Konspiratoriska scenarier om folkhemmet som den amerikanska imperialismens socialfascistiska lydstat. Hot från cementerade fördomar och högerextrema krafter inom stats- och polismakten. Det är några tendenser som Michael Tapper upptäckt i sin avhandling Snuten i skymningslandet, när han granskade svenska polisberättelser i roman och film från åren 1965–2010.
Intellektuell guldfeber. Det förde mig i början av 1980-talet från filosofin till filmvetenskapen. Som universitetsämne var det knappt två decennier gammalt, fortfarande utan cementerade traditioner men genomströmmat av allsköns tankeströmmar i tiden. Själv hade jag alltid intresserat mig för sagor och myter, något som inte bara hör hemma i barnkammaren eller i ett medeltidsmörkt förflutet.
Se vilken actionrulle som helst eller läs något kriminalreportage i tidningen och du kliver rakt in i modern mytbildning. Eller lyssna till den politiska debatten. Där pågår ett ständigt slag om verkligheten, om vem som ska ta kontroll över berättelsen om hur vi egentligen har det och vad som bör göras åt den saken. Då heter det ideologi, och det finns inget samhälle som fungerat utan en sådan. Faktum är att grunden för vår identitetsuppfattning om den egna civilisationen ligger i en västerländsk idéhistoria som går bakåt till antikens Grekland. Som barn av 1960-talets vänstervindar och vuxen i 1980-talets högerkantring har ideologier och myter varit något högst påtagligt.
Med det tankebagaget kastade jag mig över åttiotalets blomstrande skräckfilm, ett eldorado av samtida ångestföreställningar kring fenomen som ungdomsrevolten, den sexuella frigörelsen, feminismen, kärnvapen och miljöförstöring. När jag väl började fundera på att skriva en avhandling i början av 1990-talet hade jag emellertid drygt två hyllmeter nyutkomna böcker i ämnet vid mitt skrivbord. Vem behövde en bok till? Trodde jag då i min enfald. Nu sköljer vampyrer och zombier över oss som aldrig förr, som i tonårsplågan Twilight och tv-serien The Walking Dead.
Sju år av läkar- och journaliststudier senare återvände jag av olika skäl till filmforskningen – bara för att få en döende filmtidskrift på halsen: Filmhäftet. Samtidigt jobbade jag som skribent på flera uppslagsverk, bland annat Nationalencyklopedin, och som filmkritiker på Sydsvenskan. Inkom sterna från de jobben finansierade delvis tidskriften. Efter åtta år hade jag gjort om Filmhäftet till engelskspråkiga Film International och skrivit kontrakt med brittiska förlaget Intellect Press, som garanterade utgivningen. Det var i sista sekunden – just som statsstödet till sådana fria tidskrifter minskade radikalt med den nya alliansregeringen.
Först därefter, år 2006, fick jag tid att börja med avhandlingen. Nackdelen med att börja sent i livet är svårigheten att få pengar; äldre forskare förväntas ha egna pengar att försörja sig på. Fördelen är att skrivandet fungerar som ett hantverk. Man blir allt bättre och behöver inte ta till kryckan från någon grumlig fransk teoribildning. Mitt fem år långa, 864 sidor tjocka arbete med avhandlingen om polisen i roman och film under rubriken Snuten i skymningslandet blev lika mycket ett roman- som ett fackboksprojekt. Målet var att skriva så att mina deckarläsande grannar skulle kunna ta sig igenom den utan experthjälp. Samtidigt blev avhandlingsarbetet en forskningsexpedition genom mitt livs historia. Man skulle faktiskt kunna se den som en förtäckt självbiografi över min idéhistoriska uppväxtmiljö.
Valet av ämne var faktiskt en slump men föreföll logiskt när jag väl hade fattat det. Slaget om verkligheten har i dag flyttats ut från ekonomin och politiken till kulturen helt enkelt därför att världen alltmer kommer till oss förmedlad genom olika medier och deras berättelser. Motsvarande möts vi allt mindre fysiskt i föreningsliv och andra sociala sammanhang för en välbehövlig realitycheck. Debattörer, kritiker, kulturskribenter, författare, filmare och andra konstnärer har följaktligen en större betydelse än tidigare när det gäller att påverka vår samhällssyn. Med tanke på försäljnings- och publiksiffrorna tyckte jag att författarna till de internationellt bästsäljande polisromanerna och producenterna bakom de mest framgångsrika polisserierna på tv, dvd och bio var intressanta att granska.
Något år tidigare hade jag skrivit en essä om Anders Nilssons filmtrilogi 1999–2003 om polisen Johan Falk, spelad av Jakob Eklund, till den filmvetenskapliga antologin Solskenslandet. I jakten på texter om den svenska snuten i roman och film slogs jag av två saker: dels fanns det förvånansvärt lite material med tanke på att det svenska deckarundret hade växt till en tidvattensvåg alltsedan 1970-talet, dels sjöng nästan alla texterna om bästsäljarna på området i samma okritiska tonart.
