”Flagstaff duger inte för våra syften. Har fortsatt till Kalifornien. Ber om tillåtelse att för 75 dollar i månaden hyra lada på ett ställe som kallas Hollywood. Hälsningar till Sam.”
Regissören Cecil B. DeMilles telegram till sina producenter på östkusten har blivit klassisk. På väg med tåg till Arizona hösten 1913 för att spela in västernfilmen The Squaw Man – på svenska: Mockasinernas väg – upptäckte han att den riktiga västern inte motsvarade förväntningarna. Filmsällskapet blickade ut över ett flackt, enformigt ökenlandskap härjat av sandstormar och sönderbränt av olidligt höga dagstemperaturer. DeMille beordrade därför alla att gå ombord på tåget igen.
De fortsatte i stället till en plats med rykte om sig för sitt behagliga klimat – 350 soldagar per år enligt den lokala handelskammaren – och sin dramatiskt omväxlande geografi av berg, slätt. öken och hav inom bekvämt avstånd: Hollywood. Kvar i New York fanns finansiärerna för detta riskprojekt, teaterproducenten Jesse L. Lasky och dennes till en början lågprofilerade samarbetspartner, handskförsäljaren Samuel Goldfish.
Vid tiden för De Milles ankomst var Hollywood en paradisisk pionjäridyll av små fruktodlingar genomkorsade av rätvinkliga, långsträckta grusvägar som med rörande välvilja kallades boulevarder och avenyer men som vid regn snabbt förvandlades till leråkrar. Diagonalt genom samhället bröt den gamla boskapsleden Sunset Boulevard upp det annars så strikta rutnätsmönstret, och liksom många andra vägar i det snabbt växande Los Angeles-området övergick den tvärt i terräng så snart bebyggelsen upphörde. Bil var inte särskilt lämpad för att ta sig fram här. De flesta använde häst.
Varför Hollywood?
Hollywood hade faktiskt varit plats för filminspelningar alltsedan American Biograph and Mutoscope 1906 öppnade en permanent studio i Los Angeles. Året efter började även filmbolaget Selig lägga filminspelningar där, och när den första permanenta studiobyggnaden uppfördes i Hollywood 1909 – Nestor, på Mission Road – förlade snart sagt alla filmbolag på östkusten några av sina årliga inspelningar till den kaliforniska hålan.
Enligt legenden skulle anledningen till de utlokaliserade produktionerna vara det pågående filmkriget på östkusten. Här stod uppfinnaren Thomas Alva Edisons monopolitiska filmkartell, Motion Picture Patents Company, kallad Trusten, mot en samling filmbolag som vägrade betala licensavgifter till den filmtekniska utrustning som Edison felaktigt påstod sig vara upphovsmannen till. I detta filmkrig användes ofta hot, misshandel och vandalisering när Trusten skickade ut sina gangsterliknande ”inspektörer”. Hollywood skulle då ligga på bekvämt avstånd från östkusten och dessutom nära den mexikanska gränsen vid flyktbehov.
Men legenden håller inte för närmare granskning, särskilt när man betänker att Trusten fanns på plats i Hollywood redan från början och där fortsatte med sina trakasserier. Det fick bland andra DeMille själv erfara när han en kväll, under inspelningen av sin västernfilm, The Squaw Man, gick in i sitt provisoriska filmlaboratorium i den hyrda ladan och hittade filmens negativ förstört på golvet. Lyckligtvis hade han ett duplikatnegativ i säkert förvar, och filmen kunde få sin succéartade premiär på våren 1914. Och det är i framgången för den filmen vi ska söka svaret frågan om Hollywoods särställning.
Fram tills dess låg nämligen den amerikanska filmproduktionens huvudstad i New York. Många av studiorna var inhyrda i innerstadsfastigheter, ibland med en liten intilliggande tomt för utomhustagningar. Landskapet i utomhustagningar, till exempel för den populära västerngenrens filmer, utgjordes av det glesbefolkade New Jerseys skogar. Då och då skickade man inspelningsteam till Florida eller Kuba för att filma i ”exotiska” miljöer. Men problemen var många: New York-området hade dyra fastighetspriser och ett bistert vinterklimat som omöjliggjorde utomhustagningar, närbelägna New Jersey blev alltmer bebyggt och överensstämde dåligt med mytens men också verklighetens västern, och såväl Florida som Kuba härjades av både fruktansvärda oväder och malaria.
