Kvalitetsfilm – en farlig floskel

Under Göteborgs Filmfestival ska det anordnas ett seminarium om den svenska filmkonsten, d.v.s. bristen på en sådan. Panelen, med bland andra regissören Suzanne Osten och den göteborgska filmutbildningsrektorn Bo-Erik Gyberg, ger emellertid inte intryck av att det stundar till annat än ett kompakt samförstånd kring behovet av ”kvalitetsfilm”. I synnerhet som Gyberg den 14/11 2005 i Svenska Dagbladet återupplivat kvalitetsbegreppet men utan att kunna definiera vad han menar.

Som så många andra floskler är begreppet ”kvalitetsfilm” ett Orwellskt nyord med dogmatiskt dödande kraft på tanke och debatt. Vem kan egentligen vara emot kvalitet, underförstått god kvalitet? Som filmvetare blir man emellertid betänksam, inte minst med tanke på floskelns historia.

Ursprunget hittar vi i efterkrigstidens Frankrike som ”tradition/cinéma de qualité”: påkostade, klassiskt berättade studioproduktioner antingen efter kulturellt prestigeladdade romaner eller skrivna av litterärt etablerade namn. Poeten och manusförfattaren Jacques Prévert (Paradisets barn) torde vara den mest kände företrädaren.

Poesin och skönlitteraturen skulle alltså ge den lågstatusstämplade filmen en inträdesbiljett till den borgerliga salongen. Denna ”kvalitetsfilm” avvisades emellertid på 1950-talet av auteurkritikernas (Truffaut, Godard med flera) betoning av filmkonstens särart med då kulturhierarkiskt utmanande upphöjningar av bland andra Akira Kurosawa, Ingmar Bergman, John Ford och Alfred Hitchcock.

Populärkulturell genrefilm kunde, enligt franska nya vågens främsta företrädare, vara konstnärligt jämbördig med eller till och med överlägsen film med förebild i den borgerliga 1800-talsromanen och dramat. Det tog uppenbarligen det allra första filmavtalet från 1963 intryck av i sin formulering om att alla genrer ska ”bedömas enligt sina förutsättningar på samma sätt som dramatiska spelfilmer”.

Sedan några decennier har ”kvalitetsfilm” dock fått en renässans som finkulturell floskel, nu åter som markör mot en populärkulturell genrefilm – regelmässigt betecknad som ”kommersiell”. I en kapitalistisk ekonomi blir detta förstås bara en lek med ord. Konststämplad film är lika mycket en handelsvara som ”kommersiell”, men med beteckningen ”konst” som försäljningsvinkel.

Ibland åberopas nationella värden och traditioner som moraliskt överlägsna kvaliteter i motsats till USA:s dekadenta kulturexport. Vips landar man i samma chauvinistiska mytologi som odlas av gårdagens kulturkonservativa och dagens högerpopulistiska partier runtom i Europa. Och hur ska man ställa sig till det faktum att dagens filmindustri ägs av multinationella medieimperier som Vivendi Universal, Sony/Columbia, News Corporation/Fox och AOL Time-Warner med Frankrike respektive Japan, Australien och USA som ursprungsländer? Till det ska läggas alla nationella och regionala marknadsdominanter, som svenska Bonniers (Svensk Filmindustri) och norska Schibsted (Sandrew Metronome).

Men att verka för en internationell mångfald av produktions- och distributionsföretag som kan bjuda motstånd mot medieimperiernas globala dominans inom film, TV, radio, press etc. är sällan eller aldrig aktuellt i kulturdebatten. Oligopolens högst verkliga och påtagliga hot mot konstnärlig och yttrandefrihet diskuteras inte ens i public service-medierna. I stället ska den goda smakens företrädare kämpa för en statligt finansierad filmkonst vars högsta värde är att inte vara ”kommersiell”, i klartext: film som varken kan eller vill nå en stor publik. Bättre draghjälp än så kan medieimperiernas fortsatta världserövring knappast få.