High School USA – Michael Tapper

John Wayne, programmerbara zombier, Sidney Poitier, knarkande sexgalningar, The Ramones och invaderande utomjordingar – alla har de gått på high school i filmens värld. För high school är ett koncentrat av både verklighetens och myternas USA, en plats där existentiella, moraliska och politiska frågor blandas med sex, knark och rock’n’roll. Där ställs också den amerikanska drömmen om allas demokratiska rätt till lika förutsättningar på sin spets.

Redan i high school-filmens begynnelse utkristalliseras ett mönster, där sociala eller politiska konflikter löses genom försonande kärlek över konfliktgränserna. I till exempel Girls Demand Excitement (1931) spelar John Wayne skolans tongivande ledartyp som med sitt grabbgäng driver en kampanj mot samskolereformen och försöker få bort flickorna. Motsättningarna avgörs i en basebollmatch mellan könen, men pockande signaler från hormonerna försonar förstås fiendelägren mot slutet.

Det relativt okomplicerade receptet pojke-möter-flicka-på-high-school hamnade snart i skuggan för en moralpanik kring konsekvenserna av den ungdomskultur som frodades i skolmiljön. I High School Girl (1934) möter vi Beth som inte riktigt förstår hur man som ”fin flicka” ska umgås med pojkar, men med hjälp av pekpinneuppfostrande vägledning av en biologilärare lär hon sig farorna med att falla för köttets lustar. Och i underbart kalkonartade skräckskildringar, som Reefer Madness, Marihuana och Assassin of Youth (alla 1936), förförs blonda, välkammade, naiva tonåringar av svartmuskiga knarklangare till att pröva på olika djävulselixir med ödesdigra konsekvenser.

Rock’n’roll-rebeller

Nästa moralpanikvåg gällde såväl rasintegreringen på skolorna som rockens ”förvildande” inflytande på ungdomarna. Tillsammans med andra samtida problemfilmer om ungdomar, som Marlon Brando-filmen Vild ungdom (The Wild One, 1953) och James Dean-succén Ung rebell (Rebel Without a Cause, 1955), kom Vänd dem inte ryggen (The Blackboard Jungle, 1955) att stå modell för otaliga efterföljare där rockande rebeller utmanar det vuxna etablissemanget i skolan och därmed i hela samhället.

Till de mer harmlösa hör spjuveraktiga filmer som musikalen Grease (1978), Rock’n’Roll High School (1979), med The Ramones, och Häftigt drag i plugget (Fast Times at Ridgemont High, 1982).

Men i den renässans för high school-filmen som påbörjades i slutet av 1970-talet finns det också socialt och politiskt utmanande verk, till exempel Unga rebeller (Over the Edge, 1979), Stand and Deliver (1987) och Light It Up (1999). Deras förödande kritik mot high school som kreativitetsdödande miljö och modell för samhällets förtrycksmekanismer är uppenbart inspirerad av dokumentärfilmaren Frederick Wisemans High School (1969, uppföljare 1994). Tyvärr har samtliga titlar fått en begränsad distribution i Sverige.

Slakt

Desto mer synlig har de senaste 25 årens våg av skräckfilmer i eller kring high school-miljön varit. År 1978 skapade den pyramidala framgången för Alla helgons blodiga natt en hel filmindustri kring imitationer av denna förlaga om psykopatiska knivmördare som förföljer och mördar sexuellt utsvävande, knarkande och rockande high school-studenter. Under senare år har Scream– och Jag vet vad du gjorde-filmerna följt på de tidigare plagiatserierna Fredagen den 13:e (Friday the 13th) och Prom Night (bägge 1980).

Här tycks en reaktionär backlash tillbaka till 1930-talets moralpanikfilmer åter dyka upp i bestraffningen av lössläppt beteende. Dessutom produceras de med samma dubbelmoral eftersom man just säljer på att visa upp detta. I de bästa av dem finns det dock en pojkaktig flicka, en ”final girl” som bekämpar och besegrar terrorn och därmed komplicerar sensmoralen.

Såpa

Under samma tid slog mer vardagsnära, melodramatiska high school-filmer igenom. Breakfast Club (1985), Pretty in Pink (1986) och Some Kind of Wonderful (1987) skrevs och producerades av John Hughes och kom både att bli plantskola för en rad unga talanger (Emilio Estevez, Molly Ringwald med flera som ironiskt kallades Brat Pack) och är förebilden för de senaste årens såpaorienterade high school-filmer. Hughes filmer tonar ned aggressiviteten från rebellfilmerna och låter på traditionellt sett sociala och moraliska konflikter lösas på traditionellt, kärleksmelodramatiskt sätt.

