”Jag åt hans lever med lite favabönor och ett gott Chiantivin.” Med den repliken tog människoätaren Hannibal Lecter i När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1988) bilden av seriemördaren från patetiskt proletärmonster till att bli esoterisk livsnjutare av överklassnitt. Därigenom slöts också en hundraårig cirkel av fascination för seriemördare som började 1888 med den ökände Jack the Rippers framfart i horkvarterens Whitechapel i London.
Begreppet seriemördare myntades egentligen först 1978 av FBI-agenten Robert Ressler i samband med att hans organisation inrättade en enhet för psykologiska profilstudier av mördare som regelmässigt tog livet av folk enligt ett bestämt mönster för att få sexuell tillfredsställelse. Därmed skiljde man ur dem från massmördare, som antinge
n systematiskt slaktade människor av ekonomiska skäl eller mejade ner folk på offentliga platser som ett slags utagerande självmordshandling.
Nu är det osäkert om Jack the Ripper verkligen hade sexuella motiv till sina sex mord mellan den 7 augusti och den 10 november 1888. En livskraftig teori med flera indicier bland de hundratals böcker och artiklar som skrivits i ämnet pekar nämligen mot drottning Victorias livläkare Sir William Whitey Gull. Syftet skulle ha varit att i det som föreföll vara en galnings verk dölja att en av de mördade prostituerade hade blivit gravid med någon i kungahuset (förmodligen tronföljaren Edvard VII) och hotade med skandal.
Men mytens Jack the Ripper blev, likt den präktige läkaren i R.L. Stevensons Dr. Jekyll och Mr Hyde (Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde, 1886), en erotiskt kittlande men rovdjursaktig företrädare för viktorianismens gentlemannaideal. Som sådan odödliggjordes han bland annat i Franz Wedekinds pjäs Pandoras ask (1902), som 1928 låg till grund för filmklassikern med samma namn av G W Pabst och med Louise Brooks som den tragiskt självdestruktiva horan Lulu. Lika känd blev Mary Belloc-Lowndes Ripper-porträtt i bästsäljarromanen The Lodger (1911), numera ihågkommen som förlagan till Alfred Hitchcocks genombrottsfilm med samma namn från 1926.
I denna populära tradition var emellertid seriemördaren endast en gåtfull bifigur vars psykotiska föreställningsvärld vi aldrig bekantar oss med. Men det ändrad
es då Fritz Langs M fick sin premiär 1931. Peter Lorres skakande porträtt av en pedofil seriemördare – själv ett infantilt offer för sin sinnessjukdom – blev stilbildande inte bara på grund av att den var en kassasuccé.
Visserligen filmade Lang aldrig, som planerat, en bakgrundsberättelse där Lorres karaktär traumatiseras av sina upplevelser i skyttegravarnas första världskrig. Rollporträttet baserades på fallen Fritz Haarman och Peter Kurten. Men porträttet av seriemördaren vars sjukdom kunde förklaras och som var en missförstådd, plågad slav under sin psykos passade utmärkt ihop med den intellektuellt alltmer trendiga psykoanalysen.
Seriemördaren blev nu en patetisk outsider och förlorare med proletär framtoning. Som sådan kom han – för det rörde sig, som i verkligheten, nästan alltid om en man – att dominera i ett halvt sekel.
Nästa stjärnroll som seriemördare utformades efter en om möjligt än mer bisarr förebild: Edward Gein. Liksom Haarman och Kurten hade Gein ägnat sig åt kannibalism, men han hade dessutom byggt hela sin heminredning – bord, stolar, lampor, tallrikar, koppar etcetera – med människodelar som antingen hade tagit från sina mordoffer eller från färska lik på kyrkogården.