Hollywood, med sina låga markpriser, varierade och spektakulära landskapstyper, subtropisk väderlek för utomhustagningar året runt med dåtidens ljuskrävande filmåret runt men utan Floridas frekventa oväder och grasserande tropiska sjukdomar, var lösningen på alla problemen. Och framgången för The Squaw Man blev ett demonstrationsexempel. För trots sin relativt låga budget och sina provisoriska inspelningsförhållanden så hyllades den för det kristallklara filmfotot i bildsköna miljöer, skiftande efter alla behov.
Året därpå – 1915 – började därför en massinvandring av filmbolag, som alla köpte upp stora landområden för att använda till alla typer av inspelningsmiljöer. Här, på dessa så kallade backlots, byggde man snart upp permanenta dekorer för massframställning av de populära västernfilmerna, anlade sjöar, skogar, slott eller krigsskådeplatser. Först ut var Universal, som detta år öppnade sin anläggning med en specialeffektsuppvisning: en konstgjord översvämning. Det gick emellertid lite för bra, så alla gästerna fick ta sin tillflykt till biltaken på parkeringen utanför.
Universals backlot var den i särklass största och användes även av andra bolag. Det är också den enda som finns kvar från den här tiden. Idag är den, talande nog, omvandlad till kombinerad nöjespark och reklampelare för filmerna som gjorts här. Och filmbolaget själv har blivit gren av en multinationell mediejätte, franska Vivendi.
Drömfabriken
Kring 1920 spottade Hollywoods cirka 50 filmbolag ut upp till 800 filmer per år, vilket utgjorde 90 procent av den totala, amerikanska filmproduktionen. Likt Henry Fords löpande bands-tillverkning av bilar, inspirerades också Hollywoods filmbolag av ingenjören Fredrick Taylors scientific management-idéer om maximalt kostnads- och produktivitetseffektiv arbetsorganisation. Den moderna filmfabriken skapades.
Så gott som alla filmarbetare, från stjärnor och regissörer till kostymörer och stuntmän, var heltidsanställda med stämpelklocka och på en fast avdelning med individuell arbetsplats. När det inte var inspelning gjorde stjärnorna till exempel PR-turnéer, provade kostymer till nästa film eller höll sig i form i bolagens egna träningslokaler. På manusavdelningarna stod rader av skrivbord med skrivmaskiner där nya filmmanus föddes och bearbetades. Scenograferna, ofta kallade arkitekter på svenska, ritade dekorer till kommande produktioner. Och regissörerna hade sina egna kontor, där de fungerade som övergripande arbetsledare för sin film.
Till och med mytologiseringen av denna för utomstående så glamorösa värld sköttes professionellt av heltidsanställda marknadsförare och reklammakare. Stjärnsystemet, som var (och fortfarande är) Hollywoods främsta reklamvapen, byggde då främst på mystik och exotism. Man ändrade därför ofta skådespelarnas namn och byggde upp legender kring deras bakgrund i vetskap om att det var sådant som älskades av både massmedier och publik.
Theodosia Goodman, skräddardotter från Cincinnatti, förvandlades därför till Theda Bara när hon skulle lanseras som manslukande filmvamp i mitten av 1910-talet. Hon påstods vara född i skuggan av Sfinxen som dotter till en fransk konstnär och dennes egyptiska älskarinna. Namnet skulle vara ett anagram för ”Arab Death”, och ett rykte att hon ägnade sig åt allehanda ockulta märkligheter spreds i pressen. Följaktligen tvingades hon också agera sin image i alla offentliga sammanhang – bleksminkad med svart ögonskugga och omgiven av dödskallar, levande ormar och ”nubiska slavar”.