Mycket av det jag såg tydligt var en blind fläck för såväl akademiker som tidningsskribenter. Ändå handlade det om en uttalad samhällskritik i tradition från Sjöwall-Wahlöö, det vill säga en kommunistisk propagandabild av det socialdemokratiska folkhemmet.
Titelns skymningsland hämtade jag från den konservative filosofen Oswald Spenglers dystopiklassiker Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång). I korsbefruktning med 1960-talets vurm för Spenglers vänsterorienterade kollegor som Herbert Marcuse fick civilisationspessimismen och demokrati-föraktet en märklig trollkraft i 1960-talets marxist-leninistisk-maoistiska vänsterrörelser. Där hade Sjöwall-Wahlöös politiska polisroman sina rötter. Utan att förstå den bakgrunden blir emellertid deras samhällssyn och kriminalberättelser närmast obegripliga i sina konspiratoriska scenarier om folkhemmet som den amerikanska imperialismens socialfascistiska lydstat. Likaså deras moralpanikbilder av Sverige som ett modernt Sodom, dödsmärkt av kriminalitet, invandring, knark, prostitution, våld och allmän omoral. Det var något som även föll högerkritiker i smaken.
Såväl vänstern som högern har länge haft socialdemokratin och deras folkhemsprojekt som huvudfiende. Arbetarrörelsens samhällsberättelse fick under större delen av 1900-talet ett solitt och brett väljarstöd. Därför måste motståndarna på olika sätt visa att deras politik och samhällssyn är bedräglig och pervers. I vänsterns fall för att bana väg för den kommunistiska revolutionen, i högerns fall för att rulla tillbaka jämlikhetspolitiken och avveckla demokratins makt över den kapitalistiska ekonomin.
Nu gick inte alla Sjöwall-Wahlöös efterföljare in i förebildernas fålla. För socialdemokraten Leif GW Persson, ex-maoisten Jan Guillou, ex-trotskisten Stieg Larsson och radarparet Anders Roslund och Hellström (journalist respektive kåkfarare) kommer hotet främst från cementerade fördomar och högerextrema krafter inom stats- och polismakten. I sin trilogi om Palmemordet ”löser” Leif GW Persson fallet genom att peka ut nazister och psykopater inom Säkerhetspolisen, medan underrättelseagent Hamilton i Jan Guillous romansvit själv utvecklas till en fascistoid seriemördare.
Hos maoisten Henning Mankell och den Dirty Harry-inspirerade Anders Nilsson möts däremot vänster- och högerpopulismen i fortsatta skräckscenarier från den socialdemokratiska välfärds- och rättsstatens politiska och moraliska haveri. Här förknippas den med dumnaiv eftergivenhet mot kriminalitet och med svängdörrar i kriminalvården. Konsekvensen av sexuell frigörelse blir pedofili och trafficking. Och liksom under moralpanikerna kring jazzen, serietidningarna och videovåldet hotas dagens föregivet våldsamma och psykotiska ungdom ständigt av amerikansk kulturimperialism i form av rollspel, datorspel, satanism och internet. Till det ska läggas den nygamla skräcken från ”främmande element”, det vill säga utlänningar (social turism, öststats- och Balkanmaffia), invandrar-barn i förorten och annat som inte definieras som svenskt.
Decennier av irrationella seriemördare, pedofiler och psykopater på filmduken kulminerade 1996 med att skräckfilmparodin Screams två mördare förklarade sig sakna motiv eftersom det, med hänvisning till Hannibal ”the Cannibal” Lecter i När lammen tystnar, är mer skrämmande. Kanske har vi i dag tröttnat på all denna ondskans banalitet, för att inte tala om banalitetens ondska. Finalen för Beck-serien i fjol var ännu en trött seriemördarhistoria. Den hette signifikativt nog Levande begravd. Min recension hälsade den med orden ”Vila i frid”.
Jag lever fortfarande med den förhoppningen. Som bland annat Roslund och Hellström och Jens Lapidus visat i sina romaner är ett socialt och högst förklarligt motiv till brott betydligt mer spännande än bindgalen ondska. Dessutom är det betydligt mer engagerande i all sin högst begripliga tragik.
Vid sidan av diskussionen om genrens svenska traditioner hoppas jag att min avhandling väcker tankar om vårt konsensusklimat – inom akademin och i kulturdebatten men också hos den läsande och filmkonsumerande allmänheten. En grundläggande konsensus om demokrati, humanism och rättstänkande är bra, men i övrigt kan det i samhällsdebatten bana väg för demokratins död. Konsensus föder åsikts- och tankeslapphet, enkelspåriga mediedrev och moralpaniker. Den lägger en död hand över nytänkande, dynamik och utveckling. Yttrandefrihet är inte bara till för professionella åsiktsmaskiner inom konst, medier, ekonomi och politik. Som medborgare är vi alla fria och rent av skyldiga att analysera och diskutera all den påverkan vi utsätts för dagligen. Annars upphör kultur- och mediebruset att leva i dialog med sina mottagare. Kvar blir en auktoritär monolog uppifrån och ner. Och det är knappast demokratins kännemärke.
© Michael Tapper. Gaudeamus, 14 november 2011.