Marcella är ett italienskt kvinnonamn med betydelsen ”stridslysten, stark”, och i Beach Boys låt med samma namn besjungs en ”mystic maiden” som kan ”mess my mind with the stuff she knows”. Kanske något av det som surrade i bakhuvudet på Hans Rosenfeldt när han följde den internationella succén för Bron med en brittisk TV-serie om en kvinnlig kriminalare som är rasande, manipulativ och mystisk – även för sig själv.
Serien öppnar med att titelpersonen (Anna Friel) vaknar som ur en dröm i ett badkar, blodig och smutsig liksom badrummets väggar. Händerna skakar, hon kryper ihop synbart chockskadad. Något fruktansvärt har hänt. Marcellas roll är oklar. Offer eller förövare? Bådadera ska det visa sig.
”12 dagar tidigare”, meddelas det över en bilruta som vetter ut mot ett nattligt stadslandskap i London. Och Marcella är i mycket en typisk neonoir som rullas upp. En där det yttre och inre mörkret speglas i varandra. Där ingen kan vandra obefläckad längs de usla gator som är spelplatsen för huvudpersonernas dunkla drifter och impulser.
Tvåbarnsmamman Marcella får just veta att maken Jason (Nicholas Pinnock), affärsjurist på ett skrupellöst byggföretag, har övergivit henne. Hon gråter och hela världen gråter med henne i ett hällande regn. På impuls åker hon till Jasons jobb för att slå sönder hans bil. Samma natt återupptar en seriemördare sin sadistiska verksamhet efter ett uppehåll som varat precis lika länge som Marcellas tid i illusionen av familjelycka.
En slump? Inte för den som lärt sig kriminalutredningens grundregel om att hata slumpen. Marcella går tillbaka i tjänst, och strax får vi den sedvanliga upplysningen att huvudpersonen är en intuitiv mordutredare utöver det vanliga. Om man bara vågar ge henne tillräckligt stort handlingsutrymme, vill säga.
För hon är – förstås – en snut som tänjer på gränserna. Fast hennes intuitiva strategier visar sig snart handla mindre om spårhundsförmåga än om att hon tänker som mördarna hon jagar, känner deras normalmaskerade men maskstungna inre. Diagnosen på hennes huvudmisstänkte, Peter Cullen (Ian Puleston-Davis), skulle lika gärna kunna vara den på henne själv: labil självbild, dominanta drag, dramatiska humörsvängningar, våldsamma raseriutbrott och en oförmåga att hantera motgångar.
Marcella är en huvudsakligen välskriven och välspelad serie, där expressionistiska inslag suddar ut gränsen mellan (mar)dröm och vakenhet. Särskilt Lorne Balfes elektroniska musik i samspel med subjektivt ljud färgar effektfullt bilderna med antihjältinnans stormande själstillstånd i tvära kast mellan melankoli, bitterhet, skräck och vrede. Men Marcella är också det perfekta exemplet på vår tids religion: paranoian, enligt vilken terroristen och psykopaten är utbytbara som vår värsta inre fiende.
Länge har det varit en han, som när han inte våldtar och mördar lever som en vanlig människa. Till synes är han vem som helst: din jobbkompis, make eller varför inte du själv? I det senare fallet kanske till och med utan att du vet om det (se bland annat Johnny Depp-thrillern Secret Window).
Skruvningen är nu att hotet är en hon. En polis och tvåbarnsmamma. Sinnebilden för kärlek, trygghet och omsorg i en skoningslös, maskulin värld. På så sätt kan Hans Rosenfeldt damma av gamla malätna seriemördarklichéer. I stället för att sätta tänderna i verkligt samhällsförstörande brott, som våld i hemmet, miljöskandaler eller systematisk skatteflykt.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-07-08.
Marcella
TV-serie på Netflix. 8 x 45 minuter. Idé, manus: Hans Rosenfeldt. Regi: Charles Martin, Jonathan Teplitzky, Henrik Georgsson. Skådespelare: Anna Friel, Nicholas Pinnock, Harry Lloyd, Laura Carmichael.