Gunnel Lindblom 1931–2021

”Som en puma i ett potatisland” beskrev Marianne Höök Gunnel Lindblom i Torgny Anderbergs annars unisont utskällda lustspel Goda vänner trogna grannar (1960). Medan blonda  Bibi Andersson och brunetten Harriet Andersson ofta rollbesattes som lättsinniga flicksnärtor, oskuldsfulla respektive slampiga, var mörkhåriga Lindbloms framtoning nästan från början den av en erfaren och mogen kvinna.

Lindblom kom ursprungligen från Göteborg och blev en av många jämnåriga skådespelare som efter teaterskolan tog sina första steg i karriären under Ingmar Bergmans tid på Malmö Stadsteater 1954–59. Där lyste hon i rollen som Margareta mot Max von Sydow i uppsättningen av ”Ur-Faust” (1958). Därefter ingick hon en tid i tv-teaterns ensemble men blev främst känd för sina rollprestationer i Bergmans filmer.

Jordnära och köttslig men ibland också bokstavligen mörk och farlig. Som i Jungfrukällan (1960), där hon spelar gravida tattarflickan Ingeri, fostersyster till blonda oskulden Karin (Birgitta Pettersson). Handlingen låter oss ana att hennes hedniska instinkter och glödande hat är det som leder fram till våldtäkten och mordet på Karin.

Lindblom fick sällan de rappaste replikerna på film. Tvärtom tycktes Bergman snåla med att ge henne dialog. I Det sjunde inseglet (1957) är hon stum. Och i syskondramat Tystnaden är hon den världsliga Anna som, i kontrast till sin intellektuellt plågade och döende syster Ester (Ingrid Thulin), med få ord men självklar kroppslighet tar sig an både moderskapet och sina sexuella lustar.

Lindbloms styrka på film satt till en början i hennes ordlösa men uttrycksfulla kroppsspråk och minspel. Men det ändrades med två roller för Mai Zetterling, först som den bittra godsägarhustrun Adèle i långfilmsdebuten Älskande par (1964) och fyra år senare som Gunilla, fembarnsmamma och skådespelare i Flickorna. Med rollen som den knivskarpa och bitska Laura i Alf Sjöbergs sista film, Strindbergsdramat Fadern (1969), var förvandlingen komplett.

Bergman tog intryck, inte bara genom att ge henne en av huvudrollerna i relationsdramat Reservatet (tv-film 1970) – en förövning till Scener ur ett äktenskap tre år senare – utan också genom att göra henne till sin regiassistent på Dramaten. Han producerade dessutom hennes debutfilm, den internationellt framgångsrika Paradistorg (1977) efter Ulla Isakssons roman. Därefter kom hennes regissörskarriär att under en tid konkurrera ut arbetet som skådespelare.

Både på scen och i film mejslade hon fram en konstnärlig profil med uttalat kvinnoperspektiv och psykologisk nyansering. Omtalade blev hennes Dramatenuppsättningar av Tjechovs ”Måsen” (1982), Ibsens ”Frun från havet” (1985) och Agneta Pleijels ”Några sommarkvällar på jorden” (1986).  Hon regisserade dessutom flitigt även utanför nationalscenen, bland annat i Köpenhamn och på Norrlandsoperan.

För bioduken gjorde hon dessvärre bara två filmer till, den kritikerhyllade Sally och friheten (1981) och Sommarkvällar på jorden (1986). I stället övergick hon till sporadiska tv-produktioner, bland annat med en filmatisering 1991 av Anne Charlotte Lefflers kvinnosakspjäs ”Sanna kvinnor” från 1883. Och mot slutet av 1980-talet återkom hon också med kraft som skådespelare på Dramaten. Hon spelade Gertrud i Bergmans berömda uppsättning 1986 av ”Hamlet”, Elisabeth 1989 i Schillerpjäsen ”Maria Stuart” och Elmire i 1991 års ”Tartuffe”.

För sina samlade insatser i film belönades hon 2002 med en Hedersguldbagge. Hon pensionerade sig dock aldrig, utan fortsatte arbeta på Dramaten. På film såg vi hennes senast i Män som hatar kvinnor (2009) och Möte om eftermiddagen (2017).

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-01-24.