Jan Guillou föddes in i överklassen men blev klassförrädaren som, till skillnad från flera av sina likar i 68-generationen, aldrig återvände som nyfrälst högermegafon till fadershuset. Han straffade också ut sig ur den marxist-leninistiska vänstern för att som han själv formulerade det: ”jag, med viss rätt, misstänktes för att inte vara kommunist”. I stället gick han sin egen väg som oberoende socialistisk frifräsare med det i flera intervjuer uttalade målet att bli ”Sveriges bästa journalist genom tiderna ”.
Från sin bakgrund fick han en hänsynslös vinnarskalle, ett verserat språkbruk för att sätta folk på plats och en självklar rätt att göra sig bred. Juridikstudier och en intensivkurs i ”att randa” – att skriva rappt och medryckande – på FiB-aktuellt slipade hans intellektuella och språkliga vapen. Medan andra journalister lät sig dompteras av mäktiga mäns härskartekniker, var han hajfenan som skar genom deras skitprat och femtio nyanser av lögner.
Det var som om han alltid höll maktens två viktigaste budord i minnet: ”Bli inte tagen på bar gärning” och ”Det gäller inte att ha rätt utan att få rätt”. Inte konstigt att många av dem han ville ställa till svars i Malmö-tv:s legendariska samhällsprogram Magazinet och Rekordmagazinet på 1980-talet tackade nej. Liksom när det gällde anmälningarna av programmet till Radionämnden vände han också det till en journalistisk triumf med giftiga kommentarer.
När SVT i en dokumentärserie nu sammanfattar hans mer än femtio år i hetluften gör de det med den pricksäkert dubbeltydiga titeln Den överlägsne journalisten. Beundransvärd men också högfärdig, det är en träffande karakteristik på Guillous offentliga persona. För högfärdig får man inte vara som journalist såvida man inte är borgerlig, då heter det i stället att man är ”kaxig” och det bra. Rimligen borde man kunna skilja på sak och person när det gäller hans journalistiska arbeten, men meningsmotståndarna har gärna blandat ihop de två. Särskilt om de haft dåligt på fötterna i sak.
Samtidigt kan jag inte värja mig mot kommentaren i tv-serien från Karin Olsson, kulturchef på Guillous ärkefiende Expressen, om att alla elaka rykten, insinuationer och grova påhopp som omgett karriären blivit hans bränsle i arbetet. Åtminstone fyra gånger har han varit föremål för kampanjjournalistik om att vara landsförrädare: 1973 under IB-affären, 1977 under Geijeraffären, 1994 under Säpoaffären och senast 2009 i KGB-affären. De första tre gångerna vände han de mediedramaturgiska vapnen mot sina fiender och avgick med segern.
Den fjärde gången fick Expressen rätt i så mening att deras journalister, som på totalt 50 sidor under fyra dagar av krigsrubriker gjort en höna av en fjäder, tilldelades Guldspaden för årets bästa grävjobb. Guillou menar sig ha fått sitt livsverk ruinerat av lusten att fälla en ”18-taggare”, som han i jakttermer betecknar sig själv. Men jag undrar det med tanke på de fortsatta framgångarna med romansviten Det stora århundradet och den flitigt kommenterade kolumnen han har i Aftonbladet.
Den överlägsne journalisten är en de bättre dokumentärproduktionerna SVT gjort kring en känd person. Kanske för att Guillous kontroversiella status tvingat teamet bakom att höja ambitionerna. Eller för att Guillou själv inte velat medverka i något av de många banala idolporträtt som kännetecknat genren. Därför är min främsta invändning mot serien att den är på tok för kort.
Inte nog med att man svischar förbi alla affärerna han varit inblandad i och som sannolikt den yngre publiken inte känner mer än till namnen, om ens det. Ett helt avsnitt kunde man gott ägnat bara åt hans romanskapelse Carl Hamilton. Hur denne superspion blev en nationell storsäljare och ett kulturfenomen. Eller varför inte ägna åtminstone en kvart åt hans bolagsverksamhet med Piratförlaget som flaggskepp?
Däremot borde man skurit bort inslagen om privatlivet och slitningarna med vänskapskretsen. Ointressant för alla utom just hans närmaste. Den offentlige Guillou kunde man däremot ha synat ännu närmare i sömmarna, det är ju något han själv med liv och lust ägnat sig åt i sin granskning av andra makthavare.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-08-26.
Den överlägsne journalisten
Dokumentärserie i två avsnitt på SVT1. Gjord av Lena Laurén (projektledare), Jonas Steken Magnusson (producent) och Kristina Hedberg (reporter). Med: Jan Guillou, Marina Stagh, Britt-Marie Mattsson, Ann-Marie Skarp, Leif GW Persson, Staffan Heimersson, Peter Bratt. Längd: 1.00/avsnitt. Avsnitt 1 finns på SVT Play och visas den 27 augusti 20.00. Avsnitt två släpps på SVT Play den 30 augusti och visas den 3 september 20.00.