Den alienerade mannen som söker en förhöjd livskänsla genom konst, mystik och kärlek – i den ordningen och gärna samtidigt – det är kärnan i Kjell Gredes filmer. De kom sällan till efter traditionellt manusarbete och planering, utan värktes fram genom skisser och improvisationer tillsammans med oförberedda skådespelare under inspelningen. Spontana improvisationer var inget ovanligt under denna tid då svensk film hämtade inspiration från franska nya vågen, men Gredes arbetsformer var lösare i tyglarna än någon annans, och det märks på det splittrade resultatet i de färdiga filmerna.
Följaktligen slets kritikerna mellan hopp och förtvivlan, hyllningar och avfärdanden, i en och samma recension. En av hans största framgångar, Hip Hip Hurra! (1987), fick ett mycket typiskt blandat mottagande. Lasse Bergström tyckte ”han var bättre som visionär än som tänkare”, medan Jan Aghed uppskattade enstaka episoder men avfärdade filmen i sin helhet som ”diffus, svårgripbar, en alltför personligt inåtvänd betraktelse”. Publiken strömmade till sådär: 104 169 besökare. Ingen katastrof men inte heller någon succé.
Grede belönades med flera guldbaggar och andra svenska filmpriser, men aldrig några internationella av betydelse. Han blev varken särskilt känd eller så kallat folkkär, fast vem bestämmer det? Idag visas hans filmer sällan på tv eller i cinemateksretrospektiv. En del minns kanske hans regidebut 1967 med barnfilmen Hugo och Josefin och den omskrivna God afton, herr Wallenberg (1990). Titlarna däremellan – Harry Munter (1969), Klara Lust (1971), En enkel melodi (1974) och Min älskade (1979) – har fallit i glömska. Sista filmen blev Kommer du med mig då? Endast 1 267 personer såg den på bio.
Bättre gick det för Grede i den kulturpolitiska karriären. Framförallt som rektor 1992–2001, därefter adjungerad professor till 2003, för filmutbildningen på Dramatiska Institutet fick han ett konstnärligt inflytande över svensk film som få andra. Han var också en omvittnat populär och uppburen person i kultureliten. Det är inte en slump att familjen Gredes hem blir det ekohumanistiska ideal av kreativitet och livskänsla som Jan Troells Sagolandet (1988) ställer mot ett Sverige med förment brist på bådadera.
I mitten av 1970-talet satte Ingmar Bergman klorna i honom. På sitt filmbolag Cinematograph producerade han Gredes tv-serie efter August Strindbergs En dåres försvarstal (1976). Arbetet tog två år. Bergman har möten och middagar med Grede medan han i sin planeringskalender rasar över förseningarna.
Resultatet blev Gredes kanske bästa verk, en bitvis briljant studie av författaren som skarpsynt iakttagare av den svenska fläskborgerligheten, samtidigt hopplöst borttappad som make och en katastrof till far. Lite av Grede själv har nog också letat sig in. Sällsamt aktuell i dessa tider av #MeToo och kulturmansdebatt.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-22.
