Number One on the Call Sheet är en intervjudokumentär på samma tema som En stjärna föds (A Star Is Born, 1937/54/76/2018), om afrikanamerikanska skådespelarens väg från anonyma, ofta stereotypa, roller till att bli filmens säljande affischnamn. Stå som etta på rollbesättningslistan. Kanske vinna en Oscar. Hamna i inkomstklassen “fuck you money”, behandlas som bossen ingen vågar säga nej till på inspelningen – och vara stolt över att ha mörk hudfärg.
Komikern Eddie Murphy är ett exempel med en karriär som började i talangtävlingar för ungdomar, fortsatte på nattklubbar och fick sitt genombrott som nittonåring 1980 i Saturday Night Live, hans biljett till Hollywood. Andra, som Angela Bassett, tog sig till bioduken den långa vägen via dramautbildning, teatern och roller i tv-serier. I de erfarenheterna är ingen av dem unik, det är bara att klistra över namn som Robin Williams respektive Meryl Streep för att få snarlika framgångsberättelser.
Haken för svarta skådespelare var länge att de hänvisades till att stå i skuggan av den vita huvudpersonen. I biroller som skurk eller piga, i bästa fall som hjältens sidekick eller hjältinnans peppande bästis. Enstaka stjärnroller i kassasuccéer ledde sällan till en fortsatt Hollywood-karriär. Två som snabbt förpassades till skuggorna var Dorothy Dandrige efter Carmen Jones (1954) och Cleavon Little efter Det våras för sheriffen (Blazing Saddles, 1974).
Men Number One on the Call Sheet berättar långt ifrån hela historien. De brottstycken vi får, får vi i fragment som snuttifierade mellanspel till intervjuerna med dagens afrikanamerikanska (och några afrikanbrittiska) stjärnor. Intrycket blir att förändringen började med dem, och den självbelåtenhet kombinerad med inbördes egomasturbation som särskilt de manliga stjärnorna i del 1 ägnar sig åt är generande.
Dokumentären hade behövt en fastare filmhistorisk struktur för att publiken – än mer så den unga publiken utan historiska kunskaper – ska förstå att utvecklingen från karikatyrer till komplexa rollporträtt inte gick i en obruten rät linje. Stumfilmens oblyga rasism fick moteld från den svarta filmpionjären Oscar Micheaux. För varje Stepin Fetchit, känd som ”den lataste människan på jorden”, fanns det motbilder i Paul Robeson och Canada Lee. Och för varje korkad slavinna, som Butterfly McQueen i Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939), fanns det en Lena Horne.
Det blir också för mycket av ett ryggdunkande kramkalas kring dagens filmer av och med afrikanamerikaner. Alltmedan jag undrar: Är dagens filmer så radikalt nytänkande egentligen? Vad hände med klassperspektivet, inklusive det mellan svart medelklass och arbetarklass? Och hur ska man möta den vit makt-offensiv Donald Trump 2.0 håller på att genomföra?
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-03-28.
Number One on the Call Sheet
STRÖMMAD INTERVJUDOKUMENTÄR I TVÅ DELAR. USA, 2025. Regi: Reginald Hudin (del 1), Shola Lynch (del 2). Med (del 1): Laurence Fishburne, Denzel Washington, Eddie Murphy. Med (del 2): Viola Davis, Halle Berry, Whoopi Goldberg. Längd: 1.38 (del 1), 1.32 (del 2). Apple TV+.