När Apollo 11 den 20 juli 1969 landade på månen stod folk i kö för att köpa månfärdsbiljetter och månfastigheter. För i tanken, konsten, litteraturen och senare serietidningen och filmen hade vi varit där sedan länge. Det var bara en tidsfråga innan vi liksom Neil Armstrong tog det lilla steget ner på ytan.
Månfebern började på allvar på 1600-talet med Galileo Galileos observationer och landsmännen Riccoli och Grimaldis kartor. Mörka delar kallades mare, hav, och ljus terra, land. Det lockade till beskrivningar av växt- och djurliv, ibland också människoliknande invånare. Och till drömmar om forskningsexpeditioner.
Den stora månbluffen
Om man får tro Matthew Goodmans bok The Sun and the Moon: The Remarkable True Account of Hoaxers, Showmen, Dueling Journalists, and Lunar Man-Bats in Nineteenth-Century New York, som utkom i fjol, tycks 1800-talet vara fullständigt nerlusat med månskrönor. Den mest detaljrika publicerades 1835 som en artikelserie i The New York Sun av den påhittade vetenskapsmannen Dr. Andrew Grant, ett alias för journalisten Richard A. Locke.
Grant påstods arbeta för den kände astronomen Sir John Herschel på dennes superteleskop. I både bild och text berättade han om ett landskap befolkat av enhörningar och fladdermusmänniskor. Samma år skrev Edgar Allan Poe ett reportage om en ballongfärd till månen av en viss herr Hans Phaall. Senare omarbetades texten till en novell.
Förmodligen skrevs artiklarna i satiriskt syfte över verkliga vetenskapsmäns tokiga spekulationer. Bland annat hade astronomiprofessor Franz von Paula Gruithuisen på Münchenuniversitetet skrivit en artikel 1824 om vägar, murar och försvarsverk som han observerat på månen. Filosofen Thomas Dick hade vid samma tid räknat ut att solsystemet hade totalt 21 biljoner invånare, varav 4,2 miljarder bebodde månen. Idag ter det här sig som patafysik, men båda dessa herrar rönte stor prestige i samtiden.
Från luftdemoner till antigravitationsmaterial
Litterära figurer som Cyrano de Bergerac och Baron Münchhausen var de första att med fyrverkeriraket respektive ballong flyga dit och rapportera om koleriska mångubbar, väna kvinnor och fruktansvärda rymdmonster. Månvarelserna, ofta kallade seleniter efter den grekiska mångudinnan Selene, var populära att fantisera om. Efter bröderna Montgolfiers framgångsrika experiment 1783 blev luftballongfärderna allt intensivare tills Jules Verne 1865 i Från jorden till månen (De la terre à la lune) sköt upp sina rymdfarare med kanon.
Verne hade inspirerats av den vapentekniska utvecklingen under amerikanska inbördeskriget och designade en pjäs i storlek med en modern skyskrapa. Hans bok har också en del intressanta förutsägelser. Som optimal uppskjutningsplats valde han Tampa i Florida, inte långt från dagens Kennedy Space Center, och i uppföljaren Månen runt (Autour de la lune, 1870) använde rymdbesättningen hjälpraketer för att ta sig tillbaka till jorden. Där landade de i havet för att plockas upp av ett amerikanskt krigsfartyg.
Vernes teknologiska visioner inspirerade 1901 H.G. Wells att skriva romanen Den första färden till månen (The First Men in the Moon), med sitt rymdskepp i antigravitationsmaterial och radiokommunikationer till jorden. Här beskrivs också seleniterna som en insektsliknande människa i kollektiva myrsamhällen under jord och likheterna till monstren i Alien-filmerna är slående.
Upptakten till månfärderna
Påverkan mellan vetenskap och science fiction har gått i båda riktningarna under hela 1900-talet. När en grupp unga tyska fysiker, bland andra Wernher von Braun och Herman Oberth, sköt upp raketer under 1920-talet hade de inspirerats av filmer som danska Himmelskeppet (Himmelskibet, 1918) och en brittisk Wells-filmatisering från 1919, och då Fritz Lang 1929 regisserade rymdeposet MÅNRAKETEN (Frau im Mond) var Oberth teknisk rådgivare.
Den riktiga raket Oberth planerade bygga och skjuta upp i filmen blev dock för dyr, men trickeffekterna imponerar fortfarande. Här ser mycket välbekant ut, bland annat nedräkningen baklänges till start. Raketen hade samma design som kryssningsmissilen V2, utvecklad för Hitler av von Braun, och den dominerade fram 1960-talet, till exempel i Tintin-äventyret Månen tur och retur från 1950.
Rymdkalla kriget
Under det att missiler och raketer utvecklades och provsköts som en del av kalla krigets 
rymdkapplöpning anlitades sf-författaren Robert Heinlein, för att skriva den amerikanska storsatsningen Månraketen (Destination Moon, 1950). Kombinationen av avancerade specialeffekter och realistiskt skådespeleri gav sken av en dramadokumentär från en nära framtid, där främmande makt (läs: Sovjet) försöker sabotera den kärnkraftsdrivna raketen. Och undra på det: astronauterna upptäcker nämligen att månen består av uran.