En manlig motsvarighet kan sägas vara Erich von Stroheim, son till en fattig judisk hattmakare i Wien utan ”von” i namnet, som utgavs för att vara en adlig före detta preussisk officer. Omåttligt populär som ”The Man You Love to Hate”, ett sadistiskt och sexualperverst officerssvin i ett flertal antityska filmer mot slutet av första världskriget, levde han gärna sin roll även utanför duken. Legenden var så stark att han även användes som konsult vid filminspelningar som skildrade Europas aristokrati och militära hierarkier, och snart satt han i registolen för påkostade, kittlande skildringar av moralisk dekadens i kontinental feodal- och överklassmiljö.
Men det fanns förstås stjärnor med rakt motsatt image. Superidolerna Douglas Fairbanks (egentligen: Douglas Ullman) och Mary Pickford (egentligen: Gladys Smith) förkroppsligade det moraliskt uppbyggliga, amerikanska mans- respektive kvinnoidealet. Senare skulle skådespelare som James Stewart och Doris Day (egentligen. Doris von Keppelhoff) bli stjärnor på att representera den enkla men rekorderliga pojken/flickan i grannhuset.
Samuel Goldwyn, filmmogul
Verkligt färgstarka var emellertid filmmogulerna, bolagens ofta diktatoriska ägare och produktionschefer. De flesta kom från fattiga, judiska släkter i Öst och Centraleuropa, och hade genom hårt arbete, ibland vidlyftig affärsmoral och en stor portion tur täljt guld i toppen på den snabbt växande filmindustrin. Märkta av minnen från pogromer i sina tidigare hemländer och smärtsamt medvetna om den utbredda antisemitismen i USA, ändrade många av dem sina namn och försökte smälta in bland den protestantiska överklass som föraktade dem. De flesta viktigare societets- och golfklubbar förbjöd dock öppet eller informellt judiska medlemmar och förblev stängda för dem. Det inspirerade de judiska komikerna Bröderna Marx till den odödliga filmrepliken: ”Jag skulle aldrig vilja vara medlem i en klubb som skulle vilja ha en sådan som mig som medlem.”
En av dessa Hollywoodpionjärer var Samuel Goldwyn. Född 1879 som Shmuel Gelbfisz i Warsawa, hade han i tidiga tonåren gett sig av till fots mot sitt drömland USA. Via arbete hos släkt i Tyskland och England tog han sig till Kanada och vandrade därifrån till de snabbväxande handskfabrikerna i en småstad i delstaten New York med det träffande namnet Glovesville. Här döpte han om sig till Samuel Goldfish och gjorde en kometkarriär som handskförsäljare innan han 1910 gifte sig med systern till vaudevilleproducenten Jesse L. Lasky.
Som så många andra av USA:s invandrare gick Goldfish ofta på bio. Inspirerad av mediets enorma popularitet beslöt han och Lasky att själva ge sig in i branschen, men till skillnad från andra blivande moguler blev de inte biografägare. I stället började de direkt som producenter och skickade iväg teaterskådespelaren Cecil B. DeMille som regissör för ett filmteam av mestadels amatörer västerut för att göra västernfilm i autentiska miljöer. Resultatet, The Squaw Man, blev en kassasuccé på våren 1914, och två år senare gick deras bolag samman med Adolph Zukors till Famous Players-Lasky, senare omdöpt till Paramount.
Efter en maktstrid köptes Goldfish ut. Han slog sig i stället ihop med bland annat filmproducenten Edgar Selwyn till det nya bolaget Goldwyn. Två år senare gjorde han företagsnamnet till sitt nya efternamn, kanske för att ytterligare tona ned sin judiska etnicitet eller helt enkelt bara för att framställa sig som företagets verklige boss. Efter nya maktstrider tvingades han ut år 1922, när Goldwyn-bolaget förhandlade med Metro om samgående i det som skulle bli Metro-Goldwyn-Mayer. De förbjöd också honom att använda sitt nyvunna namn. Ett domstolsutslag gav slutligen Goldwyn rätt att signera de filmer han skulla komma att göra som oberoende producent för United Artists och senare RKO.
