”Ingen roll är för liten,” lyder en gammal skådespelarmaxim. Få illustrerar det så väl som Harry Dean Stanton. Mager på gränsen till skinntorr med ett väderbitet ansikte, där livets prövningar tycktes ha ristat en mask av jämnmod skiftande till melankoli.
Han var knappast ett ämne för hjälte- eller förste älskare-roller, inte heller som visionär politiker, genial eller galen vetenskapsman. Det var något alltför stillsamt och tillbakadraget hos honom som stod i vägen för de manliga primadonnerollerna.
Inte förrän sitt publika genombrott vid 58 års ålder i Wim Wenders Paris, Texas hade Stanton haft en huvudroll. Då hade han arbetat inom film och tv sedan 1954. Ständigt i mer eller mindre synliga biroller, oftast det senare.
I sin tidiga karriär omnämndes han i eftertexterna som ”Dean Stanton”, någon gång som ”Dan Stanton”. Ibland stod han inte alls med, trots att han haft flera repliker i filmen. Som om han bara var en del av rekvisitan. Ändå blev han en favorit hos stora regissörsnamn som Sam Peckinpah, David Lynch och undergroundlegenden Monte Hellman.
Det var med större roller i kultfilmer, som Two-Lane Blacktop (1971) och Rancho Deluxe (1975), han fann vägen till berömmelse. I dem fick han utrymme nog att visa sin talang och att bredda skådespelarrepertoaren. Publiken började lägga märke till honom, och snart gjorde även Hollywoods producenter och stjärnregissörer detsamma.
Stanton fick nu mer framträdande roller i bland annat John Hustons Ont Blod, Ridley Scotts Alien (båda 1979) och John Carpenters Flykten från New York (1981). Att ha Harry Dean Stanton i en biroll blev snabbt ett kännemärke för en sevärd film, han själv en sinnebild för något äkta, något autentiskt, någon som i stort sett var sig själv på bioduken.
Åtminstone blev detta en gångbar anti-kameleontimage. Om det vittnar också titeln på 2013 års dokumentär om hans liv och karriär: Harry Dean Stanton: Partly Fiction. Därmed anslöt han sig till Hollywoods tradition av ständiga birollsinnehavare med stora personligheter: Peter Lorre, Judith Anderson, Sidney Greenstreet, Jessie Royce Landis med flera.
Kring de femtio inledde Stanton en karriär som turnerande countrytrubadur och framträdde i ett otal musikvideor av bland andra vännerna Bob Dylan och Ry Cooder. Det varvade han med minnesvärda rollinsatser, till exempel som Paulus i Martin Scorseses KRISTI SISTA FRESTELSE (The Last Temptation of Christ, 1988), Carl Rodd i David Lynchs Twin Peaks (1992/2017) och som Toot-Toot i Frank Darabonts Den gröna milen (The Green Mile, 1999).
Paris, Texas blev alltså, trots framgången, en parentes i Stantons karriär. Efter den stod birollerna åter som spön i backen. Kanske var det ett medvetet val, gjord i självinsikten om att han var skräddarsydd för udda och just därför minnesvärda figurer i handlingens marginaler.
En poetiskt klockren final på hans karriär blev titelrollen i John Carroll Lynchs Lucky (2017). Här spelar 90-årige Stanton ett original som supit och kedjerökt sig till hög ålder, den siste av slag som går en sista rond mot döden i en ökenstad vid vägs ände. En stilla och vacker meditation över en man med självbiografiska beröringspunkter till skådespelaren själv. Eller i vart fall med tydlig likhet till den rollpersonlighet som var Harry Dean Stantons karriär på vita duken.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-09-16.
