Kraschlandning i verkligheten

Den bebodda ön (originaltitel: Obitaemyj ostrov, 1971)
Arkadij och Boris Strugatskij
Översättning: Ola Wallin
Ersatz

Den bebodda ön är den första romanen i bröderna Arkadij och Boris Strugatskiljs trilogi om den ungkommunistiske kosmonauten Maxim Kammerers äventyr i 2100-talets Middagsuniversum. För fyrtio år sedan utgavs den andra delen, Skalbaggen i myrstacken (Zjuk v muravejnike, 1979) översättning av Kjell Rehnström på förlaget Delta. Men nu ser hela trilogin ut att för första gången utges i sin ocensurerade helhet av förläggaren och översättaren Ola Wallin på Ersatz.

Boris Strugatskij skriver i efterordet från 2010 om hur romanprojektet började 1967 som harmlös spänningsliteratur men snart skiftade karaktär när allt de beskrev ”fann sin motsvarighet i verkligheten”. Då manuset låg klart två år senare hade det ideologiska klimatet hårdnat i Sovjetunionen efter invasionen av Tjeckoslovakien. Artiklar gick till ideologiskt angrepp på de internationellt berömda författarbröderna, och de tvingades ägna ett par år åt att göra oräkneliga strykningar, ändringar och tillägg – bland annat att byta namn och förkortning på Kommittén för Galaktisk Bevakning (KGB).

Till slut utgavs romanen 1971, och det undgick nog ingen rysk läsare att den Candide-liknande huvudpersonens naiva möte med det totalitära samhället på den miljöförstörda planeten Sarkash var en dystopisk mot-vision till de kommunistiska festtalen från Kreml. Glappet mellan ideologi och praktik illustreras av att Kammerer lämnar sin hemplanet Jorden – en marxistisk dröm om det klasslösa samhället utan statlig överbyggnad som aldrig tar konkret gestalt i romanen – för att kraschlanda i verkligheten på Sarkash.

Där lever den människoliknande befolkningen i en brutal, gråmelerad misär som avbryts två gången dagligen av en elektronisk hjärntvättningssignal för att göra majoriteten fogligare och mer påverkbar för den officiella propagandan. Men några invånare får i stället en sprängande huvudvärk som gör att de genomskådar lögnerna och vänder sig mot den dolda regimen, kallad De Okända Fäderna.

Den bebodda ön Kammerer landar på är, som så många diktaturer, en värld i ständigt i ständigt krigstillstånd. Internt krigar staten mot de propagandaresistenta och terroriststämplade dissidenterna. De yttre fienderna, som grannlandet Öimperiet (läs: USA), blir förevändningen för en militarisering av hela samhället. I söder ligger ett radioaktivt ödeland befolkat av mutanter som en påminnelse om kärnvapenkrigets konsekvenser.

Den bebodda ön kunde ha varit en frysbild från ett svunnet 1960- och 70-talens kalla krig med dess doktrin om Mutual Assured Destruction (MAD). Men i ett 2025, där människor i demokratiska länder entusiastiskt väljer lögn framför sanning och hejar på utvecklingen mot ett autokratiskt övervakningssamhälle som ständigt mobiliserar mot såväl inre som yttre fiender, känns den mer aktuell än någonsin.