”Samuel Goldwyn Presents” blev snart ett respekterat varumärke och sammanlänkat med prominenta namn som regissören William Wyler, författarna Ben Hecht och Lilian Hellman samt stjärnorna Gary Cooper, Danny Kaye (eg. Daniel Kaminsky), Teresa Wright, David Niven och Lucille Ball. Hans största triumf blev den flerfaldigt Oscarbelönade skildringen av hemvändande andra världskrigssoldater: Våra bästa år (1946), en socialt engagerad och kärv bild av samtidens USA. Privat är hans eftermäle mera blandat, och han har för alltid skrivit in sig i Hollywoods skvallerhistoria för drastiska felsägningar som ”Include me out”, ”A verbal agreement isn’t worth the paper it is written on” och ”Anyone seeing a psychiatrist should have his head examined”.
Moralpanik
Hollywoods filmbolag var från slutet av 1910-talet lika professionellt fungerande som andra tillverkningsindustrier, men branschprofilen var förstås en annan. Den glamourösa fasaden från främst stjärnorna och deras ofta exotiska biografiska legender ansågs avgörande marknadsföringen. Nyrikedomen, inte minst uppvisad av de palatsliknande villor som filmindustrins högst betalda lät bygga i Beverly Hills, blev den yttersta bekräftelsen på den amerikanska drömmen. Men det var förstås bara en tidsfråga hur länge drömfabriken skulle få fortsätta ostraffad av de påtryckargrupper med kristen moralkonservatism på dagordningen som ständigt varit politiskt tongivande i USA:s historia.
Redan under Hollywoodbolagens första år hade många av de mestadels kristna nykteristerna som lockats av trosfränden och fastighetsmäklaren Wilcox vision om ett puritanskt Edens Lustgård börjat beklaga sig: biljakter filmades på gatorna utanför, flygstrider till krigsfilmer pågick ovanför deras hus, vilda djur rymde från bolagens zoologiska anläggningar, västerninspelningarnas skenande boskapshjordar ödelade trädgårdar och parker. Visserligen var kvällar och nätter så stillsamma att man, enligt skådespelerskan Viola Dana, ”kunde skjuta med kanon på Hollywood Boulevard utan att träffa en enda människa”. Det lilla nöjesliv som fanns inrymdes i baren på Hollywood Hotel. Men det gick förstås rykten.
Utomäktenskapliga förbindelser, homosexualitet, vilt festande, olika slags missbruk och annat som ansetts dekadent har förstås alltid funnits i nöjes- och kulturindustrin, men då i någon av de mer toleranta världsmetropolerna och i skydd av konstartens sociala prestige. I en kalifornisk håla som Hollywood var en slagkraftig och högprofilerad nöjesbransch för en masspublik som filmindustrin emellertid exponerad för mer än bara de kringboendes ogillande. De moralkonservativa rörelserna vakade misstänksamt över dem, och den inflytelserika pressen jagade säljande sensationalism. Så briserade till slut också en rad skandaler i början av 1920-talet som filmbolagens PR-chefer inte lyckades dölja och som fick genomgripande konsekvenser.
Först och störst var mordåtalet i september 1921 mot den populäre farsstjärnan Roscoe ”Fatty” Arbuckle. Han anklagades för att under en fest ha våldtagit unga skådespelerskan Virginia Rappe och orsakat hennes död av inre blödningar några dagar senare. Bakom åtalet stod bordellmamman Maude Delmont, ökänd för att tillhandahålla ”partyflickor” och sedan pressa kunderna på pengar för att undkomma våldtäktsåtal. Hennes motsägelsefulla vittnesmål och en obduktion av Rappe friade slutligen Arbuckle med en offentlig ursäkt. Men innan dess hade målet dragit ut i månader. Krigsrubriker och upplageframgångar eldade på pressens grundlösa skandalskriverier, och åklagaren Matthew Brady försökte använda sensationsmålet som en politisk språngbräda med sikte på att bli Kaliforniens guvernör.
Den friande domen till trots var Arbuckles karriär över. I publikens ögon hade ryktena om Hollywood som det moderna Sodom blivit bekräftat. Och fler skandaler följde. Den 2 februari 1922, mitt under rättegången mot Arbuckle, hittades stjärnregissören William Desmond Taylor skjuten i sitt luxuösa hem. Mordet klarades aldrig upp och blev en följetong i pressen. Det påstods att han hade kärleksförbindelser med flera kända Hollywood-aktriser, samtidigt som man insinuerade att han var homosexuell. Rykten om narkotika, både som missbruk och försäljning, förekom utan att bekräftas. Ryktena fick förstås ny fart när actionstjärnan Wallace Reid året därpå, 1923, hittades död efter en överdos av morfin, som han tagit för sina smärtor efter en skada han fått under en inspelning.