Då polisen 1957 gjorde en räd mot hans oansenliga bondgård utanför Plainsville, Wisconsin, fann de hans dominerande och sedan tio år avlidna moder konserverad och uppstoppad i en gungstol i vardagsrummet. Den extremt modersbundne Gein försökte på så sätt bevara henne som om hon fortfarande levde. Men inte nog med det, han hade tillverkat en kostym av huden från en kvinnokropp så att han på nätterna kunde förvandla sig till henne när han matade sina djur.
Fallet Gein är lika mytologiserat och populariserat i fiktionsverk som någonsin Jack the Ripper. Två år efter arresteringen utkom Robert Blochs bästsäljarroman Psycho. Alfred Hitchcock, som länge beundrat Fritz Lang och dennes kriminalklassiker M, köpte omedelbart romanen för att filmatisera den. Bloch hade snyggat upp historien till att handla om 
en tjugoårig morsgris fången i en sexualfixerad pubertetspsykos. Men i censurrestriktionernas Hollywood väckte Hitchcocks projekt nervositet, och regissören tvingades därför att arbeta med låg budget och kort inspelningstid.
I succéfilmen Psycho (1960) undvek man visserligen att visa Geins kannibalism och hantverkskonst med människodelar. Men den bröt Hollywoods censurvall genom en rad andra överträdelser, som att visa spolande toaletter, halvnakna stjärnor i lustfyllda, utomäktenskapliga förbindelser och en hjältinna vars stöldbegär publiken bara alltför väl sympatiserade med.
Framgången för Psycho inspirerade till åtskilliga seriemördarfilmer med stjärnskådespelare och väl tilltagen budget. I filmer som Boston-stryparen (The Boston Strangler, 1968), med charmören Tony Curtis som den motbjudande Albert DeSalvo, och Stryparen på Rillington Place (10 Rillington Place, 1971), med karaktärsskådespelaren Richard Attenborough som den patetiske småborgaren John Reginald Christie, rekonstruerade regissören Richard Fleischer i oglamorösa och närmast dramadokumentära iscensättningar två av 1900-talets mest omskrivna seriemördarfall.
Då klassiska filmmonster, som vampyren och varulven, hade sett sina bästa dagar utvecklades på 1970-talet också ett otal mer eller mindre Psycho-efterapande slasherfilmserier om zombieliknande knivmördare. Prototypen var John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT (Halloween, 1978). Den blir fröet fröet till en antipsykologisering av mördaren och hans mordiska drifter som skulle blomma ut på 1980-talet.
I The Deliberate Stranger (1986) och The Stepfather (1987), med Mark Harmon som verklighetens Ted Bundy respektive Terry O’Quinn i titelrollen, passar inte den tidigare psykoanalytiska och sociala personlighetsprofilen. Här är nämligen seriemördaren socialt välanpassade och charmerande medelklassmän, som bakom den välartade fasaden – med klar anstrykning av Reagans framgångsideal – döljer en oförklarlig ondska.
Samma decennium föddes den demoniske psykiatern Hannibal Lecter som en bifigur i Thomas Harris bästsäljare Röda Draken (Red Dragon, 1981; filmatiserad som Manhunter 1986). Inspirerad av Edward Gein men med kulturkonservativt diskriminerande smak för allt det som decenniets nyrika borgarklass fann allra mest åtråvärt – opera, italienska designerkläder, kulinariskt raffinerade maträtter, årgångsviner, lyxbilar – är han en socialdarwinistisk våtdröm om ett aristokratiskt rovdjur parad med en nietzscheansk intellektuell övermänniska.
I När lammen tystnar (filmatiserad 1991) och än mer i Hannibal (romanen 1999, filmen 2001) rättfärdigas och rent av dyrkas denne seriemördares sadistiska men konsekventa privatmoral. Från att tidigare ha varit en lågintelligent slav under mordiska impulser blir seriemördaren nu en titan av bildning och strategisk briljans i när han likt katten som leker med råttan går in i en tvekamp med ett samhälle i moralisk upplösning. Och under 1990-talet har det kommit en våg av seriemördarfilmer som, med Hannibal Lecter som förebild, glamouriserar seriemördaren som vår tids outsiderhjälte med integritet, om än en skruvad sådan: Se7en (1995), Och han älskade dem alla (Kiss the Girls, 1997), I SAMLARENS SPÅR (The Bone Collector, 1999) m.fl.
