Lögn 24 gånger i sekunden

Alfred Hitchcock dröm­de en gång om att slippa göra film och i stället manipulera publiken direkt via elektroder till olika sin­nescentra i hjärnan. Dit är det ännu långt kvar. Men de senaste åren har manipulatio­nen med synintrycken antagit nya och mer sofistikerade dimensioner med CGI (Computer Generated Image) och fotorealistisk datorani­mation. Jag talar då inte om dinosaurierna i Jurassic Park, de fåniga utomjordingarna i Independence Day eller om de monsterliknande ovädren i Twister, utan om till synes verkliga människor i till synes verkliga miljöer.

Alla som sett Forrest Gump, JFK eller Nixon har säkert förundrats över sekvenserna där skådespelare interagerar med historiska personer från dokumentärt filmmaterial. I synnerhet i de två sistnämnda filmerna blandas ­datormanipulerade bilder med spelfilmsmaterial och obearbetat originalfoto så att det blir svårt för åskådaren att se var det ena slutar och det andra tar vid.

Regissören Oliver Stone har försvarat sig med att han velat gå till strid mot de gängse myterna kring till exempel Kennedymordet som varit förhärskande i USA. Samtidigt är hans teknik närmast exemplarisk för att demon­strera hur tekniken kan användas i propagandasyfte.

Den just nu oerhört framgångsri­ke amerikanske författaren Micha­el Chrichton (Jurassic Park, Skam­grepp, Twister) har i sin egenhändigt skrivna och regisserade film Looker från 1981 gestaltat en framtid där fotomodeller scannas in till tredi­mensionella, digitala avbilder för att användas i subliminal tv-re­klam. Modellerna själva mördas men lever kvar i datoranimerad form. Intrigen är kanske inte så im­ponerande, men själva grundidén till hur reklamföretag och filmbo­lag kommer att använda skådespe­lare i framtiden är inte helt grund­lös.

Det amerikanska skåde­spelarförbundet har väckt frågor kring hur användandet av en skådespelares digitala avbild ska regle­ras. Och det är inte att undra på. Från samvetslösa vettvillingar som mediemogulen Ted Turner, ägare till bland annat CNN och en skatt­kista av amerikanska filmklassiker, kan man vänta sig vad som helst.

Turner gjorde sig ökänd för snart tio år sedan då han med datortek­nikens hjälp lät färglägga flera av de klassiska svartvita Hollywoodfilmerna som han ägde rättigheterna till. Det finns i dag inget tekniskt hinder för honom att återuppliva gamla filmstjärnor som Humphrey Bogart eller Greta Garbo och låta dem spela i nya filmer. Frågan är snarare om han vågar med tanke på de reaktioner i filmvärlden och bland biopubliken som skulle bli följden.

En lösning på Turners pro­blem kan vara att ta patent på arti­ficiella karaktärer som lånar drag från populära skådespelare men som ändå skiljer sig så pass mycket att man inte kan tala om en direkt avbild.

För något år sedan skapade en animatör i reklamsyfte en talande, tredimensionell kvinna med tydliga drag av Marilyn Monroe. Omvänt kan skådespelare i dag låna ut sina ansikten eller hela fysionomier till ^­scener som genomförs med hjälp av en stand-in. I Jurassic Park kopi­erade man in ansiktet från en av skådespelarna på en stuntman för att kunna genomföra en krävande scen, och inspelningen av The Crow kunde avslutas trots att huvudrollsinnehavaren Brendan Lee dog innan filmen var klar genom att man kopierade in Lees ansikte på en annan skådespelare.

Utvecklingen av bild- och film­manipulation med hjälp av dator­teknik har bara börjat, och flera nya företag har bildats inom områ­det. Det stora företaget i branschen är fortfarande Industrial Light & Magic (ILM), som bildades av Ge­orge Lucas då han gjorde den förs­ta filmen i Stjärnornas krig-serien för snart tjugo år sedan. Länge var han ensam herre på täppan. Men de senaste två åren har ILM fått nya arga konkurren­ter. Actionregissören James Cameron (Terminator, True Lies) bildade för några år sedan Digital Domain tillsammans med specialeffektsve­teranen Stan Winston. Det företa­gets arbete kan, förutom i Came­rons egna alster, beskådas i filmer som En vampyrs bekännelser och Apollo 13.

Och härom året bildades vad många tror kan bli framtidens största företag inom datoranima­tion och multimediaproduktion, då DreamWorks SKG skapades. Initialerna SKG står nämligen för historiens kommersiellt mest framgångsrike filmregissör Steven Spielberg, före detta Disney-producenten Jeffrey Katzenberg (bland annat Lejonkungen) och skivbolagskungen David Geffen (Nirva­na, Guns’n’Roses). Dream­Works SKG:s första filmproduk­tion, The Peacemaker, kommer un­der nästa år, och förutom att göra film ska bolaget tillsammans med mjukvarujätten Microsoft utveckla olika multimediaprodukter.

Vi kommer alltså under de när­maste åren att översköljas av bilder och filmer som manipulerats och bearbetats. Tekniken är redan i dag billig och kommer snart att kunna användas även av lågbudgetfilmare. I framtiden kommer ingen att förstå vad Jean-Luc Godard menade när han sade sig vilja göra film som var ”sanningen 24 bilder i sekunden”.

För spelfilmen innebär det givetvis att fantasin blir den enda begränsningen av vad som är möjligt att gestalta. Tyvärr tycks den tämligen torftig i många av de storproduktioner som gjorts den senaste tiden. Ändå finns det ett rikt, så gott som helt outnyttjat material att ösa ur, framförallt bland efterkrigstidens science fic­tion-litteratur och författare som Philip K. Dick, Ursula K. LeGuin, Brian Aldiss, J.G. Ballard och Al­fred Bester. Inga av dessa filosofiskt ambi­tiösa och tankeväck­ande författare tycks dock vara aktuella i Hollywood. I stället serveras vi billiga effektbombasmer med lövtunna intriger som inramning: Jumanji, Twister, Independence Day.

Dokumentärfilmen, som bygger på en övertygelse om bildernas återgivning av en verklighet, är redan i dag en problematisk genre. Gränserna mellan mer eller mindre fiktionsartade spekulationer, iscensatt rekonstruktion och verklighetsskildring har varit under debatt alltsedan Robert Flahertys klassiska Nanook, köldens son från 1922 och har under senare år aktuali­serats av bland annat Errol Morris uppmärksammade The Thin Blue Line.

I skuggan av datorteknikens illusoriska manipulationsnummer får gen­ren nu ytterligare trovärdighetspro­blem. Framtidens dokumentärfilma­re har betydligt större möjligheter att förfalska sitt material på ett långt skickligare sätt än de klumpiga meto­der tysken Michael Bora använde för sina ”dokumentärer” om indiska barnarbetare eller tyska grenar av Ku Klux Klan.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-01-03.