Marlon Brando in memoriam

Marlon Brando var en karismatisk, ambitiös ocA-Streetcar-named-Desire-marlon-brando-30585945-705-539h rikt begåvad skådespelare som länge förtvinade i medierollen som sexikon och senare som excentrisk enstöring. Hans Stanley Kowalski i mentorn Elia Kazans Linje Lusta (A Streetcar Named Desire) drabbade den redan 1951 krismärkta, amerikanska filmindustrin som ett blixtnedslag. Kritiker präglade av klassisk scenkonst ryggade inför hans psykologiskt intensiva, naturalistiska spelstil inspirerad av Stanislavskijs skådespelarmetod, i USA kallad the Method.

Men sensationen var ett faktum. Brando blev inte bara banbrytare för en ny skådespelarskola som pekade fram mot bland andra Robert De Niro och Sean Penn, utan också en ny manlig sexsymbol långt mer provokativ än välkammade föregångare som Clark Gable och Cary Grant.

Två år senare gjorde ännu en introvert, våldsam och erotiskt utmanande arbetarrebell i Vild ungdom (The Wild One, 1953) och blev en ikon för både för den begynnande ungdomsrevolten och – med sina poser i åtsmitande t-tröja över svällande muskler – stilbildande i homosexuell subkultur.

Dessvärre började här också medietrivialiseringen av Brando som mumlande, sexig buspojke. Hans många nyansrika och varierade rollporträtt – den Oscarbelönade gestaltningen av bittre ex-boxaren Terry Malloy i Storstadshamn (On the Waterfront, 1954), tvivlande nazi-officeren Christian Diestl i De unga lejonen (The Young Lions, 1958) och den ideologiskt skygglappsförsedde ambassadör MacWhite i Uppdrag i Östern (The Ugly American, 1963) – hamnade i skuggan av stjärnimagen.

Ett dyrbart regifiasko (Revansch/One-Eyed Jacks, 1961) följd av rad floppar som både innefattade politiskt kontroversiella verk (Queimada, 1969) och rena kalkoner (De besatta/The Nightcomers, 1971) giftstämplade honom i filmbranschen. Utan den teaterkarriär han övergivit vid filmdebuten försvann Brando från offentligheten, 45 år gammal. Till en förtidig pensionering i Söderhavet trodde många.

Då inträffade sensationen Gudfadern (The Godfather, 1972). Brando fick sin andgodfatherra Oscar men hämnades på Hollywood. Han skickade skådespelerskan Maria Cruz i rollen som apachen Sacheen Littlefeather till prisgalan med ett manifest om indianernas förnedrande behandling på filmduken. Och så var han ute i kylan igen.

Trots glansnummer som En torr vit årstid (A Dry White Season, 1989) förstärkte han genom senare gästspel på film mediernas karikatyrbild av honom såsom en stollig ensamvarg i exil från verkligheten. Inte minst gällde det insatsen som den psykotiske Kurtz i Apocalypse Now (1979).

Men oavsett myterna så kvarstår rollerna. Blindgångare saknas inte. Men Marlon Brandos karriär går till filmhistorien framförallt som ett ymnighetshorn av talang och en både politisk och konstnärlig djärvhet som lämnat outplånliga spår.

© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-07-03.