Hannibal är en perversionernas James Bond, en smart lyxlirare med den starkes rätt att överträda samhälleliga tabun. Naturligtvis reserveras hans största njutning för det yttersta tabut: kannibalism. Denna bisarra, fascistoida sensmoral medför således att vi som hans underlägsna, potentiella offer uppmanas att applådera Hannibal – särskilt i Anthony Hopkins virtuosa primadonnatolkning på film – då han som seriemördarnas superstjärna tar sin plats i näringspyramidens topp.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-02-22.
Seriemördare på film
Hans Beckert
Film: M (1931).
Profil: Pedofil seriemördare med tvångsmässiga och infantila personlighetsdrag.
Skådespelare: Peter Lorre
Förlaga: Fritz Haarman och Peter Kurten.
Norman Bates
Film: Psycho (1960).
Profil: Paranoid schizofren kvinnomördare med extrem modersbindning.
Skådespelare: Anthony Perkins.
Förlaga Edward Gein.
Albert De Salvo
Film: Boston-stryparen (The Boston Strangler, 1968).
Profil: Kvinnohatande seriemördare.
Skådespelare: Tony Curtis.
Förlaga: Albert DeSalvo.
John Reginald Christie
Film: Stryparen på Rillington Place (10 Rillington Place, 1971).
Profil: Sexmördare som bakom en småborgerli
g fasad ägnar sig åt att gasa ihjäl kvinnor och ha sex med deras döda kroppar.
Skådespelare: Richard Attenborough.
Förlaga: John Reginald Christie.
Leatherface
Film: Motorsågsmassakern (The Texas Chainsaw Massacre, 1974).
Profil: Lågintelligent slaktare med motorsåg som omvandlar förbipasserande bilister till barbecue åt familjens vägkrog.
Skådespelare: Gunnar Hansen.
Förlaga: Hela familjen är baserad på Edward Gein.
Michael Myers
Film: Alla helgons blodiga natt (Halloween, 1978).
Profil: Outgrundligt ondskefull galning som sex år gammal mördar sin syster. Rymmer efter femton år på mentalsjukhus.
Skådespelare: Tony Moran (utan mask) och Nick Castle(med mask).
Förlaga: ingen.
Ted Bundy
Film: tv-produktionen The Deliberate Stranger (1986).
Profil: Kvinnomördande juriststudent med konservativ, charmerande fasad.
Skådespelare: Mark Harmon.
Förlaga: Ted Bundy.
Jerry Blake
Film: The Stepfather (1987).
Profil: Socialt välanpassad, medelålders man som är så fixerad vid sin dröm om den perfekta, amerikanska kärnfamiljen att han är beredd att döda för att behålla den.
Skådespelare: Terry O’Qulnn.
Förlaga: Ingen.
Hannibal Lecter
Film: Biroll i Manhunter (1986), en av huvudrollerna i När lammen tystnar (1991) och huvudperson i Hannibal (2001).
Profil: Hyperintelligent före detta psyklater som mördar av kannibalistisk lusta och för att på överklassmanér njuta av livets goda.
Skådespelare: Brian Cox (Manhunter), Anthony Hopkins (När lammen tystnar, Hannibal).
Förlaga: En korsning av Edward Gein och Ted Bundy.
John Doe
(polisbeteckning på oidentifierad person)
Film: Se7en (1995).
Profil: Bildad, religiös galning som i en katt-och-råttalek med polisen iscensätter bibliska straff av de sju dödssyndernas företrädare på jorden.
Skådespelare: Kevin Spacey.
Förlaga: ingen.