”Filmbartendern” kallades Hasse Ekman av kritikernestorn Bengt Idestam-Almqvist, alias Robin Hood. Som om han var en filmens drinkblandare utan djupare ambition än att skåda filmkonsten genom ett grogglas. Men så rådde också ett intellektuellt syftande debattklimat, som menade att Ekmans salongskomedier inte kunde mäta sig mot ständige konkurrenten Ingmar Bergman.
Mycket riktigt blev Ekman aldrig ett gångbart varumärke i den europeiska konstfilmen. Först nu turnerar ett urval av hans 25-åriga produktion på världens cinematek, med början förra året på prestigefyllda Museum of Modern Art i New York.
Själv instämde Ekman i dåtidens kritik. I en intervju presenterade han vitsigt sin duell med Bergman i form av två drinkrecept. Båda hade lika delar yrkeskunnande, men Bergmans stänk genialitet, moralitet, pubertetskomplex och fula ord ställde han mot sin vardagsäkthet, leklynne, ytlighet och stölder från andra. Ekman-groggen serverades förstås pissljummen och oförarglig, garanterat utan eftertankens baksmälla.
Det är svårt att invända, trots senare tiders försök till äreräddning. Som bäst är Hasse Ekman en skicklig skåpmatsplundrare, till exempel av Hollywoodsuccén Grand Hotel i den aktuella dvd-boxens starkaste kort: Medan porten var stängd. Amerikansk stjärnparad på lyxhotell i Berlin ersätts här av svenska stjärnor inhysta i lägenheterna på en östermalmsadress. Rollgalleriet har hämtats från tidigare svenska filmer.
Ändå räddas filmen, som så ofta, av Ekmans skickliga skådespelarregi och skarpa blick för rötan i den egna borgarklassen. Det temat fortsätter i den självbiografiskt färgade Gabrielle, som i äkta makens fyllefantasier om titelpersonen blir till ett lustmord på Ekmans svartsjukeförgiftade äktenskap med Eva Henning. Kuriöst nog tog ex-hustrun Henning titelrollen medan Birger Malmsten spelar maken och Ekman gör sin paradroll som kallhamrad förförare från bland annat Gycklarnas afton.
Manusförfattaren och regissören Ekman är ojämn men aldrig ointressant. Även lågvattenmärken, som musikalen Jazzgossen, är sevärd, bland annat för den har ett av Karl-Gerhards få gästspel i spelfilm och för insiderstudien av revyvärlden. Kriminalfilmen Stöten – ett plagiat på Stanley Kubricks Spelet är förlorat – är däremot turistresa till främmande planet: samhällets botten. Men den har likväl en humanism som står i skarp kontrast till såväl 1950-talets ligistkarikatyrer som senare tiders kriminalmonster i Beck och Johan Falk.
Boxens verkliga fynd är Den vita katten, hårt censurklippt 1950 och sällan visad sedan dess. Inspirerad av amerikansk film noir och psykoanalys, berättar den om en man på jakt efter sin identitet efter en minnesförlust. Filmens inslag av mardrömmar, knarkmissbruk och utomäktenskapligt sex fick censorerna att tugga fradga. Idag ser den snarare ut som förebudet till följande decenniers sex- och genusdebatt, särskilt som huvudpersonens sökande utmynnar i uppbrottet från en destruktiv mansroll.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-09-09.
Hasse Ekman, guldkorn vol. 1. Dvd-box från Studio S med filmerna Medan porten var stängd (1946), Hjärter knekt (1950), Den vita katten (1950), Gabrielle (1954), Jazzgossen (1958) och Stöten (1958).