Men Hughes tog åtminstone upp teman om klass- och könsmotsättningar på ett seriöst och rättframt sätt som få framgångsrika high school-filmer gjort under det senaste decenniet. Talande nog är den senaste tidens största succé, American Pie (1999), ett kollektivt pubertetsdrama där alla komplikationer är relaterat till underlivet, som sällan verkar ha kontakt med hjärnan.

Undantag finns dock. Light It Up är det mest aggressiva i sin kärva, illusionslösa skildring av ett ockupationsdrama på en nergången high school i ett av New Yorks slumkvarter. Sjuttiotalsnostalgin Dazed and Confused (1993) och den politiska satiren Election (1999) har en svart ironi som visserligen roar men ändå utmynnar i nihilism. Skräckfilmerna Disturbing Behavior (1998), en Fruarna i Stepford-imitation om programmerbara zombier som idealelever, och den Världsrymden anfaller-inspirerade The Faculty (1998), där lärarna visar sig vara utomjordiska invasionsstyrkor, blir till skillnad från förlagorna inga intressanta politiska allegorier.

Shakespeare

Den dominerande trenden inom high school-filmens senaste och mycket produktiva decennium har varit att arbeta om intriger från den klassiska litteraturen till såpans dramatiska form. Här står den både klass- och könspolitiskt intressanta, omvända Pygmalion-historien She’s All That (1999) i särklass med undantag för de ärketraditionella sista tio minuterna. Men mestadels har det handlat om mer eller mindre roande men undantagslöst konstnärligt lättviktiga adaptioner, till exempel Clueless (1995; efter Jane Austens Emma) och En djävulsk romans (1999; efter Choderlos de Lachlos’ Farliga förbindelser).

Allra värst har nog ändå William Shakespeare drabbats överföringen till high school-miljö. (Överhuvudtaget var han en guldkalv för filmindustrin under 1990-talet.) För om man betänker banala filmversioner som 10 orsaker att hata dig (10 Things I Hate About You, 1999; Så tuktas en argbigga), Get Over It (2001; En midsommarnattsdröm) och O (2001; Othello) så har den elisabetanske pjäsförfattaren upplevt en missnöjets vinter som varat i flera spelsäsonger vid det här laget. Kanske är det därför främst för hans skull vi ska sätta hopp till att den nu bioaktuella Not Another Teen Movie har en profetisk titel.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-03-06.

Tio favoriter

Reefer Madness (1936)
Kultförklarad moralpanikfilm där high school-studenter efter några bloss på en marijuanacigarett först spelar klädpoker och dansar jazz för att sedan straffas för sina synder med livslång sinnessjukdom, socialt förfall och självmord. Bill Clinton måste ha tagit lärdom av filmen eftersom han ju aldrig drog halsbloss.

Vänd dem inte ryggen (Blackboard Jungle, 1958)
Tonårsmonster krossar symboliskt lärarens jazzskivor för att sedan gå bärsärkargång till tonerna av ”Rock Around the Clock”. Tidstypisk rebellfilm som stått förebild för senare high school-filmer på temat.

Carrie (1976)
Bates High (uppkallad efter psykopaten Norman i Psycho) är en pennalistisk tortyrcentral där titelpersonens tragiska förvandling till hämnande monster blir helt logisk.

Unga rebeller (Over the Edge, 1979) + Light It Up (1999)
Pessimistiska skildringar av skolan som uttryck för ett förtryckarsamhälle, i vilket barnens desperata kamp för drägligare villkor driver dem att ta till våldsmetoder.

Häftigt drag i plugget (Fast Times at Ridgemont High, 1982) + Dazed and Confused (1993)
Två intelligenta komedivarianter på rebellfilmen. Bättre alternativ till den städade imitationen American Pie (1999).

Some Kind of Wonderful (1987) + Häxor, läxor och dödliga lektioner (Heathers, 1989)
Skolan som brutalt klassamhälle skildrat i en kärleksmelodram respektive en svart, surrealistisk komedi.

Stand and Deliver (1987)
En idealistisk lärare kämpar för att skolans desillusionerade, spansktalande underklasselever ändå ska våga tro på möjligheterna med en utbildning. Imiterad och omstöpt i snällare form i actionproducenten Jerry Bruckheimers Farliga sinnen (Dangerous Minds, 1995).