En nästan 80 år lång filmkarriär med 45 regiarbeten och cirka 250 manus gjorde Kaneto Shindo till en naturkraft i japansk filmindustri. Under 1950-talet skrev han i snitt sju manus per år. Den 29 maj i år dog han, 100 år gammal.
I hemlandet blev han den kanske främste uttolkaren av atombombens efterverkningar på det japanska samhället med filmer som Barnen i Hiroshima (1952) och Lyckliga Draken Nr. 5 (1959). Shindo var själv född i Hiroshima men undkom bombningen eftersom han var inkallad i flottan. Och kriget förändrade honom.
Han bröt med läromästaren Kenji Mizoguchis teatrala ateljédramer, anammade en neorealistisk stil och ägnade stora delar av karriären åt samhällskritiska nutidsskildringar ur ett underklass- och kvinnoperspektiv. Som i Den nakna ön (1961), en kärv skildring helt utan dialog av en fattig familjs umbäranden på en ofruktbar ö.
Stiliserade skräckfilmer som Onibaba (1964) och Kuroneko (1968) lånar dock mycker från Mizoguchis estetik, och i en dokumentär från 1975 hyllade han sin mentor. Shindos stora kärlek, stjärnan Nobuko Otowa (1925–94), gestaltade många minnesvärda rollfigurer i hans filmer.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-06-04.