Modern häxjakt

millerApril 1952, Dramatikern Arthur Miller kör sin bil från New York mot Salem, Massachu­setts, där han ska studera förhörs­protokollen från en häxprocess 260 år tidigare. Han tar omvägen förbi Connecticut för att träffa sin älskade vän, teater- och filmregis­sören Elia Kazan. Det blir ett bittert möte. Kazan har just varit kallad till kongressens rätte­gångsliknande förhör om ”oamerikansk verksamhet”, i klartext: samröre med kommunistiska or­ganisationer.

Sedan Kazan vägrat besvara de konstitutionsvidriga frågorna ho­tas denne nu av yrkesförbud. Mil­ler inser sin väns skräck inför att berövas kreativiteten, själva livs­luften, men blir förstämd när Ka­zan berättar att han ändrat sig och tänker ange några före detta kollegor för att kunna fortsätta arbeta. Senare, på vägen hem från Salem, hör Miller nyheterna om Kazans vittnesmål i sin bilra­dio.

Trettiofem år efteråt finns bit­terheten kvar. I självbiografin Tidskurvor från 1987 skildrar Mil­ler händelserna med en bland­ning av sorg och vrede – sorg över en förlorad vänskap och vrede över det maktfullkomliga kon­gressutskottets framfart. Några månader senare publiceras Ka­zans självbiografi A life. Tonen är här en helt annan. Kazan gör det han har gjort alltsedan den ödesdigra vårdagen 1952: tafatt och föga övertygande försöker han rättfärdiga sitt beslut med att kommunisthotet varit verkligt och att Miller ignorerat dess all­var.

Sanningen var dock att det amerikanska kommunistpar­tiet vid den här tiden var svagt och splittrat. Så gott som alla som kallades till förhören hade an­tingen bara varit med på enstaka möten eller hoppat av efter en kort tids medlemskap i protest mot den stalinistis­ka totalitarismen. Miller konsta­terar i sin självbiografi helt korrekt att FBI genom sina många infiltratörer måste ha känt till detta. Således hade förhören ett helt annat syfte, nämligen att be­driva häxjakt.

Häxjakt är ett gammalt europeiskt feno­men, till synes irra­tionell i sin hysteri men ofta med be­stämda politiska syften: att demon­strera samhälls­ordningens aukto­ritet över andra lojaliteter som vänskap, kärlek och släktskap. Samhällets fiende är här inte ett yttre, fysiskt hot utan ett inre, andligt – ett moraliskt förfall. Och för att visa på brottets allvar och motivera tortyr och döds­straff måste fienden demoniseras, göras fruktansvärd i sin makt och avskyvärd bortom all sympati.

crucibleReligionshistoriker kan berätta om den förföljelse de kristna utsattes för i antikens Rom, där statsmaktens propa­ganda utmålade dem som ett underjordiskt nätverk av till synes vanliga medborgare som på sina hemliga möten ägnade sig åt spädbarnsoffer, bloddrickning, kannibalism och rituella sexövergrepp mot barn. Bristen på bevis och de kristnas förnekelse av dessa brott använ­des som argument just för att visa på hur farliga och skrupelfria de var. Med kristendomens erövring av Europa använde sedan kyrkan samma berättelser, samma metoder och samma bevislogik för att avrätta oliktänkande, kätterska sekter och judar. Att vi just kommer ihåg häxprocesserna har flera orsaker. De inträffade i rela­tivt modern tid, under formella förhör med protokoll som sedan bevarats och de var ofta spekta­kulära offentliga tillställningar.

Den kanske mest spek­takulära och politiskt tydliga häx­processen utspelades under den katolska motreformationen i franska Loudon på 1630-talet, då prästen Urban Grenier, känd för att skydda hugenotter, anklaga­des för häxeri och brändes i en rättegång som arrangerats av kar­dinal Richelieu. Händelserna skildras utförligt i Aldous Huxleys roman The Devils of Loudon som utkom 1952 och som möjligen Arthur Miller hade läst då han arbetade med sin pjäs ”Häxjakten” (”The Crucible”), som publicerades 1853.

Häxprocesserna upp­hörde under 1700-talet, enligt några historiker för att inkvisitorerna börjat vända blicken även mot samhällets högre skikt. De fantasieggande och paranoida föreställningarna om den förslagna inre fienden lever dock kvar, och under det kalla krigets orosperiod kom de väl till pass. Ekonomiska, sociala och politiska problem kun­de på båda sidor av järnridån för­klaras med att den yttre fienden smygvägen trängt in i landet, in­doktrinerat moraliskt svaga individer och gjort dem till femteko­lonnare.

Vid tiden för pjäsen ”Häxjakten” kulminerade den amerikanska kommunistparanoian i en hysteri som väl kan jämföras med häxpro­cessernas excesser. Den numera ökände Joseph McCarthy valdes som ordförande för senatens stän­diga undersökningskommission och började med en inkvisitors nyckfullhet och utan några som helst bevis sparka ut folk från statsförvaltningen bara för att det föll honom in att de var kommu­nister.

manchurian bookMen det kanske mest bi­sarra tidsfenomenet var ryktet om det som kallades ”The Manchurian Candidate”, som under Koreakriget spreds i underrättelsetjänsten, försvarsmakten och bland po­litiker. Enligt denna myt hade ryssarna och ki­neserna uppfunnit en hjärntvätt­ningsdrog som kunde förvandla amerikanska soldater i nordkore­ansk fångenskap till programmer­bara mördarrobotar. Det mest infernaliska i myten var att dessa soldater inte själva var       medvetna om sin hjärntvättning, utan agerade som vanligt tills deras programmerare genom ett ord eller en signal tog kontroll över deras vilja.

Ryktena ledde till att CIA själv satte igång experiment med personlighetsförändrande droger, bland annat LSD, vilket resulterade i livslånga psykiska problem och i värsta fall självmord för försökspersonerna som deltog.

Det är inte svårt att se parallel­len mellan hjärntvättning och för­häxning. Myten har här endast nödtorftigt uppdaterats och för­setts med en förment vetenskaplig inramning. Den illustrerar också hur kokett vår illusion om samti­den som förnuftig och upplyst verkligen är. Vad spelade det för roll om förhörspersonen vägrade svara på kongressförhörens för­såtliga frågor eller nekade till brott i ett sådant samhällsklimat? Liksom under häxprocesserna togs det bara som ytterligare ett bevis för skulden och farligheten hos förhörspersonen och den or­ganisation han misstänktes tillhö­ra.

För den anklagade återstod bara ett sätt att undvika en fällande dom: erkänna skuld ­vare sig anklagelserna var sanna eller inte och tigga om nåd. Där­med fick makthavarna de offentli­ga skådespel de ville ha. Fienden fanns, men kunde genom sin mo­raliska underlägsenhet avslöjas och knäckas av samhällets oförvitliga auktoriteter. Renad och pånyttfödd genom utrensningen återupprättas den gamla sam­hällsordningen.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-03-27.