Monstrets sista berättelse

Monster, med Charlize Theron i den Oscarbelönade huvudrollen som prostituerade seriemördaren Aileen Wuornos, var en av vårens mest omtalade filmer. Under årets Malmöfestival visar Folkets Bio den igen och kompletterar med den brittiske dokumentärfilmaren Nick Broomfields Aileen: Life and Death of a Serial Killer, inspelad strax innan hennes avrättning i Florida den 9 oktober 2002.

Från en relativt anonym tillvaro som dokumentarist för brittisk TV sedan början av 1970-talet seglade Broomfield 1992 upp till berömmelse med Aileen (1992). I denna sin första film om den då nyligen dödsdömda Wuornos granskade han framförallt den amerikanska tabloidindustri som lever enligt devisen ”If it bleeds, it leads”. Och den givna vinkeln är förstås seriemördarens kön: ”Killers may be murdering with a feminine touch”, som en lokal TV-kanal sammanfattande uttrycker det.

Med sina lakoniska kommentarer försöker Broomfield distansera sig från den mediecirkus han försöker bevaka. Ändå står det klart att hans egna inslag om exempelvis Wuornos marijuanapårökte katastrof till advokat eller knasbollskristna ”adoptivmamma” håller precis samma sensationalistiska ton som han utger sig för att kritisera. Några festivalpriser och omfattande TV-försäljning av filmen gav blodad tand. Därefter har han fortsatt i samma anda med filmer som Kurt & Courtney (1998) och Biggie & Tupac (2002).

Den nu festivalaktuella uppföljaren består av en serie intervjuer med Wuornos väntande på avrättningen varvat med utflykter till utflykter till hennes hemtrakter i Troy, Michigan. Som väntat blir det en resa till sexuella övergrepp, prostitution från nio års ålder, graviditet vid tretton och en mamma som övergav Aileen vid födseln.

Kvar av den tidigare trotsiga fången på Death Row finns bara en läkemedelsnerknarkad spillra med pupiller som serveringsfat och osammanhängande, motsägelsefulla berättelser om vad som egentligen hände vid mordtillfällena. Oavsett Broomfields solkiga intentioner förkroppsligar den systematiskt nedbrutna Wuornos på ett oförglömligt sätt en social och mänsklig katastrof i nyliberalismens USA.

Mumlande far hon ut i olika, till synes orimliga anklagelser som det är lätt att sätta en paranoid mentalrubbningsstämpel på. En av dem är att kriminalpoliserna som var henne på spåren skulle ha väntat med arresteringen tills hon mördat tillräckligt många för att locka feta anbud från filmindustrin. Knasigt kan tyckas. Men så avslöjar Broomfield hur många som tjänat en hacka på tragedin, från nära vänner till folk i poliskåren. Och var det inte så att den rättspsykiatriska undersökningen funnit henne åtminstone tillräckligt själsligt frisk för att – dödas?