Stormfloden av tv-serier i strömningstjänsterna har sett enstaka ambitiösa, ibland även originella, produktioner i mängden av tidsödande likgiltigheter. Med förebild i högerpopulisten Rupert Murdoch och hans klanstyrda medieimperium har Succession alla förutsättningar att bli en högklassig komedi om den rika och mäktiga en procenten som styr mänskligheten mot avgrunden, dessutom om en utrotningshotad journalistik. Efter sju avsnitt och lika många timmar av säsong tre ser jag emellertid inget annat än idel talande huvuden.
Långa stunder behöver man inte ens ha blicken på tv-rutan för att följa den filmade radioteatern. Skådespelarna är grovt tillyxade typer, låsta i ett statiskt minspel av lömska blickar och spefulla tonfall som berättar att deras frossande i elakheter ska uppfattas som lekfull ironi, fast egentligen inte. Hade man visat konsekvenserna av deras antiintellektuella hånflabb mot omvärlden – exempelvis i Fox News aktiva stöd till konspirationsteorier och klimatförnekelse – kunde serien blivit ett motgift mot allt vad Murdoch och hans likar representerar. Nu stannar serien vid en harmlös orgie i gemenhet och misantropi.
Sex och ett halvt avsnitt in i serien dyker Alexander Skarsgård upp som tech-magnaten Lukas Mattsson. Under en fest pissar han på koncernarvingen Roman Roys (Kieran Culkin) mobiltelefon. Efteråt stirrar de förbluffade på hur den fortsätter att ladda en hemsida. Det är seriens dittills mest anmärkningsvärda händelse men har, typiskt nog, ingen funktion i storyn.
I övrigt fortsätter lunken från de tidigare tjugo avsnitten: Familjen Roys globala mediekoncern Waystar RoyCo hotas av ett maktövertagande från andra intressenter. Samtidigt krigar klanmedlemmarnas inbördes för att ta positionen som koncernens VD. Näst äldste sonen Kendall (Jeremy Strong) är den av barnen som gått allra längst genom att ta öppen strid för att störta Logan.
I stort sett ingenting väsentligt har alltså hänt sedan första säsongens avsnitt ett. Liksom högbrynta romaner där just ingenting händer eftersom allt som ska hända händer i språket kunde man åtminstone hoppas på kvicka och elegant formulerade replikdueller. Och ibland hoppar man till inför pärlor som när Shiv Roys (Sarah Snook) make Tom (Matthew Macfayden) punkterar romantiken i deras förhållande med ironiska – fast egentligen inte – formuleringar hämtade från företagarskitsnackets lexikon, som: ”Det är tur att vi inte har en obalanserad kärleksportfolio”.
Huvudsakligen pepprar man dock varandra med en arsenal av könsord och banala tillmälen som antingen börjar eller slutar med: ”Fuck you!” Möjligen är det tänkt att understryka seriens moraliska och intellektuella lyteskomik, men den entoniga refrängen blir snabbt tradig. Jämför med den betydligt mer påhittiga underlivspoesin i What We Do in the Shadows, vars tredje säsong nyss haft premiär på HBO Nordic.
Succession kunde ha blivit en DALLAS för det 21:a århundradet, till och med ett shakespeareskt maktspel av samma kaliber som Kung Lear i Waystar RoyCo:s medierike. Med det hoppet väntar man – tyvärr förgäves – på en dramatisk bomb som kan liva upp den monotona tillställningen. Helst också spränga lyxbubblans förkonstlade värld med en verklighetsmissil.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-10-15.
Succession, säsong 3
Tv-serie i nio avsnitt på HBO Nordic. USA 2021. Skapad av: Jesse Armstrong. Med: Brian Cox, Sarah Snook, Alexander Skarsgård, Adrien Brody. Längd: ca 1.00/avsnitt. Recensionen baserar sig på förhandsvisningar av de sju första avsnitten.