”Jag bara iakttar livet”: Intervju med Béla Tarr

Jag har aldrig velat bli filmskapare, är det första Béla Tarr säger.

— Vad jag är vet jag inte. Jag bara iakttar livet, låter det utspelas medan tiden passerar framför min kamera.

Min fråga handlade om hur han ser sig själv i den ungerska filmtraditionen. Han avfärdar det mesta som småborgerligt och konventionellt.

— Bilden är det viktiga. Idag finns det ingen respekt för bilder, ingen komposition, ingen tanke, säger han med en svepande gest mot en tv-apparat.

Förebilderna finns istället i konsten, hos målare som Bruegel och Bosch – deras exakta blick för detaljer och gester.

Endast en landsman och kollega finner nåd hos honom: Miklós Jancsó, en formmässigt och ideologiskt radikal filmskapare bakom filmer som Män utan hopp (1965) och Röda och vita (1967). Men Tarr är noga med att understryka skillnaden: Jancsó är inte intresserad av psykologi eller känslor; han tar aldrig närbilder. Politiken är det centrala.

Själv har Tarr inget till övers för ideologier.

— Olika system, samma skit. Samma känslor. Samma sorg och ensamhet. För mig är problemet inte socialt utan ontologiskt; smärtan finns inbyggd i själva existensen.

Tarr strävar efter att frilägga själva varat, hitta skådespelare – eller helst icke-skådespelare – som är så nära filmens roller att de bara kan vara framför kameran. Musiken är oftast färdig innan filmen, och med den hittar han filmens atmosfär och rytm.

— Förr brukade jag gå till Mihálys studio för att arbeta med musiken. Numera berättar jag bara om mina känslor och tankar för honom och sedan gör han musiken.

På frågan om han, som man gjorde på stumfilmstiden, brukar spela musiken under scenerna — Förr gjorde jag det. Nu händer det mer sällan, skådespelarna blir ibland mer störda än hjälpta av det.

För Béla Tarr är manus mest en referenspunkt för filmens stämningar och dialog. Skådespelarna och miljön betyder mer.

— Inspelningsplatsen är viktig. Miljön är en av karaktärerna. Ta till exempel Bastia i min senaste film med sina höga, vassa berg som tornar upp sig över den smala kustremsan där staden ligger. Det var den rätta platsen för huvudpersonen, den medelåldrade Maloin från Georges Simenons roman. Jag valde boken för att kunna följa honom i hans dagliga vandring från arbetsplatsen i hamnen till stamkrogen och senare till hemmet – en instängd tillvaro utan överraskningar, utan framtid.

Någon moralkod eller underliggande sensmoral vill han inte kännas vid.

— Moral är för de rika, en lyxvara. Jag skildrar en tillvaro där det inte finns något utrymme för moral, livet för de människor som vi annars inte ser på bio eller i tv. Du vet, de där vanliga människorna som inte springer runt med pistoler och rånar banker.

Alla Tarrs projekt de senaste 20 åren har tagit lång tid att förverkliga. Den drygt sju timmar långa Sátántangó var en komplicerad inspelning över fyra års tid, och The Man from London råkade ut för en tragedi när producenten Humbert Balsan plötsligt tog livet av sig.

— Förutom tragedin av att förlora en nära vän, vars självmord kom som en helt oväntad chock för mig, blev arbetet ett helvete. Vi fick lägga inspelningen på is i över ett år och förhandla med banker och filmbolag för att kunna fortsätta.

Hans nya projekt – planerad för inspelning nästa år – vill han dock inte prata om. Men så frågar jag om han tycker sig ha förverkligat sina konstnärliga ideal. Han dröjer med svaret men säger sedan eftertänksamt:

— Kanske kommer jag att göra det i den filmen…