Reprisvisningarna av svensk film på tv begränsar sig ofta till 1940- och 50-talen. Därför är det bra att Sandrews också har börjat beta av senare decennier i sin serie filmpärlor. Med två av Jonas Cornells tidiga långfilmer lyfter man dessutom fram ett konstnärskap som idag mest förknippas med tv-regi (Babels Hus, Apelsinmannen, En komikers uppväxt) och med filmmanus för andra (Mannen på balkongen, Hamilton, Jag är Dina).
För femtio år sedan debuterade Cornell (född 1938) med romanen Hindret. Därefter blev han både litteratur- och filmkritiker innan han 1964 började på Filminstitutets nystartade filmskola. Året därpå hoppade han av för att sommaren 1966 spela in sin första långfilm Puss & kram på låg budget tillsammans med filmskolekollegorna Lars Swanberg (foto) och Lennart Malmer (ljud).
Filmen är en tidstypisk men ändå rätt originell korsning av Freud och Marx i en berättelse om misslyckade författaren John (Håkan Serner) som flyttar in hos ett framgångsrikt äkta par: Max (Sven-Bertil Taube) ett direktörsämne i karriären, och Eva (Agneta Ekmanner, Cornells fru sedan 1965) en fotomodell. Snart blir John både betjänt och något av en son för det barnlösa paret. Men när han tar med sig en ny flickvän (Lena Granhagen) hem blir det revolution med nya oidipala vändningar.
Cornells mest lyckade regiarbete för bio är emellertid Grisjakten efter P.C. Jersilds roman. Allegorin över den nazistiska pliktmänniskan Eichmann förflyttad till den påhittade svenska myndigheten Statens Boskapsinspektion, där man planerar att utrota alla grisar på Gotland, är både träffsäker och rolig i all sin enkelhet. Särskilt med en stram Hasse Alfredson i den absurdistiska huvudrollen som den följsamma och söndagsskolekammade byråkraten Lennart Siljeberg med uppdrag att planera och överse operationen.
Inspelad delvis i kvasidokumentär stil med handkamera och direktupptaget ljud ter den sig ibland som ett osedvanligt groteskt inslag i tv-nyheterna. Det var ju förstås också meningen. Båda filmerna hyllades av samtidens kritiker men syns av oklara skäl aldrig på tv.
På bio fick Cornell sin största framgång med Varn!ng för Jönssonligan (1981) men ägnade huvuddelen av sin karriär åt regi på Stockholms stadsteater. År 2003 fyllde han 65 och pensionerade sig, något han firade med manus och regi till tv-storsatsningen Linné och hans apostlar. Han har även arbetat i Danmark och Norge men har trots – eller kanske just på grund av – sin genremässigt högst växlande karriär inom film, tv och teater förblivit tämligen okänd. Det är dags att ändra på det nu.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-06-01.