För att undkomma hot om skärpt delstatscensur eller kanske en nationellt inrättad censurinstitution, inrättade filmbranschen redan 1922 självcensurorganisationen Motion Picture Producers and Distributors Association (MPPDA) och satte före detta postgeneralen Will Hays som chef. Hans försök att verkställa en tämligen mild och enhetlig så kallad produktionskod – en rad moraliska tabun – gick tämligen ohörda under det liberala 1920-talet. Men en moralkonservativ nyväckelse under depressionens 1930-tal och populariteten för kontroversiella, ofta censurförbjudna genrer som skräck- och gangsterfilm skärpte produktionskoden till detaljerade förhållningsregler.
Filmbranschen slapp undan med blotta förskräckelsen, och snart blev det något av en sport bland Hollywoods regissörer att via visuella antydningar och subtila dialoginslag slinka förbi MPPDA:s censur och ändå få publiken att förstå innebörderna. Men värre hot mot drömfabriken stod för dörren i slutet av 1930-talet. I kongressen påbörjades nämligen en utredning om hollywoodbolagens kartelliknande kontroll över filmmarknaden, och en om misstänkta kommunistsympatier bland filmarbetare. Men eftersom USA:s politiska ledning inte bara såg Hollywood som en ekonomiskt viktig exportvara utan också som viktig kulturambassadör och propagandainstrument för amerikanska värden som demokrati och frihandel, så lades bägge åt sidan. En ny världskonflikt bröt ut, och filmindustrin kallades till krigstjänst. Efteråt togs bägge utredningar upp igen. Det blev början till slutet för Hollywood.
Vilka var Hollywoodbolagen?
Hundratals filmbolag har genom åren flyttat till eller bildats i Hollywood. Enbart året 1920 kunde man räkna 50 filmbolag i och kring Los Angeles. De flesta blev dagsländor som existerade några få år för att sedan gå i konkurs. En del filmbolag har köptes upp eller slogs samman med andra, några förblev små men viktiga aktörer under åtskilliga år i Hollywoods ekonomiska undervegetation, kallat Poverty Row.
1920-tal
The Big Three: Paramount (grundat som Famous Players-Lasky 1916, namnbyte 1927), MGM (Metro-Goldwyn-Mayer, 1925), First National (1917-1928, sedan uppköpt av Warner Bros.).
The Little Five: Universal (1912), Warner Bros. (1923), Fox (1915), PDC (Producers Distribution Company, 1924-1928), FBO (Film Booking Office, 1921-1929, uppgick sedan i nybildade RKO).
1930/1940-tal
The Big Five: Paramount, MGM, 20th Century Fox (1935), RKO (Radio-Keith-Orpheum, 1929), Warner Bros.
The Little Three: Universal, United Artists (1919), Columbia (1924).
Storbolagen var vertikalt integrerade, det vill säga att de kontrollerade hela den ekonomiska kedjan produktion-distribution-visning. Filmerna producerades i deras ateljéer i Hollywood, distribuerades över hela världen genom egna agenturer med kontor i många länder och visades till stor del på lönsamma lyxbiografer som de ägde eller hade ekonomiska intressen i.
De mindre hollywoodbolagen kontrollerade ofta bara produktion och distribution. I några fall ägde de ekonomiskt mindre viktiga biografer. Tack vare lyckade investeringar i ljudfilmsteknologi och tidiga satsningar på ljudfilmsproduktion expanderade emellertid både Warner Bros. och Fox snabbt i slutet av 1920-talet och blev storbolag med egna biografkedjor.
