Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson
Högt över havet: Så övergav Sverige alliansfriheten
Albert Bonniers Förlag
Stora Journalistpriset 2022 i kategorin Årets berättare gick till makarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson för deras artikelserie i Svenska Dagbladet om den politiska turbulensen kring Sveriges Nato-ansökan. Nu följer de upp sina reportage med boken Högt över havet. Titeln anspelar på Lasse Holms älskade men också elakt parodierade melodifestivallåt från 1987, framförd av Arja Saijonmaa på högdramatisk finlandssvenska.
Låten börjar med rader många av oss kan utantill: ”Vem är du?/ Vem är jag?/ Levande charader/ Spelar alla roller så bra/ Ingen kan väl ana nåt”. Texten blir i bokens kontext till ett skämt om hur Sverige spelat under täcket med Nato alltsedan militäralliansen grundades 1949. En dåligt regisserad föreställning om neutralitet för att dölja vårt nära samarbete.
Nidbilden överensstämmer med den svenska högerns historieuppfattning, som så gärna vill sätta en ironisk parentes kring de socialdemokratiska regeringarnas och särskilt Olof Palmes roll i världspolitiken. Det lilla landet med stort moraliskt samvete. Rösten för fred, nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter som vann internationell respekt, särskilt i de utvecklingsländer där Kina och Ryssland nu flyttar fram sina positioner.
I den backspegeln ska vi i stället se Sveriges hållning som en chimär byggd på storvulna men falska ord om en tredje ståndpunkt som varken tog ställning för USA eller Sovjetunionen. Med Nato-anslutningen, som den moderatledda regeringen idag vill ta åt sig hela äran av, visar vi var vi hör – och egentligen hela tiden har hört – hemma. Av med den humanitära ledartröjan, rättning i ledet bland europeiska länder följsamma till USA:s försvars- och utrikespolitik.
Sanningen är mer komplicerad, det vet alla som läst svensk efterkrigshistoria. Den skymtar vi då och då i bokens berättelse om vilken smärtsam omställning processen fram till Nato-ansökan var för de finländska och särskilt de svenska socialdemokraterna. Uppbrottet från ett mer än sekellångt idéarv.
Drömmen efter andra världskriget om en nordisk försvarsallians fristående från de USA- respektive Sovjet-ledda försvarspakterna gick i kras under våren 1949, då Norge, Danmark och Island undertecknade det nordatlantiska fördraget. I skuggan av Pragkuppen 1948 och Koreakrigets utbrott 1950 skrev Sverige 1952 på ett avtal om militärtekniskt samarbete med USA. Undantaget underrättelsetjänsternas informationsutbyte sköttes de militära kontakterna med USA och Nato huvudsakligen via det nordiska försvarssamarbetet.
Inte förrän 1994 knöts Sverige närmare Nato genom att bli medlemsland i Partnerskap för fred (PFF), som omfattade Europa och det forna Sovjetimperiet. Militärt deltog vi i Nato-ledda insatser bland annat i forna Jugoslavien och i Afghanistan. Det dröjde emellertid tills 1999 innan något av riksdagspartiernas bröt mot rådande försvarspolitiska konsensus.
Först ut att öppet föreslå en Nato-anslutning var Folkpartiet 1999 och Moderaterna några år senare. De följdes av Centern (2015) och KD (2022). Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet höll i det längsta fast vid neutralitetsprincipen.
Mycket av bakgrunden ovan saknas när Högt över havet varvar Nato-diskussionerna våren 2022 mellan Sverige och Finland med historiska tillbakablickar. Strömberg & Nilssons syfte är att dåtid ska belysa samtid, men de tappar allt som oftast den röda tråden i anekdotiska detaljer som skymmer överblicken. Exempelvis att diplomaten Gunnar Hägglöfs tid som envoyé i Moskva bara varade ett år (1946–1947) eftersom hans italienskfödda fru hade för vana att i raserianfall kasta ut vaser genom stängda fönster. Eller de många och långa biografiska utvikningarna om alla bifigurerna i de båda ländernas politiska processer.
Likaså är redovisningen av källorna över fyrtio sidor i slutet av boken omständlig. En bättre lösning hade varit att sätta källhänvisningarna inom parentes i huvudtexten eller i fotnoter på varje sida.
En stramare gallring i berättandet med fettsugning av åtminstone 150 av bokens 463 sidor och en mer genomtänkt berättarstruktur hade gjort underverk. Nu fladdrar läsningen mellan viktigt och oviktigt, dramatiska vändpunkter och triviala iakttagelser. När författarna väl håller sig till berättelsens kärna – överläggningarna Sverige-Finland, fjäskdanserna inför Turkiet och Ungerns förödmjukande diktat och de politiska processerna inom socialdemokraterna och moderaterna – blir boken en bladvändare.
Kapitlen om det svenska debattklimatet, där Nato-anslutningen framställdes som både ödesbestämd och trängande, lämnar en bitter eftersmak. Till och med borgerliga samhällsdebattörer som Lars Calmfors värjde sig mot en ”ensidig och konform debatt” som ”äventyrade legitimiteten i ett medlemskap”. Men kritiska röster tystades med antydningar om att de gick Putins ärenden, och under några månader degraderades svenska medborgare till undersåtar i frågan.
När Tidö-laget tog över regeringsmakten övergick Nato-retoriken om Sveriges ”hem” till att bli en del av statsminister Ulf Kristerssons paradigmskifte. Läs: ett systemskifte som ska bränna de sista broarna till det socialdemokratiska folkhemsbygget. SD-stödet blev dock snart ett problem i flera bemärkelser.
I utländsk press var man mer rättframt kritiska kritiskt än i de räddhågade svenska medierna. Där skrädde man inte orden om SD som ett inrikespolitiskt demokratihot med naziränderna i behåll och som Putins papegojor i utrikes- och säkerhetspolitiken genom sina trollfabriker och medverkan i rysk propaganda. Här hemma fick släpptes de utan diskussioner i Säkerhetspolitiska rådet.
Inte ens då ledande SD-företrädare gång på gång saboterade ansökningsprocessen med muslimhatande utspel ifrågasattes deras medverkan i regeringssamarbetet av de andra partierna. Kristersson hukade sig med en lam kommentar om att skruva ner tonläget. Man kan bara föreställa sig hur samtalen om utvecklingen i Sverige fördes bakom stängda dörrar i Vita Husets Oval Office eller i Tysklands regeringskansli.
Så släpptes vi slutligen in i Nato-värmen efter att regeringen gått Turkiet till mötes med några tveksamma utvisningar, inskränkningar i demonstrations- och yttrandefriheten samt ett bilateralt underrättelsesamarbete för att jaga kurder. Kanske är vi säkrare idag, det återstår att se när det blir skarpt läge för att aktivera artikel fem i Nato-fördraget. Men till vilket pris för demokratin, vår självbild och Sveriges anseende i världen?
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-09-20.