När Sovjet 1959 började sända de obemannade Luna-farkosterna och president Kennedy 1961 svarade med månlandningsprojektet blev rymden blev vardag. Det gällde att förbereda sig på att resa iväg. Familjen Jetson (The Jetsons, 1962–63) och Star Trek (1966–69) utforskade ”the final frontier” på tv medan Jerry Lewis-biofilmen Vår man på månen (Way… Way Out, 1966) skildrade relationerna mellan ett amerikanskt par och deras ryska grannar – på månen förstås. Terrorbalansen förmörkade även Stanley Kubrick och Arthur C. Clarkes monumentala ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001 – A Space Odyssey, 1968) när amerikanerna hemlighåller upptäckten av en utomjordisk monolit nära sin militära månanläggning.
Framtiden var igår
Apollo 11-landningen blev månfeberns topp, sedan svalnade intresset snabbt. Vietnamkriget, kärnvapenkapplöpningen och de ekonomiska rekordårens slut i oljekrisen vände framstegstro till dystopi. Staffan Bengtssons och Göran Willis popkulturhistoriska bok Med K-märkt mot månen börjar med Sputnik 1957 och slutar 1969, året då tv-serien Star Trek lades ner. Apollo 13 blev den sista stora mediehändelsen innan månprogrammet avslutades i förtid 1972 efter Apollo 17.
Då kom Douglas Trumbulls Tyst utflykt (Silent Running), d
är specialeffekttrollkarlen från År 2001 satte punkt för rymddrömmen med en mardrömsberättelse om en rymdstation som blickar ner över tredje världskriget. Apokalypser har varit på modet sedan dess, nu senast i den återupplivade Terminator-serien (1984– ).
Idag är rymden inte ett löfte utan ett hot om invasion, sjukdom och meteorer. En talande bild inleder Indepence Day (1996) med att ett utomjordiskt rymdskepp tornar upp sig över platsen där Armstrong och Buzz Aldrin en gång tog sina första steg. Vi ser hur de berömda fotspåren i månsanden suddas ut.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-07-19.
Månen – en kort biografi
Jordens enda satellit, en fjärdedel så stor men bara en hundradel så tät, geologiskt inaktiv sedan 2,5 miljarder år.
Den elliptiska banan, med en omloppstid på 25,322 dygn, varierar avståndet till jorden mellan 364 000 och 406 730 kilometer. Avståndet ökar med 3,2 centimeter per år.
Månen vänder samma sida mot jorden men på grund av en lätt rullande rörelse – libration – kan man se 59 procent av ytan från jorden.
Sedan greken Anaxagoras på 400-talet före vår tideräkning med stor precision mätte avstånd och storlek på månen har man spekulerat om dess uppkomst. Teorierna är flera, varav den mest sannolika anses vara att en del av jorden slitits loss genom en kollision med en annan himlakropp för 4,5 miljarder år sedan, svalnat och börjat rotera tätt intill jorden för att sedan sakta avlägsnat sig.
Ett internationellt avtal, Outer Space Treaty från 1967, har fastslagit att månen tillhör hela mänskligheten, inte får kärnvapenbestyckas och inte får ockuperas för något som helst syfte.
Myternas måne
Genom tideräkningen i månader och verklig eller föreställd påverkan på olika fenomen (tidvatten, menstruationscykler) har månen varit central i alla kulturers mytologier. Mån- och solgudar har gått i par eller varit varandras motsatser, oftast som manligt-kvinnligt. Bondepraktikan och svensk folklore är full av hänvisningar till vad man borde göra i ny och nedan, månens olika faser, alltifrån sådd och skörd till äktenskap och sexliv.
I romerska källor berättas att germaner helst gick i krig vid nymåne. Engelskans ”lunatic”, förryckt eller galen – en avledning av latinets ”luna”, måne – bygger på en i Europa utbredd föreställning om månens magiska kraft. Svartkonster och förvandlingar, till exempel till varulv, utfördes bäst under månsken. Arbete och sömn skulle därför aldrig ske där månens strålar lyste. Å andra sidan ansågs månljus bota vissa sjukdomar.
Föreställningar om figurer på månytan är också vanliga. Våra förfäder såg två personer som bar ett ämbar på en stång mellan varandra, och i Afrika och Östasien såg man en hare. Sedan medeltiden har ”gubben i månen” dominerat.
Sägner och konspirationsberättelser om månlandningen
Efter att Neil Armstrong sagt sina bevingade ord på månytan lade han till: ”Lycka till, Mr. Gorsky”. Repliken var höljd i mystik tills astronauten i en intervju 1995 berättade bakgrunden: Som barn hemma i Ohio hade han tjuvlyssnat på ett familjegräl hos grannarna Gorsky. Mrs. Gorsky skulle då ha sagt: ”Oralsex! Vill du ha oralsex? Du ska minsann få se på oralsex när grannpojken går på månen!” Den här vandringshistorien spårar James R. Hansen i sin Armstrongbiografi First Man (2005) tillbaka till komikern Buddy Hackett på NBC:s Tonight Show (1954– ), men den florerar fortfarande i populärkulturen, exempelvis i början av långfilmen Watchmen (2009).