Mest betydelsefull av filmbolagen utanför de stora var United Artists (UA), grundat av stjärnorna Douglas Fairbanks, Mary Pickford och Charlie Chaplin samt regissören D.W. Griffith. Syftet var att distribuera de filmer som grundarna gjorde på sina egna respektive produktionsbolag. Griffith lämnade efter några år och ersattes av oberoende producenter som Samuel Goldwyn, David O. Selznick, och excentriske mångmiljonären Howard Hughes. Mot slutet av 1920-talet började UA även producera film och blev en av The Little Three.
Walt Disney Pictures (1923) distribuerade länge genom andra hollywoodbolag: Columbia (1928–1931), UA (1932–1936), RKO (1937–1953). Först 1954 grundade man ett eget distributionsföretag: Buena Vista. Av lågbudgetbolagen på Poverty Row var Monogram (1930) och Republic (1935) särskilt viktiga.
Bolagsprofiler
Nästan alla hollywoodbolag profilerade sig på olika sätt. Det blev ett sätt att skaffa en lojal publik till varumärket även när en enskild film inte hade stjärnor eller andra dragplåster att locka med.
Paramount varvade komedier med stjärnspäckade, dramatiska prestigeproduktioner regisserade av konstnärligt etablerade namn. Det sistnämnda vann bolaget många Oscars. Grundaren Adolph Zukor hade redan 1912 producerat storfilmen Queen Elizabeth med superdivan Sarah Bernhardt.
Stjärnor: Rudolph Valentino, Pola Negri, John Barrymoore, Bröderna Marx, Mae West, Gary Cooper, Claudette Colbert, Marlene Dietrich, Bing Crosby, Bob Hope, Dorothy Lamour, Alan Ladd, Veronica Lake, Fredric March.
Regissörer: Cecil B. DeMille, Josef von Sternberg, Ernst Lubitch, Billy Wilder, Preston Sturges, Rouben Mamoulian, William Wellman.
Filmer: Shejken (1921), De tio budorden (1923, nyinspelning 1956), Dr Jekyll och Mr Hyde (1931), Farväl till vapnen (1932), Jag är ingen ängel (1933), Cleopatra (1934), Klockan klämtar för dig (1943), Förspillda dagar (1945).
MGM var länge det mest kända av Hollywoods bolag. Under Louis B. Mayer chefskap och devisen ”More Stars Than in Heaven” tog man upp konkurrensen med Paramount och blev ekonomiskt ledande under 1930-talet. Med ljudfilmens genombrott inrättade man en framgångsrik musikalavdelning under kompositören Arthur Freed. Polerad familjeunderhållning med hög budget och, från 1930-talets slut, gärna i glittrande Technicolor blev MGM:s kännemärke.
Stjärnor: Lon Chaney, Clark Gable, Jeanette McDonald, Nelson Eddy, Judy Garland, Johnny Weissmüller, Robert Taylor, Myrna Loy, Greta Garbo, Esther Williams, Mickey Rooney, Spencer Tracy, Katherine Hepburn, James Stewart, Joan Crawford, Elizabeth Taylor, Gene Kelly.
Regissörer: King Vidor, George Cukor, Victor Fleming, Vincente Minelli, Clarence Brown, Mervyn LeRoy.
Filmer: Den stora paraden (1925), Ben-Hur (1926, nyinspelning 1959), Tarzan-filmerna (1932–1948), Grand Hotel (1932), Myteriet på Bounty (1935), Den store Ziegfield (1936), Borta med vinden (1939), Trollkarlen från Oz (1939), Lassie på äventyr (1943), Möt mig i St. Louis (1944).
20th Century Fox var var en sammanslagning av krisdrabbade Fox och uppstickaren 20th Century. Under 1930-talets magra år levde man på serieproduktion av Charlie Chan-mysterier och Shirley Temple-komedier. Utan egentlig egen profil konkurrerade man, ibland framgångsrikt, med ovanstående bolag inom genrer som drama, snyftare och musikaliska komedier. John Ford och stjärnan Henry Fonda gjorde några av sina mest kända filmer här.
Stjärnor: Shirley Temple, Warner Oland, Henry Fonda, Tyrone Power, Carmen Miranda, Betty Grable, Dana Andrews, Anne Baxter, Gene Tierny.
