Få filmer kan bättre illustrera kreativitetskrisen i den svenska filmen än dess estetiska slakt av våra allra mest lästa och omtyckta samtidsromaner – Sjöwall–Wahlöös böcker om Martin Beck och Henning Mankens dito om Kurt Wallander. I bägge fallen rör det sig om kriminalromaner där själva mordgåtorna bildar ramverk till samhällskritiska tidsbilder av folkhems-Sverige. Berättelserna är stämningsfulla, melankoliska liksom sina huvudpersoner och författarna använder ett målande språk som gör böckerna oerhört tacksamma som inspirationskällor till filmer.
Självfallet är det meningslöst att enkom göra en illustrerad blåkopia av förlagan; de bästa litterära filmatiseringarna är djärva och egensinniga tolkningar. Tyvärr syns varken inspirationen eller egensinnet i de svenska kriminalfilmerna. I de sex Martin Beck-filmerna med Gösta Ekman som kom under 1993–94 och de två Kurt Wallander-filmerna (plus en tv-serie) under 1995–96 med Rolf Lassgård fanns det överhuvudtaget ingen konstnärlig ambition alls. En anakronistisk tv-estetik med statiskt berättande med talande huvuden skvallrade om såväl konstnärlig slapphet som ett publikförakt för romanernas stora läsekrets.
Som alltid när det gäller svenska filmer försöker kritikerna välvilligt – framförallt med tanke på konkurrenssituationen gentemot amerikansk filmindustri – gräva fram åtminstone någon liten ljusglimt i mörkret. Man berömmer en skådespelare. Man poängterar någon enstaka lustighet och berättar en anekdot. Kort sagt, filmer som inte ens hantverksmässigt når upp till en amerikansk tv-film i lågbudgetklassen särbehandlas på ett sätt som saknar jämförelse med det övriga utbudet på repertoaren. Och så här kommer det att fortsätta tills vi får en ordentlig debatt om villkoren för att producera, distribuera och visa film i Sverige.
Den senaste i raden är filmen Beck, enligt pressmaterialet den första av två filmer och sex tv-filmer som inte bygger på Sjöwall–Wahlöös romaner utan endast använder några av deras gestalter. Det är både bra och dåligt. Bra därför att man slipper irriteras över totalsaneringen av de samhällskritiska ambitionerna i böckerna. Dåligt därför att det nu inte förefaller finnas några särskilda ambitioner alls utöver återberättandet av kriminalintrigen, vars mest iögonfallande internationella orientering är den höga frekvensen av produktplaceringar och lanseringen av ett soundtrack med populära artister.
Beck försöker också anamma trendriktiga stilgrepp från MTV-rockvideor, Lars von Triers Breaking the Waves och framförallt från neo-noirfilmen Se7en av David Fincher. Välvilliga åskådare kommer kanske att tycka att det är originellt och uppfriskande jämfört med de tidigare filmerna på en konstnärlig nollpunkt. Men det finns ingen konstnärlig strategi, ingen genomtänkt estetik, som styr de abrupta klippen den skenande handkameran och det larmande ljudspåret. Filmens upphovsmän har sett förlagorna, men tycks ingenting förstått.
Utan några ambitioner än lättförtjänta snålskjutsar på litterära bästsäljare kommer svensk (kriminal)film att fortsätta agera likt en inverterad kung Midas – att förvandla allt man rör vid till skit. Det är så att jag i biosalongens mörker sitter och önskar fram en Gunvald Larsson som kunde tala allvar med dem.
© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-06-29.