De tidiga filmkamerorna och projektorerna från 1890-talet byggdes som helt mekaniska apparater eftersom elnät bara fanns i större städer. Man handvevade alltså både filmkameror och projektorer, och in- och uppspelningshastigheten blev därför högst varierande. Det finns stumfilmer som är inspelade i så låg hastighet som tio bilder per sekund, men då flimrade det rejält när man visade den på bioduken.
Generellt anpassades därför hastigheten på den lägsta frekvens då ögat med hjälp av projektorns sektorbländare inte längre uppfattade växlingarna mellan bilderna, oftast från 14 till 18 bilder per sekund. Ju högre hastighet, desto mindre var också risken för att den brandfarliga nitratfilmen, som var i bruk till 1950-talet, skulle antändas av värmen från projektorn. Risken ökade dessutom då många projektorer var försedda med andra ljuskällor än elektriska lampor, till exempel båglampans kolelektroder med en temperatur på 6 000 grader.
Elektriskt motordrivna projektorer blev standard i städernas fasta biografer efter 1907, men fram till ljudfilmens genombrott 1927–30 fortsatte man att handveva filmkamerorna – dock i allt högre tempo. Regissörer och filmfotografer varierade också hastigheten beroende på ljusförhållanden – filmerna var inte så ljuskänsliga på den tiden – eller för dramatiska effekter. Följaktligen försågs bioprojektorerna med steglös inställning av hastigheten som kunde ändras under visningens gång, och vissa filmer anlände med instruktioner för detta.
Dramatiska eller episka scener kunde köras långsamt, medan fartfylld slapstickfars accelererade till högre hastigheter. Actionspecialister som Fritz Lang kunde ibland instruera maskinister att dra på till 28 bilder i sekunden eller mer för att få publikens nerver på kokpunkten. Ofta förekom det också att biografägarna körde så filmerna fladdrade för att knö in fler föreställningar per dag. Om det vet vi från klagomål i tidningarnas insändare och recensioner.
Kring 1920 låg snittet på över 20 bilder per sekund, och mot slutet av decenniet vevade de flesta filmfotografer kring den hastighet som blev standard för ljudfilmen: 24 bilder per sekund. Anledningen till låsningen av hastigheten var att de tidigaste ljudfilmerna hade ljudet på synkroniserade skivor, men även efter att alla gått över till optiskt ljud på filmremsan kunde man förstås inte variera hastigheten utan ofrivilligt komiska effekter.
Länge hade ljudfilmsprojektorerna kvar möjligheten att ställa om hastigheten för stumfilmsvisningar, men då bara i låsta hastigheter på 16 eller 18 bilder per sekund. Lata maskinister struntade förstås att ställa om, och okänsliga filmbolag släppte stumfilmer med musik för visning i ljudfilmshastighet. När sedan tv kom med frekvenser på 25 (europeiska PAL-systemet) eller 30 (amerikanska NTSC) bilder per sekund förvärrades problemet då filmerna igen kördes utan att kompensera för skillnaderna.
Generationer har alltså växt upp med en vrångbild av stumfilmen. De enda ställen där man kunde se stumfilm i rätt hastighet var på filmklubbar och cinematek. Först med en ökad medvetenhet bland filmarkiv och filmbolag har problemet åtgärdats vid överföringar till andra format. Idag finns det gott om utmärkta dvd-utgåvor av restaurerade stumfilmer i rätt hastighet. Fast i några fall har man gjort det omvända. Jag och en del andra stumfilmsälskare tycker exempelvis att Filminstitutets dvd-överföring av Victor Sjöström-klassikern Körkarlen (1921) går för långsamt. Men det är en marginalanmärkning i sammanhanget
© Michael Tapper, 2008. Populär Historia nr. 11, 2008, s. 61.