Regissörer: John Ford, Henry King, Otto Preminger, Frank Borzage, Lewis Milestone, Allan Dwan, Henry Hathaway.
Filmer: Sunrise (1927; Fox), Vredens druvor (1940), Jag minns min gröna dal (1941), Sången om Bernadette (1943), Laura (1944), Ett träd växer i Brooklyn (1945).
RKO hade också några hårda år i början av 1930-talet men fick vind i seglen med framförallt de framgångsrika Rogers/Astaire-musikalerna (totalt elva stycken) och distributionsavtalet med Disney. Senare blev lågbudgetproduktionen av film noir-präglade thrillers och skräckfilmer ryggraden i ekonomin.
Stjärnor: Fred Astaire, Ginger Rogers, Lucille Ball, Cary Grant, John Wayne, Robert Ryan, Katharine Hepburn, Tim Holt.
Regissörer: Orson Welles, Ernest B. Schoedsack, John Ford, George Stevens, Garson Kanin, Edward Dmytryk, Jaques Tourneur, Robert Wise.
Filmer: King Kong (1933), Angivaren (1935), Top Hat (1935), Snövit och de sju dvärgarna (1937), Citizen Kane (1941), Rovdjurskvinnan (1942), Mord, min älskade (1944), Klockorna i St. Mary (1944).
Warner Bros. började som massproducent av lågbudgeterade västernfilmer och actionfilmer, till exempel serien om hjältehunden Rin-Tin-Tin. På 1930-talet skaffade man sig en distinkt profil för sina hårdkokta gangsterfilmer och kärva, socialt engagerade dramer. Mot slutet av decenniet satsar man på påkostade biografi-filmer om historiska personer och storslagna actionäventyr.
Stjärnor: Edward G. Robinson, James Cagney, Bette Davis, Paul Muni, Olivia De Havilland, Errrol Flynn, Claude Rains, John Garfield, Humphrey Bogart, Peter Lorre, Dick Powell, Laureen Bacall, Ida Lupino.
Regissörer: Michael Curtiz, Mervyn LeRoy, William Wellman, Howard Hawks, Raoul Walsh, John Huston, Delmer Daves.
Filmer: Jazzsångaren (1927), Public Enemy (1931), Jag är en förrymd kedjefånge (1932), De tappra 600 (1936), Robin Hoods äventyr (1938), Riddarfalken från Malta (1941), Casablanca (1943), Mildred Pierce (1945).
Universal är för alltid känt för sin ymniga skräckfilmsproduktion under 1930- och 1940-talen. Länge matade man, likt Warner Bros., dock mest ut lågbudgetvästerns och actionfilmer på löpande band, blandat med en eller två påkostade prestigefilmer per år.
Stjärnor: Lon Chaney, Bela Lugosi, Boris Karloff, Margaret Sullavan, Deanna Durbin, Buster Crabbe, Lou Abbott, Bud Costello, Marlene Dietrich, Basil Rathbone, Lon Chaney,Jr.
Regissörer: Erich von Stroheim, Rupert Julian, Tod Browning, William Wyler, James Whale, Robert Siodmak, Paul Leni, John M. Stahl.
Filmer: Fantomen på Operan (1925), På västfronten intet nytt (1930), Dracula (1931), Frankenstein (1931), Mumien vaknar (1932), Osynlige mannen (1933), Teaterbåten (1936), Blixt Gordon (1936), Varulven (1941).
United Artists sålde länge på stjärnglansen från sina grundare. Senare blev bolagets sparsmakade distribution av oftast konstnärligt ambitiösa amerikanska produktioner och import av främst brittiska prestigefilmer ett alternativ till de övriga bolagens massproduktion. Man saknade dock kontrakterade stjärnor och regissörer.
Regissörer (frekventa): D.W. Griffith, Henry King, Charlie Chaplin, Alexander Korda, William Wyler, John Ford, King Vidor, Allan Dwan, Douglas Sirk, Alfred Hitchcock.
Filmer: Guldfeber (1925), Stella Dallas (1925, nyinspelning 1937), Kvinnorna kring kungen (1933), Svindlande höjder (1939), Diligensen (1939), Rebecca (1940), Diktatorn (1940), Att vara eller inte vara (1942), Henrik V (1945).
