Livet i limbo – Michael Tapper

Nej, det handlar inte om Västindiens omvända höjdhoppstävling under låg ribba.

Istället har det med livet efter döden att göra. För då man riskerar att hamna just där. I ett ingenmansland på gränsen mellan himmel och helvete. I limbo. Man undkommer visserligen skärselden. Men istället lär man plågas svårt av den uttråkning som måste följa av en så påtagligt gråmelerad och diffus tillvaro.

För det ingen som riktigt vet vad som pågår där. Limbo aldrig riktigt placerats eller definierats, och det är ur religionsdogmatisk synpunkt problematiskt. Inte oväntat finner därför dagens romersk-katolska kyrka, för att citera Nationalencyklopedin, limbo vara ”en otillfredsställande tankekonstruktion”. Den är ju varken en variationsrik masochisttillvaro i underjorden eller någon förandligad upphöjdhet i de övre stratosfärerna. Snarare förefaller den befinna sig mittemellan, alltså här i vår jordiska vardag. Limbo är, kort sagt, lika ospännande och osexigt som en ändlös måndagkväll i Eslöv.

Där, inte i Eslöv men väl i limbo på ön Jersey, befinner sig spökena i Alejandro Aménabars bioaktuella The Others. Och även om filmen är bildskön så det förslår framställs spökenas tillvaro som, just det, förtvivlat trist. Kanske inte så underligt att de har varit förvisade till en flyktig existens i skräckgenrens marginaler.

Men nu lever vi i en filmindustriell era alltmer fokuserad på ironiska, självmedvetna, smarta, larmande och effektmättade blockbusters med obefintlig tid för eftertanke och irriterande bisaker som en handling värd namnet. Och då kan plötsligt en genomtänkt berättelse i ett nedskruvat tempo med dämpade gester och allvarsamma känsloyttringar utan fnissanden i kulisserna bli både exotiskt stämningsfull och uppfriskande som källvatten. Ibland kan, som bekant, en viskning höras bättre än ett skrik.

The Others följer i fotspåren på 1999 års överraskande storsuccé, Sjätte sinnet. De delar samma tema, samma överraskande skruvning och samma renodlat Hollywoodklassiska berättande. Man får känslan av att de just är gjorda som filmerna under den amerikanska filmfabrikens glansdagar på 1940-talet. Då, i krigets och masslakternas tid, frodades nämligen inte oväntat föreställningarna om livet på andra sidan döden.

Många var de krigsoffer som trängdes i limbo utan att riktigt komma iväg från jordelivet förrän de tagit ett sista farväl av sina anhöriga. En av de populäraste snyftarna under spökfilmens höjdpunkt var A Guy Named Joe, på svenska Hjältar dö aldrig (1944), som nyinspelades 1989 under titeln Always av Steven Spielberg. Men det fanns faktiskt också ett flertal lättsammare och mer komiska varianter på temat, som Powell & Pressburgers briljanta technicolorskröna Störst är kärleken (A Matter of Life and Death, 1946).

Rötterna till dagens filmer står emellertid att finna i mer stämningsförtätade och oroande verk, som den idag sorgligt bortglömda men fortfarande effektfulla De objudna (The Uninvited, 1944). Här som i The Others ruvar ett gammalt hus på hemska hemligheter. Dörrar knarrar, suckar och skrik skär genom natten och spritlampornas lågor flackar förskräckta till när skuggvarelserna från andra sidan dyker upp.

Här handlar det om sakta krypande rysningar och inte hastiga chockeffekter när en spricka i verkligheten plötsligt uppstår inför mötet med det okända. Den obestridde mästaren på området var och förblir sannolikt författaren och filmproducenten Val Lewton. I en rad film noir-liknande, lågbudgeterade snabbproduktioner i början av 1940-talet, varav Rovdjurskvinnan (Cat People, 1943) är den mest kända, porträtterar han människor så totalt förslavade under en dödsfixering att de just framstår som invånare i gråzonen limbo.

Lewton låter gärna hela landskapet vila i en höstlik, dimhöljd kyrkogårdsatmosfär oavsett om vi befinner oss på en lastbåt, som i Spökskeppet (Ghost Ship, 1943), eller på en pestdrabbad grekisk ö under 1912 års krig, som i Isle of the Dead. Ödesmättnaden är så tjock att man kan skära i den med kniv, och även de rollgestalter som lyckas undkomma fasorna bär för alltid med sig skräckrysningarnas kyla från vistelsen i dödskuggans förgård. Och de får, till skillnad från huvudpersonerna i The Others, inte ens en brittisk kopp te efter rysningarna.