I en framtid av förbrytelser mot det rationella förnuftet

Under Fantastisk Filmfestivals nu tioåriga historia har kortfilmerna oftast varit det mest minnesvärda inslaget. Årets tävlingsserie i kortfilmsklassen är därför något av en besvikelse. Drömflickans madonnaliknande, översinnliga uppenbarelse i grekiska Anastasia förblir den patriarkala runkfantasi som filmen signalerat från början. Och italienska melankolistudien Deadline får just den The Others-skruvning man väntat sig efter nästan en kvart av ont förebådande kameravinklar och diffuserat ljus. Endast elaka Daddy Boy, en film i slaktmiljö och med ett tonfall hämtat från hårdkokt brittisk gangsterfilm, lurar på en genuin överraskning. I övrigt är det både förutsägbart och ihåligt pretentiöst. Och vad har hänt med det tidigare så livaktiga inslaget av animationsfilm? Jubileet till ära har dock arrangerat en greatest hits-serie, där publiken med glädje kan (åter)se tidigare års höjdpunkter som Staplefahrer Klaus, Der Schlangemann och Fait d’hiver.

Långfilmerna inom tävlan är desto intressantare, särskilt i försöken att förnya sina respektive genrer. Ett genomgående grepp är den totala upplösningen av såväl en stabil identitet som verklighetsplan via huvudpersonernas febriga upplevelser. Hitchcock var självkritisk till en lögnaktig minnessekvens han klippt in i Rampfeber (1950), och han gjorde aldrig om greppet. Sådana reflektioner verkar inte finns hos regissörerna i FFF:s Meliesserie. I fem (Blueberry, Dédales, Trauma, The I inside, One Point 0) av sju tävlingsfilmer samlas så många falska minnen, lögnaktiga ledtrådar, hallucinationer och gränsöverskridanden mellan olika fiktionsplan under handlingens gång att det blir så gott som omöjligt att med säkerhet rekonstruera det verkliga händelseförloppet eller att riktigt tillfredsställande slå fast hur slutet ska tolkas.

Greppet öppnar för att ohämmat – men dessvärre också ofta utan genomtänkt undertext – experimentera med stilmedel, som klippning, kamerakoreografi och subjektiva ljudbilder. Tyvärr tycks dessa tekniska övningar ofta ske på bekostnad av genomarbetade manus. Franska Dédales och brittisk-amerikanska The I inside är två sådana exempel inom thrillergenren. I bägge fallet utmynnar den ”oväntat” dubbelskruvade upplösningen i en antiklimax synbar på mils avstånd.

Min egen favorit är i stället den lågmälda science fiction-tragedin Code 46 av brittiska radarparet Michael Winterbottom (regi) och Frank Cottrell-Boyce (manus). Med sina tvära kast mellan olika genrer, teman, stilgrepp i filmer som Butterfly Kiss och 24 Hour Party People har de blivit något av ett anatema för den inom filmkritik fortfarande förhärskande auteurteorins förkärlek för gudalika filmkonstnärer som ständigt varierar samma tematiska och estetiska repertoar i verk efter verk.

Code 46 är en enkel, Kort möte-inspirerad kärlekshistoria mellan tankeläsande företagspolisen William (Tim Robbins) och föremålet för hans kriminalutredning, Maria (Samantha Morton). I filmens både bildliga och bokstavliga ökenvärld av rationellt förnuft, där till och med genetiskt oönskade sexförbindelser reglerats i lag (kod 46), blir deras irrationella passion ett slags motstånd, om än med destruktiva konsekvenser. Filmen innehåller både dialog och scener som gränsar till det löjeväckande – bland annat ett sexinslag där William bestiger en bunden Maria, vars kropp programmerats att stöta bort honom – men med hjälp av skådespelarna klara ändå filmen att hårfint balansera på avgrundens rand.

Code 46 är beklagligtvis inte köpt till svensk biodistribution ännu. Kanske kan en Silvermelies på söndag hjälpa på traven.