Columbia var ännu ett bolag som massproducerade lågbudgetfilmer, mestadels inom västern- och actiongenrerna. På 1930-talet lyckades man kontraktera några betydelsefulla regissörer och stjärnor. Med den flerfaldigt Oscarbelönade Det hände en natt (1934) gjorde Columbia den sofistikerade och ordrappa screwball-komedin till en ny trend.
Stjärnor: Jean Arthur, Melvyn Douglas, Cary Grant, Irene Dunne, Rita Hayworth, Glenn Ford, William Holden, Rosalind Russell.
Regissörer: Frank Capra, Alexander Hall, Joseph H. Lewis, Charles Vidor, George Stevens, André de Toth.
Filmer: Min fru har en fästman (1937), Bortom horisonten (1937), Mr Smith i Washington (1939), Det ligger i blodet (1940), Min ande på villovägar (1941), Ungkarlsfällan (1943).
Hollywood – en stadsdel i Los Angeles
1521 Spanien koloniserar nuvarande Mexiko och Kalifornien
1781 Permanent bebyggelse kring en missionsstation bildar centrum av byn Los Angeles.
1822 Mexiko blir självständigt och tar kontroll över nuvarande Kalifornien.
1848 USA besegrar Mexiko i krig och erövrar Kalifornien. Samma år börjar en guldrush som på ett år ökar befolkningen i delstaten till 70 000 invånare, vilket kvalificerar Kalifornien till att bli en delstat i USA.
1850 Kalifornien blir officiell delstat. Los Angeles får stadsrättigheter.
1876 Los Angeles knyts ihop med den transkontinentala järnvägen till San Fransisco och blir den oficciella slutstationen på grund av sin naturliga hamn. Det leder till stor inflyttning i området.
1886 Fastighetsmäklaren Harvey Henderson Wilcox flyttar från Kansas City till en ranch med 120 tunnland mark i Cahuenga Valley utanför Los Angeles. Hans fru Daeida döper ranchen till Hollywood (= Järneksskogen), trots att det förmodligen aldrig växt järnekar på marken.
1887 H.H. Wilcox låter pränta en prospekteringskarta över sina marker med namnet Hollywood. Fastigheter och boulevarder är utritade enligt det romerska rutnätsmönster som präglat stadsplaneringen för många amerikanska samhällen. Wilcox tänker sig Hollywood som ett samhälle präglat av den kristna nykterhetsfilosofi som han själv levde efter. Tunnlandspriset är 150 dollar.
1891 Tomtmarken är såld. Cahuenga Valley är känt för att nästan aldrig få frost på vintern, och med sin jämna och behagliga temperatur blir Hollywood därför ett fruktodlingscentrum. Gränserna är: Hyperion Avenue & Riverside Drive (öst), Beverly Boulevard (syd), Santa Monica-bergen (nord), Beverly Hills (väst).
1900 Den ökande inflyttningen i Los Angeles sedan 1890 gör att invånarantalet i staden mer än fördubblas, från 50 000 till 102 000 invånare. Första hotellet öppnas i Hollywood: The Hollywood Hotel.
1903 Med sin växande befolkning blir området i Cahuenga Valley den 14 november klassad som stad och får även officiellt namnet Hollywood.
1910 För att kopplas samman med Los Angeles nya vattenförsörjning och avloppssystem röstar Hollywoods invånare för att ingå som en stadsdel i den närbelägna storstaden.
1940 Den expanderande nöjesindustrin, med bland annat film-, radio- och skivproduktion, men ännu mer den explosivt växande flyg- och vapenindustrin lockar till inflyttning. Befolkningen i City of Los Angeles är nu 1 500 000 inv.
1960 Befolkningen i City of Los Angeles uppgår till 2 400 000 inv.
2001 Befolkningen i Hollywood: 228 550 inv. City of Los Angeles: 3 807 200 inv. (2003). County of Los Angeles: 9 824 800 inv. (2003). Kalifornien: 35 037 000 inv. (2003).
© Michael Tapper 2004. Publicerad som ”Filmens pionjärer” i Populär Historia nr. 2 2004, s. 14–23.