäl tv-serie om Sovjetunionens hela historia.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-09-20.

Meeting Gorbachev
VOD-film på Nonstop on Demand. Storbritannien/Tyskland/USA 2018. Regi: Werner Herzog och André Singer. Medverkande: Michail Gorbatjov, Werner Herzog, George Schulz, Miklós Németh. Längd: 1.31.