Olika UFO-legender finns förstås också. En är delvis sann eftersom den andre Apollo 11-astronauten som gick på månen, Edwin ”Buzz” Aldrin, berättat i intervjuer om att de faktiskt iakttog något som svävade i rymden ovanför månen. Förklaringen kan vara att de såg den sovjetiska månfarkosten Luna 15, som sköts upp samtidigt som Apollo 11.
En historia som verifieras i Hansens biografi är att Armstrongs föräldrar 1962 deltog i ett avsnitt av underhållningsserien I’ve Got a Secret (1952–76). De avslöjade sin hemlighet, att Neil, som då var testpilot på Edwards Air Force Base, just blivit antagen till astronaututbildningen. Programledaren kommenterade: ”Vad säger ni om det, att er son kan bli den första människan på månen?” Programmet, som grävdes fram av Hansen, visas i dokumentären In the Shadow of the Moon (2007).
Apollo 10 var utformad som en repetition för månlandningen. Man gjorde också allt utom själva landningen. Men för att inte fresta astronauterna att genomföra Apollo 11:s uppdrag, fick deras månlandare inte tillräckligt med bränsle för att både landa och sedan lyfta igen från månytan.
I tv-serien Från jorden till månen (From the Earth to the Moon, 1998) avslöjade Michael Collins, piloten på Apollo 11:s kommandofarkost, att han under resan mot månen sagt till Armstrong: ”Om det är någon stake i dig när du kliver ner på månytan ska du skrika; ’Herregud! Vad är det där?’ och sedan slå av mikrofonen.”
Månen i tv-studion
I boken Of a Fire on the Moon (1970), reflekterade Norman Mailer över sina overklighetskänslor inför månfärden. Eftersom normala referensramar saknades menade han att allt lika gärna kunde ha arrangerats i en tv-studio. Vem skulle kunna se skillnaden? Enligt Andrew Chaikins bok A Man on the Moon (1994), som ligger till grund för tv-serien Från jorden till månen, fanns sådana idéer på allvar redan 1968 i samband med Apollo 8:s rundtur kring månen.
Kennedymordet, Pentagonpapperen och Watergateskandalen utgjorde konspirationsmyllan 1974 för Bill Kaysings bok We Never Went to the Moon, den första av flera bästsäljare på temat. Hollywoodproduktionen Capricorn One (1977), som skildrar en rymdfärd till Mars fejkad i en filmateljé, eldade på spekulationerna ytterligare.
Det spelar ingen roll hur ofta eller utförligt NASA och oberoende vetenskapsmän avfärdar påståendena, de återkommer – ibland med trådar till UFO och Area 51. Det är inte svårt att förstå frustrationen hos Apollo 16-astronauten Charlie Duke när han i dokumentären In the Shadow of the Moon utbrister: ”Vi har varit på månen nio gånger. Varför fejka det nio gånger?”
Här är några andra varianter på konspirationsteorier kring månfärderna:
Grader av fejk, från att hela månfärden fejkades till att obemannade farkoster landade på månen och att dessa bilder sedan fogades samman med studiolandskap. Philippe Lhereux är lite mer originell och påstår i sin bok Moon Landings: Did NASA Lie? (Lumières sur la lune, 2000/2003) att man verkligen landade på månen men fejkade bilderna för att dölja vetenskapliga upptäckter för andra länder.
Prestigevinst till låga kostnader och utan risk för pinsamma olyckor eller dödsfall. Fejken garanterade att man vann rymdkapplöpningen över Sovjet, infriade Kennedys löfte om en månlandning på utsatt tid och därmed stärkte patriotismen under de besvärliga Vietnamkrigsåren.
Van Allen-bältena, soleruptioner och annan kosmisk strålning hindrade rymdfärderna. Delvis rätt eftersom långvarig exponering kan vålla allvarliga fysiska men. Trots kapselns aluminiumhölje och rymddräkterna fick strålningen en viss dokumenterad påverkan på astronauterna, fast det stärker snarare bevisen för att man verkligen har varit i rymden.
De tekniska bevisen för rymdfärderna är fejkade. Månstenarna hämtades från Antarktis. Fotografierna avslöjar felaktiga skuggor, detaljer, brist på stjärnljus och annat som visar att de arrangerats under artificiella förhållanden. Farkosterna och utrustningen kan inte fungera i rymden. Allt det här i ett otal varianter har bemötts av både NASA och oberoende forskare.
En huvudmisstänkt är Stanley Kubrick, som hyrde in några NASA-experter vid inspelningen av År 2001. Han skulle ha filmat månlandningarna med Apollo 11 och 12 i studion 1968. NASA klippte sedan samman det med bilder av verkliga raketuppskjutningar och landningar i havet. Under ”månlandningarna” skulle farkosterna befunnit sig i omloppsbana kring jorden.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-07-19.